Flykten från juntans Myanmar

I Myanmar förvärras militärens terrorvälde. Över 850 000 personer har drivits på flykt sedan kuppen 1 februari 2021. Amnesty Press har träffat några av dem som lyckats ta sig ut ur landet.

Den 8 februari 2021 krävde demonstranter i Yangon att Aung San Suu Kyi skulle friges. Den tidigare statskanslern greps vid militärkuppen den 1 februari. Foto: သူထွန်း/Wikimedia

Klockan fyra på morgonen, den 27 februari i år, ledde Mo Mo ut sina barn i Moei-floden som markerar gränsen mellan Myanmar och Thailand. Det var nymåne och i skydd av mörkret började de vada genom vattnet, som den här tiden på året är lågt, knappt en meter. På sin ena arm bar Mo Mo sitt yngsta barn, inte ännu ett år gammalt, och i sin andra en resväska. Bredvid gick de andra två barnen, tio och åtta år, med var sin väska.

– Jag hade sagt åt barnen att vi måste vara tysta, men så började åttaåringen plötsligt gråta, och då började minsta barnet också gråta. Jag blev skräckslagen men ville inte visa min rädsla för dem, säger Mo Mo.

De kom över gränsen utan att bli upptäckta, och möttes av en vän på cykel som hjälpte dem vidare. Nu lever familjen i Mae Sot i nordvästra Thailand, där barnen fått börja skola.

– Det är en sådan lättnad att vara här. Jag kan sova lugnare, vaknar inte ständigt på nätterna av oro, säger Mo Mo.

När militärkuppen i Myanmar ägde rum den 1 februari 2021 jobbade hon som sjuksköterska på centralsjukhuset i delstaten Mon. Mo Mo blev rasande av militärens maktövertagande.

– De påstod att det hade förekommit omfattande valfusk i valet [2020]. Jag tog det personligt. Jag reste hela vägen till Yangon, där jag var registrerad, för att lägga min röst. Det var under pandemin så det var svårt att resa och jag riskerade min hälsa för att rösta.

Några dagar efter kuppen valde hon att ansluta sig till den landsomfattande kampanjen för civil olydnad, där just sjuksköterskor och andra offentliganställda tog en ledande roll.

– Jag vägrade gå till jobbet och gick istället ut och demonstrerade, säger hon.

Strax norr om Mae Sot markerar Moeifloden gränsen mellan Thailand och Myanmar. Genom decennierna har flyktingar i olika vågor tagit sig över här, på flykt undan den fruktade militären. Sedan kuppen den 1 februari 2021 har flyktingarna återigen ökat. Foto: Axel Kronholm

Militärens svar på demonstrationerna blev alltmer våldsamt veckorna efter kuppen. Mo Mo fick sparken från jobbet och förstod att hon var eftersökt av myndigheterna. Hon höll sig gömd i Yangon med sina barn, men lyckades sedan ta sig med barnen till djunglerna i östra Myanmar och vidare över gränsen till Thailand.

– Barnen är säkra här, men jag vet inte hur vår framtid ser ut. Min make är kvar i Myanmar och det är svårare att korsa gränsen nu.

Sedan militärkuppen har över 850 000 personer drivits på flykt inne i landet, enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR. Tillsammans med flyktingar från tidigare stridigheter räknas nu Myanmars internflyktingar till över 1,1 miljon. De flesta av dem är civila som drivits på flykt när militären, i jakt på motståndsrörelsen, genomfört attacker med flyg, helikoptrar, artilleri eller med marktrupper.

På flykt finns även aktivister, akademiker, fackligt aktiva, journalister och andra som blivit måltavlor för juntans terrorvälde. UNHCR uppskattar att närmare 40 000 människor lyckats fly över gränsen till Indien och delstaterna Manipur och Mizoram, medan ett okänt antal har tagit sig österut till Thailand.

Lärare protesterar i Hpa-An, Kayin-staten, den 9 februari 2021 mot militärkuppen i Myanmar. Foto: Ninjastrikers/Wikimedia

I en villa i utkanten av Chiang Mai i norra Thailand finns en av de medieredaktioner som tvingats i exil efter kuppen. När Amnesty Press kommer på besök sitter sex reportrar vid sina skrivbord i vardagsrummet, med gardinerna fördragna. De befinner sig i Thailand på tillfälliga studentvisum och får egentligen inte arbeta, vilket är anledningen till att vi undanhåller tidskriftens och medarbetarnas namn.

Härifrån leds numera deras bevakning av Myanmar, i samarbete med kollegor, frilansare och medborgarjournalister som är kvar i landet.

– Det är mycket svårare att bevaka landet från utsidan. De stora nyheterna handlar förstås om den väpnade konflikten, flyktingar och sådant. Hur mycket vi än gör är det aldrig tillräckligt. Samtidigt är det många andra frågor som förtjänar bevakning men som inte får det, eftersom kuppen slukar allt, säger en av medarbetarna.

Hon kom till Thailand den 27 mars, och fick börja med att sitta i karantän i två veckor efter ankomst.

– Jag grät så gott som hela tiden. Jag visste att jag hade förlorat framtiden som jag höll på att bygga i Myanmar, och att detsamma gällde alla mina vänner, berättar hon.

Sedan kom även skuldkänslorna.

– Alla jag känner pratar om hur de känner skuld för att ha lämnat Myanmar. Man känner att kanske hade jag kunnat göra mer om jag stannat.

Till det kommer utmaningen att hantera de trauman som militärkuppen skapat hos många, förklarar hon:

– Här i Chiang Mai skjuter folk fyrverkerier vid begravningar. Att höra högljudda smällar mitt på dagen kan ge mig panik, när min traumatiserade hjärna försöker förstå vad som händer: har jag flashbacks till Myanmar? Har jag post-traumatisk stress? Eller är det krig på riktigt?

För många som har flytt till Thailand är stödet för att hantera den typen av trauman obefintligt. Vissa grupper har bildats som försöker samla resurser och ge terapi, och samtliga medarbetare på just den här medieorganisationen har erbjudits möjlighet till terapi. Den kvinnliga journalisten upplever dock att allt försvåras av att det på många vis är ett trauma som fortfarande pågår:

– Särskilt som journalist, då du bevakar allt som händer, får du hela tiden höra alla dessa historier och ta del av bilder och videor på övergreppen. Du utsätts ständigt för det. Så hur hanterar du ett trauma som inte är över, och som du ständigt konfronteras med?

I dagsläget finns inget som tyder på att juntan är villig att backa eller att konflikten skulle kunna trappas ned. Tvärtom har organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International dokumenterat hur militären begått nya, allt grövre, övergrepp såsom utomrättsliga och summariska avrättningar.

Tom Andrews. Foto: OHCHR

Tom Andrews, FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Myanmar, sade i mars att ”krigsbrott och brott mot mänskligheten begås varje dag med straffrihet av Myanmars militärjunta”.

Samtidigt som Myanmar i västvärlden hamnat i skuggan av kriget i Ukraina har Kina närmat sig generalerna i Naypyidaw. Från att direkt efter juntans maktövertagande verkat något avvaktande klargjorde Kinas utrikesminister Wang Yi den 1 april 2022 att Kina skulle stå bakom sin granne ”oavsett hur situationen förändras”.

Uttalandet gjordes i samband med ett möte med juntans utrikesminister Wunna Maung Lwin, i vilket de båda regimerna enades om att fördjupa sitt samarbete. Bland annat handlar det om den ekonomiska korridor (China-Myanmar Economic Corridor) som är en viktig del av Kinas ”Belt and Road Initiative”.

Flera bedömare, bland dem Jason Tower som är Myanmar-chef på United States Institute of Peace, har påpekat att Kinas omfamnande av juntan kommer sig av att Peking vill skydda viktiga investeringar och projekt i landet, samt att man i utbyte förväntar sig Myanmars stöd i det sydostasiatiska samarbetsorganet ASEAN i frågor som exempelvis rör Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

”Aung” valde att hoppa av från Myanmars militär och fly till Thailand. Han menar att de flesta soldater vet att de kämpar på fel sida, men att de av olika anledningar inte vågar hoppa av. Foto: Axel Kronholm

På slagfälten i Myanmar har det nu gått ett år sedan skuggregeringen National Unity Government (NUG) den 7 september 2021 uppmanade till ett ”folkets försvarskrig” mot juntan. Trots militärens överlägsna eldkraft har etniska väpnade grupper i allians med olika nybildade ”folkets försvarsstyrkor” (PDF:er) åsamkat stor skada. Enligt en rapport 5 juli, från International Institute for Strategic Services (IISS) har juntan förlorat kontroll även över områden på de centrala slätterna, där centralregeringen traditionellt varit som starkast.

Samtidigt påpekar IISS att PDF-styrkornas överlevnad hänger på ”tillgången på vapen, förnödenheter och rekryter.” I nuläget kan skuggregeringen och de etniska väpnade grupperna inte förse PDF-styrkorna med alla vapen de behöver, vilket gett upphov till frustration. Istället har de fått tillverka egna vapen – en del grupper har tillgång till 3D-printade vapen och har också byggt om civila drönare för att kunna bära sprängladdningar.

En som sätter sitt hopp till folkets väpnade kamp är "Aung", tidigare korpral i Myanmars armé, som Amnesty Press träffar i Mae Sot, Thailand. Han deserterade den 3 augusti 2021 och flydde med sin familj över gränsen.

– Militären saknar kontroll över de flesta områdena i landet. De har majoriteten av folket emot sig, säger han.

Det var när rapporterna om dödade civila började komma som Aung insåg att han var tvungen att desertera. Han var stationerad i staden Bago, och visste att det var en tidsfråga innan han kunde tvingas ta upp vapen mot sitt eget folk.

– Jag förberedde vår flykt i två månader, lade upp en plan för hur vi skulle resa, berättar han.

Så en dag i augusti förra året tog han ut sina semesterdagar, mötte familjen på busstationen i Yangon och åkte till Myawaddy nära gränsen till Thailand, där de gömde sig i ett kloster. Därifrån flydde familjen ut i djungeln, och levde tio dagar under en presenning. Strider pågick i närheten, och de fyra barnen hade aldrig hört bomber förut, berättar Aung:

– De var rädda. Flygbomber är läskigt, man vet aldrig var eller när de kommer.

Nu försöker familjen överleva som illegala flyktingar i Thailand, vilket inte är det lättaste. Barnen jobbar svart på olika fabriker, där de tjänar knappt 900 kronor i månaden inklusive övertid.

– Jag oroar mig ständigt för vår säkerhet. Om Thailand deporterar mig till Myanmar blir jag kanske avrättad, säger Aung, som trots allt har hopp:

– Folket har vunnit kontroll över stora områden. Att [överbefälhavare] Min Aung Hlaing redan börjat be om fredssamtal visar att han är svag. Soldaterna är deprimerade, de vet att de slåss på fel sida. Revolutionsgrupperna behöver vapen och tid, då tror jag att revolutionen kan lyckas.

Axel Kronholm
[email protected]

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov träffar militärens ledare Min Aung Hlaing vid ett besök i Myanmars huvudstad Naypyitaw den 3 augusti. Foto: EPA/TT

Lavrov i Myanmar

Den 3 augusti besökte Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov Myanmar för samtal med militärjuntan om säkerhetsfrågor och ekonomiskt samarbete. Lavrov förklarade att Ryssland och Myanmar har en lång historia av vänskapligt samarbete som ska fortsätta. Ryssland är en viktig leverantör av vapen till Myanmars armé och flygvapen. I mitten av juli besökte juntans ledare, Min Aung Hlaing, Moskva.

Avrättningar

Den 25 juli rapporterade den statskontrollerade tidningen ”Global New Light of Myanmar” att fyra dödsdömda personer hade avrättats. Det var de första avrättningarna sedan 1988.
Phyo Zeya Thaw var känd som hip-hop-artist och valdes 2012 in i parlamentet för NLD, partiet som leds av Aung San Suu Kyi. Kyaw Min Yu, kallad ”Ko Jimmy”, var en känd aktivist och författare från 1988 års studentgeneration och han satt 15 år i fängelse sedan militären slagit ner demokratirörelsen 1988.

Phyo Zeya Thaw (till vänster) var parlamentsledamot för NLD. Här tillsammans med dåvarande statskanslern Aung San Suu Kyi. Foto: Z. Aung/VOA/Wikimedia

De två andra männen som avrättades var Hla Myo Aung och Aung Thura Zaw som anklagades för att ha mördat en kvinna som ska ha varit informatör åt militären.
Ytterligare 114 personer, varav 41 ”in absentia”, har dömts till döden sedan militärkuppen den 1 februari 2021.

Ny dom

Aung San Suu Kyi dömdes den 15 augusti till ytterligare sex års fängelse för påstådda korruptionsbrott i en sluten rättegång. Den 2 september kom ytterligare en dom på tre års fängelse. Totalt är hon nu dömd till 20 års fängelse. Hon var tidigare statskansler men fängslades efter kuppen den 1 februari 2021. I juni flyttades Aung San Suu Kyi till ett fängelse i huvudstaden Naypyidaw där hon hålls isolerad.

Tortyr

Sedan kuppen den 1 februari 2021 har över 14 500 gripits och över 2 000 personer har dödats när militären slagit ner protester. Den 2 augusti publicerade Amnesty International en briefing där militären anklagas för tortyr och annan grym eller förnedrande behandling mot fängslade personer. Militären använder också påtvingade försvinnanden och repressalier mot släktingar till gripna personer.

Fem år efter massfördrivningen

Den 25 augusti 2017 inledde militären i Myanmar massfördrivningen av rohingyer från delstaten Rakhine. Under de kommande veckorna tvingades omkring 700 000 rohingyer över gränsen till Bangladesh där de fortfarande lever i flyktingläger. Redan tidigare fanns ett stort antal rohingyer i läger.

– Denna högtidliga årsdag är en plågsam påminnelse om att inte en enda högt uppsatt militär i Myanmar har åtalats för den oerhörda våldskampanjen mot rohingyer. Amnesty är solidariskt med rohingya-folket som befinner sig i delstaten Rakhine och de uppskattningsvis en miljon flyktingar som lever på andra sidan gränsen i Bangladesh. Verklig rättvisa är avgörande för att få slut på den cykel av straffrihet pågått som Myanmar under många år, sade Ming Yu Hah, biträdande regionchef för kampanjer vid Amnesty International. 

Myanmar/fakta

Huvudstad: Naypyidaw
Politik: Självständigt från Storbritannien 1948 under namnet Burma. Militären tog makten 1962 och BSSP, Burmas socialistiska programparti, blev enda tillåtna parti. Efter omfattande protester för demokrati 1988 hölls 1990 val. NLD, Nationella demokratiförbundet, vann en storseger men militären vägrade erkänna resultatet och NLD:s ledare Aung San Suu Kyi sattes i husarrest. I november 2015 hölls fria val och NLD vann. Den 1 februari 2021 tog militären makten igen.

Yta: 676 578 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 53,6 miljoner.

Läs mer om Myanmar från Amnesty Press

Energibolag lämnar Myanmar (17 februari 2022)

Så kan generalerna i Myanmar åtalas internationellt (27 januari 2022)

Myanmar i juntans grepp (26 januari 2022)

MRDAGARNA 2021: Facebook stäms av rohingyer (9 december 2021)

”FN:s generalsekreterare borde åka till Myanmar” (5 maj 2021)

Myanmar: ”Gripna journalister måste släppas fria” (23 mars 2021)

Demonstranter i Myanmar vädjar om internationellt stöd (3 mars 2021)

Övergreppen fortsätter i Myanmar (24 februari 2021)

Rohingyabarn i läger drömmer om att få gå i skolan (31 augusti 2020)

Covid-19: Oro för spridning av virus i överfulla läger för rohingyer från Myanmar (20 april 2020)

Myanmar: Internationella domstolen kräver skydd för rohingyer (6 mars 2020)

Aung San Suu Kyi reser till Haag (10 december 2019)

Militären i Myanmar anklagas (19 juni 2019)

Myanmar: Unesco-pris för Rakhine-bevakning (19 juni 2019)

FOLKMORDSKONVENTIONEN 70 ÅR: FN-rapport anklagar generaler i Myanmar för folkmord (7 december 2018)

Omöjligt för rohingyer att återvända till Myanmar enligt FN-experter (29 oktober 2018)

”Vi kan inte vänta” – krav på snabba åtgärder mot Myanmar (5 september 2018)

Rohingyakrisen fortsätter – trots internationellt stöd (26 juli 2018)

ALMEDALEN2018: ”Det är det värsta jag har sett” (6 juli 2018)

Den etniska rensningen av rohingyer fortsätter i Burma (19 mars 2018)

Kachinstaten, Burma: Jenny Hedström forskar om kvinnors roll i väpnade konflikter (6 mars 2018 – även i nummer 1/2018)

Fredspristagare kräver att Burmas ledare åtalas (5 mars 2018)

Lägren i Bangladesh: Hårdnande konkurrens för långvariga rohingya-flyktingar (22 december 2017)

Amnesty anklagar: “Rohingyerna utsätts för apartheid, Rakhine-staten är en brottsplats” (28 november 2017)

Amnestyrapport: ”Apartheid i Rakhine” (21 november 2017)

Burma: Rohingya-krisen väcker rädsla hos muslimer i Mandalay (29 oktober 2017)

Religiösa spänningar sprider sig i Burma (28 oktober 2017)

Burmesiska flyktingkvinnor vittnar om hemska övergrepp (13 oktober 2017)

Aung San Suu Kyis sista chans (27 september 2017)

På flykt undan terrorn i Burma (9 september 2017)

Fortsatta fängslanden och trakasserier mot journalister i Burma (26 juli 2017)

FN ska utreda övergrepp mot rohingyas – Indien och Kina tar avstånd (31 mars 2017)

Burma: FN oroas över upptrappat våld mot folkgruppen rohingya (10 februari 2017)

Burma: Tusentals rohingya-flyktingar fast vid gränsen mot Bangladesh (7 december 2016)

Nu är studentledaren Phyoe Phyoe Aung fri: ”Fantastiskt att känna stödet” (30 november 2016 – också i nummer 4/2016)

Burma: 69 studenter och aktivister fria efter att åtal lagts ned (8 april 2016)

Vart går Burma? – ”Det ni hör är bara toppen av isberget” (nummer 2/2015)

BURMA: ”Rohingyas utsätts för ett långsamt folkmord” (22 februari 2015)

Bertil Lintners bok ger nya insikter om Burma (8 september 2014)

ALMEDALEN: Är Burma verkligen på väg mot fred och demokrati? (1 juli 2014)

”Vi kan förlåta men inte glömma” (30 maj 2014)

ÅRSMÖTET I MALMÖ: Stående ovationer för en av Burmas frigivna fångar (13 maj 2014)

Tomás Ojea Quintana: ”Militärens tid är förbi i Burma” (4 maj 2014)

Aung Sung Suu Kyi - från fängslad frihetssymbol till kampanjpolitiker (18 april 2014)

Burmas väg mot demokrati (5 mars 2014)

MR-DAGARNA: ”Rohingyafolket hotas av utplåning” (16 november 2013)

Nu vågar hbtq-personer komma ut i Burma (10 oktober 2013)

Rohingya - det förföljda folket ingen vill kännas vid (8 maj 2013)

Arakan – Burmas nya krishärd (nummer 5/2012)

De bortglömda flyktingarna från Burma (9 juni 2010) Skakande filmdokument från Burma hösten 2007 (13 mars 2009)

Tvångsarbete i Burmas armé (28 december 2007)

Amnesty kräver vapenembargo (15 november 2007)

Burma får inte bli bortglömt igen (15 november 2007)

Volontär i diktaturen (11 oktober 2007)

En tyst timme för Burma (8 oktober 2007)

Manifestation för Burmas folk (28 september 2007)

Burmas järnfjäril fladdrar ännu (2 mars 2006)

Säkerhetsråd bör se över MR-situationen i Burma (9 december 2005)

I Burma fortsätter slavarbetet (4 mars 2004)