VENEZUELA x 2, oppositionen: ”Jag älskar Venezuela, men regeringen måste bort”

I Venezuela fördjupas den politiska och ekonomiska krisen. Polariseringen växer och oppositionen kräver en folkomröstning om president Nicolas Maduro. Amnesty Press skildrar Venezuela i två artiklar. Första delen handlar om oppositionen.

reportage | 2016-09-20
Av: Petter Svensson
Banderoll med Leopoldo Lopez utanför domstolsbyggnaden.

Banderoll med Leopoldo Lopez utanför domstolsbyggnaden. Foto: Petter Svensson

Libertad para Leopoldo! Libertad para Leopoldo!

Solen bränner som en svetslåga över de 50-tal anhängare till partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) som med banderoller och kampglöd har samlats utanför domstolsbyggnaden ”El Palacio de Justicia” i centrala Caracas, Venezuelas huvudstad.

Byggnadens ena sida pryds av jättelika bilder av president Nicolas Maduro och föregångaren Hugo Chávez. De demonstrerar sitt missnöje mot att domstolen nyligen har avvisat partiledaren Leopoldo Lopez begäran om att få sin sak prövad i en högre instans varför det 13 år långa fängelsestraffet står fast. Leopoldo Lopez har blivit själva symbolen för en repressiv regim och ett genomkorrumperat rättssystem, vars martyrskap växer sig starkare för var dag som han befinner sig inlåst i militärfängelset Ramo Verde. Där har han befunnit sig sedan han överlämnade sig själv till polisen i februari 2014 i efterdyningarna av de våldsamma protester som ledde till 43 människors död.

– Jag är övertygad om att regeringen inte kommer hålla längre än detta år, sedan kommer Leopoldo bli landets president. Det var ett misstag av regimen ur ett strategiskt perspektiv att straffa honom så hårt och nu är han ett alltför stort hot för att släppas ut, säger Daniel Sojo, 20-årig student och aktiv i Voluntad Popular.

Det finns vissa paralleller till Hugo Chávez, vars popularitet också växte när han greps och fängslades 1992. Precis som Chávez parti, PSUV, utgår Voluntad Popular från gräsrötterna och ser sig som en social rörelse snarare än ett politiskt parti.

Banderoll med Leopoldo Lopez utanför domstolsbyggnaden.

Banderoll med Leopoldo Lopez utanför domstolsbyggnaden. Foto: Petter Svensson

”För att bli en politisk ledare måste man först bli en social ledare”, som Leopoldo Lopez skriver i sin nyligen publicerade bok, ”Preso pero libre” (Fånge men fri), som han författat under tiden i fångenskap. Partiet anordnar aktiviteter i utsatta områden samtidigt som man i högre utsträckning än andra partier använder sig av sociala medier och moderna kampanjmetoder som strategiska verktyg. Ideologiskt är man besläktad med en klassisk socialdemokrati – även om regimen och dess mediekanaler gör sitt bästa för att utmåla all opposition som storföretagens och den traditionella elitens tjänare.

Leopoldo Lopez är långt ifrån den enda som är frihetsberövad på politiska grunder i Venezuela. Enligt FN-organ och människorättsorganisationer finns det idag omkring 130 politiska fångar i landet, majoriteten av dem har kopplingar till Voluntad Popular.

– Vi organiserar många protestaktioner mot regeringen, många av oss är unga, och vi har inte heller samma tålamod som andra partier med den nuvarande situationen, säger Daniel Sojo.

Via en insmugglad mobiltelefon kommer jag i kontakt med Gilberto Sojo, som på mycket vaga grunder greps och fängslades i kölvattnet av händelserna 2014, bland annat står han anklagad för att ha konspirerat mot staten. Tillvaron i fängelset är svåruthärdlig, han har varit sjuk och framtiden är oviss. Under tiden som frihetsberövad har han blivit invald som parlamentsledamot för Voluntad Popular, även om han befinner sig fjärran från att kunna utöva sitt uppdrag.

Carolina Sojo med sitt och Gilberto Sojos yngsta barn, utanför deras hem i San Agustin.

Carolina Sojo med sitt och Gilberto Sojos yngsta barn, utanför deras hem i San Agustin. Foto: Petter Svensson

– Jag hoppas och tror på en snar förändring i Venezuela, att rättvisan segrar och att jag och andra i samma situation snart blir fria, säger han.

– För oss anhöriga är det en mardröm som aldrig tar slut, säger hans hustru Carolina Sojo.

– “Es la cola de esperanza” (Hoppets kö), säger Carmen Montlilla och suckar.

Carmen har redan stått i kön i sju timmar i den ständiga jakten på de livsmedel och basvaror som är subventionerade av staten, och därför är mycket billigare än de varor som blivit oåtkomliga för vanligt folk på grund av den hisnande inflationen. Obekräftade rykten gör gällande att en lastbil med billiga livsmedel är på väg till affären, men ingen vet säkert. De evighetslånga köerna är numera ett naturligt inslag i stadsbilden, och en ständig källa till frustration och vanmakt.

– Kanske står jag här förgäves. Och när man kommer fram vet man aldrig om det finns något kvar, ofta får man gå hem tomhänt, säger Carmen Montlilla.

Carmen Montlilla i kö.

Carmen Montlilla i kö. Foto: Petter Svensson

Då är hon tvingad att vända sig till den svarta marknaden för att köpa det mest nödvändiga, där en stor andel av de billigare, subventionerade varorna hamnar på grund av korruption och goda vinstmarginaler. Vissa säljer enskilda varor där av ren nödvändighet, medan kriminella gäng gör stora förtjänster.

– Man får betala minst tio gånger mer på den svarta marknaden. Ett paket mjöl som går på 200 bolivares här kostar mellan 2 000-3 000 på den svarta marknaden. Har man en minimilön som jag själv på 15 000 bolivares är det helt omöjligt. En bit bröd kostar 600, mer än en hel dags arbete. Nu får man vara glad om man kan äta två gånger om dagen, säger Carmen.

På apoteken runt om i landet landet saknas omkring 90 procent av medicinerna. Sjukhusen lider brist på såväl mediciner som elementär utrustning.

– Min mamma har inte fått tag på insulin för sin diabetes på sex månader, det är fruktansvärt säger Edith Flores, som är bosatt i San Antonio vid gränsen till Colombia.

Om inte det vore nog är säkerhetsproblemen enorma. Huvudstaden Caracas tog nyligen över första platsen från den honduranska staden San Pedro Sula på den föga smickrande listan över de farligaste städerna i världen (flest mord per capita) utanför krigsområden. Bårhusen är fulla av lik och kroppar dumpas i omärkta gravar i och utanför Caracas. Rån hör till vardagen, att öppet visa sin smartphone i stadsmiljö är förenat med fara. Evelyn Melendez, student och sympatisör till Voluntad Popular, är luttrad.

– Jag har blivit rånad fem gånger det senaste halvåret. Man kan aldrig vänja sig vid en sådan sak, säger hon.

Delsa Solorzano.

Delsa Solorzano. Foto: Jeannariana Sanchez

Militärens närvaro är påtaglig över hela landet, och militären anses vara allierad med regimen och den ”bolivarianska revolutionen”.

– Det är tydligt att militariseringen ökar hela tiden. Det är militärer som får nyckelposter inom regeringen och detta leder till en ökad repression. Från regeringens sida är man orolig för att förlora militärens stöd för då vet man att man omöjligen kan behålla makten, säger Delsa Solorzano, som är en framträdande parlamentsledamot för oppositionspartiet Un Nuevo Tiempo (En ny tid).

Marina Chafla har ett yvigt kroppspråk och är alltid nära till skratt. Sedan många år tillbaks äger hon en liten kiosk i medelklassområdet Santa Fe i Caracas. Stamkunderna är många, hon vet vad de flesta heter och många stannar för ett samtal och en kopp kaffe på stående fot. Precis som många andra i regionen sökte hon lyckan i Venezuela när hon av ekonomiska skäl lämnade sitt hemland Ecuador för 20 år sedan.

Marina Chafla (till höger) diskuterar med en ”chavista”.

Marina Chafla (till höger) diskuterar med en ”chavista”. Foto: Petter Svensson

– Många som då kom hit samtidigt som jag har nu återvänt till sina hemländer och många venezuelaner lämnar landet, särskilt ungdomar. Men jag vill stanna här, jag älskar Venezuela, men regeringen måste bort, säger hon med eftertryck.

Den oppositionella valkoalitionen MUD, som rymmer samtliga oppositionspartier, dominerar stort i parlamentet efter valet förra året (112 av 167 mandat). Även om man är politiskt splittrade har man åtminstone lyckats samlas kring kravet på att få till stånd en folkomröstning mot president Maduro.

Enligt författningen finns det nämligen en möjlighet att avsätta den sittande presidenten och därmed få till ett nyval när halva mandatperioden har gått. Det är dock en väg kantad av potentiella fallgropar och en rad formella krav ska vara uppfyllda. Marina Chafla är en av många som lämnat sina fingeravtryck har skrivit under en begäran om en folkomröstning.

– För mig är det självklart att visa var jag står, säger hon.

Oppositionens demonstration i Caracas den 1 september.

Oppositionens demonstration i Caracas den 1 september. Foto: Jeannariana Sanchez

Den 1 september anträdde hundratusentals personer Caracas gator med högljudda krav på folkomröstning innan årets slut. Motdemonstranter anslöt sig snart, vilket speglar den sedan många år avgrundsdjupa polariseringen i landet. Oppositionen anklagas för att ha använt sig av avlidna personers identiteter för att samla ihop de underskrifter som krävs för folkomröstning, och många tjänstemän som har skrivit under en begäran om en sådan har förlorat sina jobb. Inom oppositionen finns det inte heller många som har tilltro till att valmyndigheten CNE är en oberoende institution.

Henrique Capriles (till vänster) och artikelförfattaren Petter Svensson.

Henrique Capriles (till vänster) och artikelförfattaren Petter Svensson. Foto: Jeannariana Sanchez

Henrique Capriles, som idag styr i delstaten Miranda, förlorade knappt presidentvalet mot Maduro år 2014. Han företräder det ledande oppositionspartiet Primero Justicia, (Rättvisa först) som ideologiskt ligger till höger om Voluntad Popular och som varit drivande i frågan om folkomröstning.

– Det är alla medborgares rättighet att själva få göra sina röster hörda i enlighet med konstitutionen. Det finns ingen anledning, varken rättslig eller teknisk, för att det inte ska bli någon omröstning i år. 80 procent av folket kräver det, och de vill ha en fredlig lösning på detta, fastslår han.

Carolina Sojo med foto av sin make utanför domstolsbyggnaden i Caracas.

Carolina Sojo med foto av sin make utanför domstolsbyggnaden i Caracas. Foto: Petter Svensson

Gilberto Sojo, fängslad sedan snart två år, hyser också ett visst hopp om att en folkomröstning kan vara början till slutet för regeringen.
– Om folket tillåts säga sitt har vi snart en ny regering i Venezuela, men det är en lång väg dit, säger han i telefon från fängelset.

Petter Svensson
[email protected]

Läs också

VENEZUELA x 2, regeringsanhängarna: ”Det pågår en massmedial kampanj” (22 september 2016)

Läs mer om Venezuela från Amnesty International

Venezuela: Former mayor transferred to prison as political crisis worsens (27 augusti 2016)

Venezuela: Ruling to uphold López’s sentence, new stain on crumbling human rights record (13 augusti 2016)

Venezuela: New regime effectively amounts to forced labour (28 juli 2016)

Petty politics - the cause of crushing poverty in oil rich Venezuela (4 juli 2016)

Venezuela in intensive care (22 juni 2016)

Läs mer om Venezuela från Human Rights Watch

Don’t Ease the Pressure over Venezuela’s Abuses (16 augusti 2016)

Venezuela: Dissidents Allege Torture, Coerced Confessions (27 juli 2016)

Maduro Cracks Down (29 april 2016)

Läs mer om Venezuela från Committee to Protect Journalists

Venezuelan journalist arrested after reporting on protest (7 september 2016)

Journalists attacked, equipment stolen during protests in Caracas (3 juli 2016)

reportage | 2016-09-20
Av: Petter Svensson