Burma får inte bli bortglömt igen

Över hela världen engagerade sig många för Burma sedan militären stoppat protesterna i Rangoon.
Här är det kaffestuga i Nora under föreningarnas dag 30 september. Trots det regniga vädret stannade 70 personer till och skrev ett blomsterkort till Burma.
På bilden syns Annika Werner. Foto: Inger Kjellqvist

De 15–20 grupper i svenska Amnesty som arbetar med Burma har i flera år fått vänja sig vid att jobba med ett land i nästan total nyhetsskugga. Vädjandebrev till generalerna i nya huvudstaden Naipyidaw besvaras naturligtvis aldrig.
Eftersom Burma är ett mycket slutet land har nyheter om olika fångfall varit ytterst knapphändiga eller obefintliga. Enligt gällande handlingsplan har Burma inte heller varit ett prioriterat område inom Amnesty. I maj 2007 tog den enda kvarvarande Burma-utredaren på internationella sekretariatet i London ett sabbatsår och tjänsten förefaller att ha varit vakant under några månader. Så, kort sagt, det har varit lite motigt.
Vi har nu under några veckor fått uppleva vilken skillnad det blir när vi har stöd av massmedierna. Mitt i allt elände och all oro över vad som har hänt de gripna munkarna och studenterna i Rangoon och Mandalay har vi ändå kunnat glädjas åt att Amnesty fungerar. Vi har knappast behövt förklara för människor på gator och torg vad det är vi sysslar med och varför. De vet och de har förstått.

Det var länge sedan som vi mötte en sådan uppslutning. De nätverk vi har kunnat bygga med datorernas hjälp har visat sig effektiva. Aktioner har samordnats mellan flera länder. Grupper på både små och stora orter har deltagit i verksamheten. Nyheter och bilder har spridits inom några timmar. Anklagelser om att Amnesty genom sitt utvidgade åtagande skulle ha svikit sina traditionella uppgifter har bevisats vara just så ogrundade som vi ute i grupperna hela tiden har vetat att de var.

I London deltog Amnestys generalsekreterare Irene
Khan i demonstrationen. Foto: Amnesty

Vad det nu gäller är att hålla trycket uppe från en världsomspännande opinion. Det finns en risk att Burma åter blir bortglömt när demonstranterna inte längre kan gå ut på gatorna i Burmas städer. Vi måste se till att det inte händer. Vi kan gå ut. Våra viktigaste uppgifter under den närmaste tiden är inte svåra att definiera.

För det första måste vi försöka ta reda på vad som har hänt de många gripna demonstranterna och påverka utvecklingen så att de inte utsätts för tortyr och misshandel. För det andra måste vi genom fortsatta manifestationer se till att få ut uppgifter om utvecklingen och hålla opinionen levande. För det tredje måste vi undersöka och pröva olika vägar att påverka Indien, Kina och de nationer som ingår i ASEAN så att de stoppar eller åtminstone begränsar de burmesiska generalernas möjligheter till fortsatt förtryck.

För det fjärde måste vi förbättra våra interna nätverk och utöka kontakterna med burmesiska organisationer i exil. För det femte måste vi med alla fredliga medel försöka påverka FN:s alla organ liksom de politiker som har ett inflytande där.
Burma är ett mycket talande exempel på riktigheten av den princip som fastslogs vid den internationella människorättskonferensen i Wien 1993. Alla artiklar i FN:s Allmänna förklaring om mänskliga rättigheter bildar en oupplöslig enhet. Det som utlyste vågen av protester i Burma var en chockhöjning av bränslepriserna. Folk hade inte längre råd att resa till sitt arbete.

Generalernas så kallade Råd för fred och utveckling har i åratal brutit mot praktiskt taget varenda artikel i rättighetsförklaringen.
Det går inte att separera problemet med monstruöst långa fängelsestraff för oliktänkande från problemen med brännandet av skördar och byar, fördrivningen av minoritetsfolk, mineringen av skogsvägar och odlingar, slavarbetet vid militära projekt, den periodiska stängningen av högre utbildning, förbudet mot fredliga möten, militärens våldtäkter av kvinnor och flickor i minoritetsfolkens områden...
Allt är sammanflätat, allt ingår i samma mönster av hänsynslöst förtryck med hjälp av vapenmakt. Nu kan vi och ska vi rapportera om den samlade bilden. Det ökar också våra möjligheter att uppnå en förändring och att få de tusentals politiska fångarna fria.

Text: Bo Lindblom