De bortglömda flyktingarna från Burma
reportage | 2010-06-09 Av: Per Liljas |
Bangladeshisk militär patrullerar vid gränsfloden Naafs förgreningar.
Här har många rohingya tvingats tillbaks till Burma det senaste året.
Nasima Begum sitter på golvet inne i sina grannars hus och hjälper till med att mala chili. Finns det tillräckligt med mat får hon lite i utbyte. Om inte, är det i varje fall en möjlighet att lämna sitt hem för ett tag. Mellan de tomma lerväggarna i hennes eget hus blir minnena för påtagliga. Och längre bort, mot skogen eller byn, vågar hon inte gå. Precis som de andra 30 000 rohingya är hon fast här – i det provisoriska, illegala och ständigt växande flyktinglägret Kutupalong i sydöstra Bangladesh.
Förtryckta var de än kommer är framtiden osäker för rohingyafolket.
– Jag lever utan hopp, säger Nasima. Och nu är monsunen och cykloner på väg, hur ska vi kunna överleva här?
Bland Burmas alla förtryckta minoriteter är rohingya den mest utsatta. Officiellt räknas den omkring tre miljoner starka befolkningen som illegala flyktingar – de saknar grundläggande rättigheter som att resa fritt, de tvingas arbeta och straffas godtyckligt av militären. Många väljer att bli illegala flyktingar på riktigt och idag lever hälften av befolkningen utomlands. Förutom den ständiga strömmen över hav och land har fyra massflykter ägt rum, den senaste 1992, då en kvarts miljon korsade gränsen till Bangladesh.
I år ska Burma för första gången sedan 1990 hålla val igen. Den gången hölls valet efter att protesterna för demokrati 1988 hade slagits ned. Militärjuntan vägrade godta att Aung San Suu Kyis NLD vann en storseger och har behållit makten i 20 år.
Den sanitära situationen i lägren är allvarlig.
Längs gränsen till Bangladesh uppförs nu ett fyra meter högt taggtrådsstängsel. Och i Bangladesh slår man sedan ett halvår systematiskt ned på rohingya och tvingar dem tillbaks över gränsen. Tusentals söker skydd bland sina egna i provisoriska flyktingläger som Kutupalong. Vad de finner är istället att likna med friluftsfängelser, eftersom de riskerar att arresteras eller antastas om de lämnar lägren för att försöka finna jobb. Det sanitära tillståndet och svårigheten till försörjning gör nu att internationella hjälporganisationer varnar för en annalkande humanitär kris
Efter massflykten 1992 övertygade Kina omvärlden om att rohingyafrågan var ett internt ärende mellan Burma och Bangladesh. Sedan förhandlade de fram en överenskommelse som lät Bangladesh skicka tillbaks merparten av flyktingarna. Problemet var bara att många som återvände gjorde det mot sin vilja, och fick se sina hus övertagna av militären eller till och med sina namn strukna ur folkregistret – en tuff situation, eftersom rohingya inte får bygga nytt och de som inte är registrerade ses som förbrytare. Nasima Begums far greps när hon var tio år, anklagad för att husera återvändande flyktingar.
– De skickade hans blodiga kläder till oss från fängelset, ett efter ett, säger hon. Min mor tvingades sälja allt för att få honom fri. Mark, hus, boskap, kläder. Men då han väl släpptes var han döende.
Nasima Begums syster och make har försvunnit och hon är helt ensam nu. Godtyckliga arresteringar och tvångsutvisningar av rohingyaflyktingar har blivit vanligt i Bangladesh det senaste året.
2008 följde Nasima och hennes syster till slut strömmen av rohingyaflyktingar som återvände till Bangladesh. Deras första år blev lugnt – de skaffade sig hem, gifte sig, fick barn. Men i september kom poliser till deras hem, grep dem och körde dem till gränsfloden Naaf.
– Jag grät och bad båtkarlen visa oss en väg tillbaks, säger Nasima. Jag trodde min sista dag hade kommit. Om gränspolisen hade tagit oss skulle det ha varit slut med oss.
Båtkarlen pekade till slut ut en väg, och hela natten sprang de genom djungeln – Nasima med sin fem dagar gamla son i famnen, hennes make, syster och systerns make.
– I gryningen glesnade djungeln och vi visste att vi var tillbaks i Bangladesh, berättar hon. Då jag tittade ned såg jag att min son var död. Jag hade inte ens märkt det hända. Jag begravde honom med händerna under ett träd.
Nasima och hennes anhöriga återvände inte till det samhälle de bodde i tidigare, utan sökte sig till Kutupalong. Med hjälp av andra flyktingar lyckades de överleva och bygga sig ett hus. Männen började jobba som daglönearbetare i bygden. En dag återkom de inte.
– Allah vet var de är, säger Nasima. Kanske är de döda, kanske är de arresterade.
Bara en månad senare försvann Nasimas syster efter att ha gått till byn för att tigga. Nu har Nasima varken anhöriga eller inkomstkälla kvar. Många rohingya försörjer sig med att plocka ved i skogen – men Nasima vågar inte. Vedplockare har misshandlats och våldtagits av frustrerade bybor vid flera tillfällen. De är frustrerade eftersom det blivit svårare för dem att finna ved och jobb och för att lönerna pressats ned. Lokalpolitiker har dragit nytta av missnöjet och piskat upp stämningarna ännu mer. Distriktskommissionären Gias Uddin Ahmed viftar däremot bort att detta skulle vara något problem – precis som han avfärdar Läkare Utan Gränsers hårda kritik mot myndigheterna:
– Varje flykting är ibland en skådespelare, de överdriver. De enda rohingya vi arresterar är människor som har olagliga vapen och narkotika. Och tvångsutvisningarna är inte många alls.
– Rohingya är inte Bangladesh' problem, det är internationellt, det finns i Malaysia och Thailand också, säger Gias Uddin Ahmed. Som vår premiärminister har sagt är vårt mål att de ska återbördas så snart som möjligt. Hon har redan startat dialogen med Burma och har besökt Kina för att få stöd. Förhoppningsvis kan det vara ett gott tecken.
Många tvingas redan nu tigga ihop sin mat.
Sedan bangladeshiska myndigheters skarpa svar på Läkare utan Gränsers rapport har humanitära organisationer baserade i landet inte vågat uttala sig om rohingya. FN håller sig som vanligt diplomatiskt tyst. Efter ett besök i mars rapporterade amerikanska Physicians for Human Rights att hälsotillståndet i Kutupalong är kritiskt och förhoppningen är att hjälp ska tillåtas nå de utsatta. Men bangladeshiska myndigheter verkar vara ointresserade av ytterligare insatser utifrån. Frågan är politisk och rohingyaflyktingarna ska bort till varje pris. Att den nya överenskommelsen om massutlämning som de två länderna närmar sig strider mot internationell rätt verkar inte oroa nämnvärt. Västvärldens protester saknar tänder. Detta trots att det står alltmer klart att det inte bara är Nasima Begums rädsla för att överleva nästa regnperiod som står på spel, utan rohingyas fortsatta existens.
Text och bild: Per Liljas
Kutupalong, Bangladesh
Fakta
-
Rohingya är en muslimsk etnicitet med åtminstone delvis ursprung i nuvarande Bangladesh.
-
Burmas regering, och även delar av befolkningen, hyser agg mot rohingya bland annat för att de stödde den brittiska kolonialmakten.
-
Provinsen Cox's Bazar, dit de flesta flyktingar anländer och där Kutupalong ligger, är en av Bangladeshs fattigaste.
-
Januari 2009 blev det en internationell nyhet när en båtslast med rohingyaflyktingar bogserades ut och lämnades på öppet hav av thailändska myndigheter.
-
Burmas parlamentsval i år är meningen att vara det femte steget i en sjustegsväg från militärdiktatur till demokrati. Utländska bedömare kritiserar redan valet för att vara ofritt.
reportage | 2010-06-09 Av: Per Liljas |