Kampen för ett demokratiskt Tunisien

reportage | 2002-06-21

Moncef Marzouki, tunisisk läkare, känd aktivist för mänskliga rättigheter och en av förgrundsfigurerna i oppositionen mot Tunisiens regim, besökte nyligen Stockholm.

– Det beror på min pappa att jag är oppositionell. Han var en patriarkalisk tunisisk far. Jag ville inte lyda utan göra som jag tyckte var rätt, berättar Moncef Marzouki.

Han berättar att han ofta fick ”sitta kvar” i skolan som straff för att han hade sagt emot lärarna. Men han förstod aldrig varför. Han hade ju bara sagt sin mening och hur han såg på saken.

Man kan säga att det har fortsatt på det sättet i Moncef Marzoukis liv. När han studerade i slutet av 60-talet blev det ännu viktigare att yttra sina egna åsikter, att kämpa för social rättvisa och mänskliga rättigheter. Det var den tiden då studenter ockuperade universitet och demonstrerade på gatorna. Influenserna från Frankrike var starka.

Men i Tunisien har det alltid varit svårt att hävda sina åsikter, både under fransmännen och Habib Bourghiba som blev det självständiga Tunisiens förste president 1957. Nu under president Ben Ali, som tog makten i en oblodig kupp 1987, kan man tala om skräckvälde och någon yttrandefrihet existerar överhuvudtaget inte.
Bestraffningar är hårda och omänskliga mot dem som ändå framhärdar och använder sina medborgerliga rättigheter. Moncef Marzouki är en av dem.

– Jag praktiserar mina medborgerliga rättigheter. Det har jag rätt till enligt vår konstitution. Det är handling som är det viktigaste, säger han.

Han har varit med och bildat Tunisiens organisation för mänskliga rättigheter. Han har också arbetat för Amnesty. Nyligen bildade han ett brett parti för att försöka återerövra Tunisien till tunisierna. Han har skrivit ett stort antal böcker både om medicin och mänskliga rättigheter.

Han har bestraffats med fängelsedomar ett antal gånger. För två år sedan avsattes han från sin professur på medicinska fakulteten i Sousse. Hans böcker förbjöds, han fick leva i husarrest ständigt bevakad av poliser, fråntagen sitt pass, avskuren från möjligheter att kommunicera via telefon och fax.

För ett halvår sedan erbjöds han en gästprofessur i Paris, som han till sist tilläts ta. Han tror att regimen vill bli av med honom och att de hoppas att han inte återvänder.

– Men jag räknar med att återvända. När man är i opposition ska man leva i sitt land och kämpa tillsammans med dem som lider och finns där. Det är bara så man blir trovärdig, säger han.

Att han nu ändå bor i Paris är en tillfällig frist. Hans fru och ena dotter finns där. Han vill inte att de ska utsättas för trakasserier i Tunisien. Han var också utmattad av att ständigt ha poliser efter sig vad han än gjorde i Sousse.
Moncef Marzouki hör till de privilegierade motståndskämparna. Han och ett antal intellektuella har internationella kontakter och tillgång till media. Det gör att regimen inte vågar behandla dem hur illa som helst.

Andra medborgare, som använder sina rättigheter att gå på möten, organisera sig eller yttra sig bestraffas mycket hårt. Straffen kan vara alltifrån trakasserier och hot på öppen gata, att de förlorar sina jobb eller måste infinna sig till polisförhör flera gånger i veckan, till att de under längre eller kortare tid sätts i polishäkte eller döms till fängelsestraff.
Även deras anhöriga trakasseras på liknande sätt. Syftet är att förstöra deras liv – de ska inte kunna försörja sig och upprätthålla normala sociala kontakter.

– Förhållandena i fängelserna är avskyvärda. Det finns 21 fängelser. 10 000 fångar totalt. Varav cirka 1 000 är politiska fångar. Många har suttit mer än tio år. Majoriteten av dem är dömda för samröre med muslimska organisationer. Övriga är intellektuella, kommunister och fackföreningsmän.

Han säger att tortyren förstås är den mest avskyvärda bestraffningsmetoden, som sprider skräck bland hela befolkningen och drabbar alla fångar.

– Men vi som arbetar för mänskliga rättigheter har lyckats få fram namn på torterare, som vi har publicerat på internet. Det har haft en effekt. Att stå där är ändå en skam. Och tortyren minskade något.

När det gäller medierna existerar ingen yttrandefrihet. Tunisk press och tv är totalt kontrollerade.

– Men de senaste fem åren har de nya medierna inneburit en revolution. Idag är folk informerade. Det går inte att kontrollera tv-kanaler från satelliter och inte internet.

Folk tittar på Al-Jazeera, den självständiga arabiska tv-kanalen och får information även om Tunisien. De som har tillgång till internet skaffar sig information genom olika webbsidor och kommunicerar via e-post.
Detta trots att det finns 400 ”cyberpoliser”, som gör allt för att stoppa kommunikationen. Men det går att hitta lösenord, så kallade proxy, som gör att man ändå kan öppna sidor, som har stängts av polisen.

– När jag var i Tunisien och inte lyckades komma in på någon sida, så tog jag kontakt med någon skicklig vän, som kunde ge mig det senaste proxyt. Sedan var det bara att gå in och arbeta som vanligt. Vi har blivit specialister på IT i Tunisien.

– Internet har också gjort det möjligt för oss i opposition att arbeta effektivt både inom landet och internationellt.

Men kampen för ett demokratiskt Tunisien är mycket svår. Moncef Marzouki har svårt att vara optimistisk.

– Ben Ali och hans maffia har förstört landet och håller folk i skräck. Det är en polisstat. Tunisien kan liknas vid Rumänien innan Ceausescus avrättning.

Dessutom har presidenten genomfört en folkomröstning för att ändra konstitutionen, så att han får sitta kvar ytterligare tio år och ha juridisk immunitet. Folkomröstningen i maj gav Ben Ali majoritet för sitt förslag med 99,4 procent i officiella siffror.
Men det anses allmänt bero på valfusk av olika slag, till exempel får inte alla rösta. Moncef Marzouki säger att 80 procent av befolkningen är emot regimen.

– Omvärlden ger också Ben Ali stöd – framförallt USA och Frankrike. EU borde ställa villkor för att ge sina ekonomiska bidrag, som betyder väldigt mycket för landets ekonomi.
Men han är inte för en turistbojkott.

– Det skulle drabba alla de vanliga människor som försörjer sig på turismen. Men man kan informera turister om förhållandena i Tunisien. De kan till exempel få informationsblad på flygplatsen innan avresan, säger han.

Han säger att kritiken mot Tunisien har stöd av det franska civila samhället men inte av regeringen. Själv känner han sig kluven. Han har personligen fått hjälp av franska regeringen med sin gästprofessur.

– Men alla de andra? Hela befolkningen. Ibland säger vi att vi är tio miljoner fångar.

Men målet är en fredlig omvandling till demokrati.

– Jag har alltid varnat islamisterna för att ta till våld. Ben Ali vill gärna provocera fram våld. Det skulle ge honom anledning att slå tillbaka mycket hårt. Idag har han dessutom stöd från USA i kampen mot terrorister. Ben Ali menar att det är det han själv har hållit på med under lång tid.

Han säger också att det finns ett helt spektra av olika islamister och organisationer. Han anser att de i Tunisien är fredliga.

– En tunisisk islamist är i första hand en tunisier. Jag anser att vi ska diskutera, men jag vill inte göra det med extrema grupper.

– Vi tunisier är mycket påverkade av diktaturen. Den finns överallt – i våra huvuden, i vår historia. Man är rebell eller underkastar sig.

Moncef Marzoukis far var inte bara en patriarkalisk far. Han var också advokat och en aktiv motståndsman som slogs för självständigheten från fransmännen.

– Han tillbringade mycket tid i fängelse, när jag växte upp och han dog i exil Marocko. Han led mycket. Jag vet att det är svårt att leva i exil. Det är därför jag inte vill det.

Jag frågar om det var hans pappa som bestämde att han skulle bli läkare. Moncef Marzouki skrattar lite.

– Ja, han ville det. Men jag ville bestämma själv. Så först läste jag filosofi i två år. Sedan studerade jag medicin. Då hade jag valt det själv, säger han.

Text: Karin Levander
Bild: Helena Norman

reportage | 2002-06-21