Den etniska rensningen av rohingyer fortsätter i Burma
Sedan augusti 2017 har nästan 700 000 rohingyer fördrivits från delstaten Rakhine i Burma. De lever nu i flyktingläger i Bangladesh där redan tidigare tiotusentals flyktingar finns efter oroligheterna 2012 och 2016. Den burmesiska militären anklagas för svåra övergrepp. Vid ett seminarium på ABF-huset i Stockholm den 6 mars gavs en bild av systematiska våldtäkter och urskillningslöst våld riktat mot civila rohingyer.
reportage | 2018-03-19 Av: Petter Svensson |
Nedbränt hus i Rakhine 2 september 2017. Foto: Moe Zaw/VOA/Wikimedia
I dag är omkring 900 000 personer från den muslimska minoriteten rohingya på flykt från Burma (Myanmar). Vittnesmål berättar om systematiska våldtäkter, mord och nerbrända byar i delstaten Rakhine där massgravar har påträffats. Den burmesiska militären menar att de endast försvarar sig mot terrorister och upprorsmakare. Samtidigt som det finns allt färre spår kvar av statskanslern Aung San Suu Kyis forna hjältegloria. Palmecentret bjöd den 6 mars in företrädare för den oberoende nyhetsbyrån Kaladan Press Network och Burma Relief Center för att sprida information om förföljelsen av rohingyer och andra minoritetsgrupper i Burma.
FN-sändebudet Andrew Gilmour uttalade nyligen, efter att ha besökt flyktinglägren i Bangladesh, att den etniska rensningen gentemot rohingya fortsätter men att dödandet och massvåldtäkterna bytt skepnad till ”en mer lågintensiv kampanj av terror och påtvingad svält”.
En nyligen publicerad rapport från Amnesty International visar satellitbilder och vittnesmål som bekräftar att militären sedan januari river övergivna rohingya-byar för att konstruera väggar och sätta upp militära byggnader. Därmed kan man ifrågasätta den politiska viljan att leva upp till det avtal om återvändande som slutits mellan Burma och Bangladesh samtidigt som bevis för påstådda folkrättsbrott försvinner – till en plats där FN alltjämt nekas tillträde.
En etnisk rensning uppstår inte i ett vakuum. Det är kulmen av ett förtryckande apartheidsystem som rohingyabefolkningen tvingats leva under i decennier; de medborgarskapslagar som infördes av militärjuntan gjorde folkgruppen statslösa med mycket begränsad rörelsefrihet. I takt med en tilltagande avhumanisering har våldet och förtrycket mot rohingyer successivt eskalerat.
Burmesisk polis i Maungdaw i norra Rakhine i september 2017. Foto: Steve Sandford/VOA/Wikimedia
Under en militäroffensiv i Rakhine mellan oktober 2016 och februari 2017 dödades 1 000 rohingyer och över 70 000 personer tvingades fly till Bangladesh. Vissa rohingyer organiserade sig i den militanta gruppen ARSA (The Arakan Rohingya Salvation Army) som den 25 augusti 2017 gick till angrepp mot 24 polisstationer och en armébas i Rakhine, varpå militären svarade med en skoningslös offensiv.
Våldtäkter, urskillningslöst dödande och brända byar följde i militärens spår samtidigt som desperata bybor flydde från sina hem. Under den första månaden efter militärens intåg dödades minst 6 700 rohingyer, bland dessa finns minst 730 barn under fem års ålder, enligt en rapport från hjälporganisationen Läkare utan gränser den 14 december 2017.
Tin Soe Foto: Petter Svensson
Tin Soe är redaktör på Kaladan Press Network, en oberoende nyhetsbyrå för rohingyer, som ingår i nätverket Burma Relief Center som Palmecentret har stöttat i många år. De arbetar med att kartlägga och publicera information om situationen för gruppen ifråga. Kaladan Press Network har intervjuat 60 flyktingar som ger en helt annorlunda bild än de burmesiska myndigheternas officiella hållning gällande händelserna den 25 augusti 2017.
– Mot bakgrund av intervjuerna står det klart att den militära aktionen påbörjades långt tidigare än så. Militären attackerade minst åtta byar som inte hade föregåtts av attacker från ARSA. Vi har intervjuat flyktingar från 15 av de 30 platser där ARSA ska ha utfört sina attacker – ingen av dessa har sett några spår av aktiviteter från ARSA:s sida, fastlår han.
– Ett vittne har berättat att han hörde en visselsignal i anslutning till att skjutningarna påbörjades, vilket antyder att det rör sig om en uppgjord signal för att påbörja attackerna. Slutsatsen är att operationerna hade planerats under en lång tid och att många – om inte alla – attacker från ARSA var fabricerade som en förevändning för att gå till attack, säger Tin Soe, som också menar att vissa av ARSA:s ledare i hemlighet har samarbetat med den burmesiska militären.
Razia Sultana är människorättsadvokat och hon berättar inledningsvis om det omfattande sexuella våld som militären gjorde sig skyldig till redan år 2016. Regimens egen undersökningskommission frikände dock militären från alla anklagelser. Från och med arméns offensiv den 25 augusti 2017 blev sexuella övergrepp i ännu högre grad en del av krigföringen mot rohingyiska kvinnor och barn.
Razia Sultana Foto: Petter Svensson
Razia Sultana har genom Kaldana Press Network sammanställt rapporten, ”Rape by Command” som bygger på intervjuer med flyktingar som fallit offer för det brutala våldet.
Vittnesmål från 36 flyktingar, varav åtta själva har utsatts för våldtäkter, visar att över 300 kvinnor och tjejer våldtogs av militären i eller strax utanför 17 olika byar.
– Eftersom omkring 350 byar attackerades och brändes ner utgör detta sannolikt en mycket liten del av det egentliga antalet offer. På fem militärförläggningar hölls kvinnor och barn inlåsta i perioder på två veckor där de systematiskt utsattes för våldtäkter, säger Razia Sultana.
Majoriteten av våldtäkterna ägde rum i samband med att byar attackerades av militära styrkor. Kvinnor våldtogs i sina hus, medan de försökte fly, eller efter att de samlats ihop i större grupper. I byn Tula Toli blev över 100 kvinnor massvåldtagna och många dödades, vissa brändes levande, när 400 soldater attackerade byn den 30 augusti 2017.
Flyktingläger för rohingyer i Kutupalong utanför Cox’s Bazar i Bangladesh. Foto: UNHCR/Roger Arnold
– En order har utgått om detta. Annars vore det omöjligt att så många soldater från olika militärförläggningar, uppbackade av flygunderstöd, skulle koordinera en massaker på hundratals civila på morgonen för att därefter metodiskt massvåldta kvinnor under flera timmar på eftermiddagen, säger Razia Sultana.
Hon berättar om en 20-åring kvinnas redogörelse för hur hon blev våldtagen strax efter att hennes spädbarn hade tagits ifrån hennes armar för att därefter dödas. 20-åringens ord: ”En grupp av soldater tvingade in mig i ett hus tillsammans med flera familjemedlemmar. Först våldtog de min 16-åriga syster och min svärmor framför mig. Jag såg min syster gråta och skrika tills jag inte hörde något ljud. De hade dödat henne. Därefter höll de fast mig tillsammans med min gravida syster. De gjorde vad de ville med oss båda. Vi slogs och skrek, vi blev slagna med en stålbatong. Jag blev medvetslös, när jag sedan återfick medvetandet stod huset i lågor”.
– Det rör sig om brutala gruppvåldtäkter där man inte brytt sig om förekomsten av vittnen då man verkar i en miljö av total straffrihet. Många våldtäktsoffer har torterats och köns- och bröststympats, vilket även skedde 2016. Detta syftar till att förstöra möjligheter till reproduktion av rohingya, säger Razia Sultana.
– Den systematiska användningen av våldtäkter som ett vapen är ett krigsbrott, ett brott mot mänskligheten och ett folkmordets taktik som militära ledare måste hållas ansvariga för. Den burmesiska regeringen måste kräva ett omedelbart stopp för övergreppen och straffa de skyldiga. Ett första steg är att godkänna att FN får tillträdde till området för att utreda dessa händelser, fastslår hon.
Även Human Rights Watch skriver i en rapport den 16 november 2017 att de systematiska sexuella övergreppen, i kombination med andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna, har skett på en sådan nivå att det kan betecknas som brott mot mänskligheten.
Pippa Curwen. Foto: Petter Svensson
Pippa Curwen, chef för Burma Relief Center, lyfter fram de ibland bortglömda övergrepp som militären alltjämt gör sig skyldiga till i de norra och östra delarna av landet – inte minst i delstaten Shan, där landets största minoritetsgrupp (Shan) har sin hemvist. Detta sker i efterdyningarna av de våldsamma utdrivningar som skedde åren 1996-1998 då över 300 000 bybor tvingades lämna sina hem. Armén våldtog, torterade och dödade civila – 56 bybor avrättades exempelvis i en massaker i Kunhing i centrala Shan i juni 1997.
– Den rapport, ”Licence to rape” som gjordes av Shan Human Rights Foundation och Shan Women's Action Network , visar att våldtäkterna kännetecknades av en extrem brutalitet. Av alla kända fall har bara en person dömts för sina illgärningar vilket speglar den djupt rotade straffriheten, säger Pippa Curwen.
Vad gäller förföljelsen av rohingyer har militären hittills endast erkänt att soldater vid ett tillfälle ska ha hjälpt till när en buddistisk folkmassa dödade 10 rohingyer. Enligt armén var offren medlemmar i ARSA. Organisationen ifråga liksom ögonvittnen säger dock att offren var civila utan kopplingar till någon väpnad grupp. I övrigt nekar militären till alla anklagelser om övergrepp mot civila. Att använda sig av propaganda för att legitimera militärens härjningar är en beprövad strategi som även militärjuntan ägnade sig åt.
– Som ett svar på ”Licence to rape” publicerade militärregimen boken ”Licensed to lie” som föregicks av att bybor tvingades att skriva under dokument om att det inte hade ägt rum några våldtäkter eller andra övergrepp. Rapportens slutsats var att anklagelserna var uppdiktade av rebeller i politiska syften, vilket såklart är struntprat, säger Pippa Curwen.
Hon berättar att flyktingar från Shan idag tvingas leva under svåra förhållanden i Fang i gränstrakterna mellan Burma och Thailand. De kan inte återvända till hemlandet på grund av militärens närvaro, en fjärdedel av Burmas militär är stationerad i Shan. De byar som byborna tvingades överge i samband med flykten 1996-1998 är nu övergivna eller har ockuperats av andra. De statliga planerna på storskaliga dammprojekt i området, som syftar till att exportera vattenkraft till Kina och Thailand, tar dessutom mycket mark i anspråk som ytterligare komplicerar situationen.
– Jag uppmanar Sverige att genom riktat bistånd hjälpa flyktingarna från Shan. Det är också viktigt att man sätter press på den burmesiska regeringen så att man får stopp den burmesiska militärens brutala övergrepp i ALLA landets delstater, säger Pippa Curwen.
Petter Svensson
[email protected]
Läs mer från Amnesty Press
Kachinstaten, Burma: Jenny Hedström forskar om kvinnors roll i väpnade konflikter (6 mars 2018 – även i nummer 1/2018)
Fredspristagare kräver att Burmas ledare åtalas (5 mars 2018)
Lägren i Bangladesh: Hårdnande konkurrens för långvariga rohingya-flyktingar (22 december 2017)
Amnesty anklagar: “Rohingyerna utsätts för apartheid, Rakhine-staten är en brottsplats” (28 november 2017)
Amnestyrapport: ”Apartheid i Rakhine” (21 november 2017)
Burma: Rohingya-krisen väcker rädsla hos muslimer i Mandalay (29 oktober 2017)
Religiösa spänningar sprider sig i Burma (28 oktober 2017)
Burmesiska flyktingkvinnor vittnar om hemska övergrepp (13 oktober 2017)
Aung San Suu Kyis sista chans (27 september 2017)
På flykt undan terrorn i Burma (9 september 2017)
Fortsatta fängslanden och trakasserier mot journalister i Burma (26 juli 2017)
FN ska utreda övergrepp mot rohingyas – Indien och Kina tar avstånd (31 mars 2017)
Burma: FN oroas över upptrappat våld mot folkgruppen rohingya (10 februari 2017)
Burma: Tusentals rohingya-flyktingar fast vid gränsen mot Bangladesh (7 december 2016)
Nu är studentledaren Phyoe Phyoe Aung fri: ”Fantastiskt att känna stödet” (30 november 2016 – också i nummer 4/2016)
Burma: 69 studenter och aktivister fria efter att åtal lagts ned (8 april 2016)
Vart går Burma? – ”Det ni hör är bara toppen av isberget” (nummer 2/2015)
BURMA: ”Rohingyas utsätts för ett långsamt folkmord” (22 februari 2015)
Aung Sung Suu Kyi - från fängslad frihetssymbol till kampanjpolitiker (18 april 2014)
MR-DAGARNA: ”Rohingyafolket hotas av utplåning” (16 november 2013)
Rohingya - det förföljda folket ingen vill kännas vid (8 maj 2013)
Arakan – Burmas nya krishärd (nummer 5/2012)
De bortglömda flyktingarna från Burma (9 juni 2010)
reportage | 2018-03-19 Av: Petter Svensson |