Genusfrågor tas inte på allvar

Sedan militären tog makten i Elfenbenskusten i en statskupp 1999 har landet förfallit både ekonomiskt och politiskt. Konflikten är värst i de norra regionerna och spänningarna är fortsatt stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Kvinnorna har drabbats hårdast i denna konflikt och våldtas och förnedras. Denna tuffa verklighet skulle Maud Edgren-Schori och hennes man Pierre Schori möta då de åkte ner till Elfenbenskusten. Under ett seminarium arrangerat av UNIFEM Sverige, Operation 1325 och Kvinna till Kvinna berättade Maud Edgren-Schori och Pierre Schori om tiden i landet och ur olika perspektiv om FN:s arbete med våld och ojämlikhet mellan kvinnor och män.

Maj Britt Theorin, vice ordförande för Kvinnor för Fred, höll i samtalet med Maud Edgren-Schori och Pierre Schori.

• Min berättelse börjar på valborgsmässoafton 2005. Jag sitter i ett flygplan på väg mot Västafrika och ett jobb som rådgivare i genusfrågor åt FN:s biståndsprogram UNDP i Elfenbenskusten. Jag hade tagit tjänstledigt från mitt arbete på Institutionen för Socialt arbete vid Stockholms universitet. Trots att jag kände en otrolig tacksamhet för att jag fick den här chansen, började jag ångra mig när jag väl satt i flygplanet och undrade vad jag egentligen gett mig in på, berättade Maud Edgren-Schori.

Under ett års tid skulle hon ge råd i genusfrågor till program- och projektansvariga på UNDP i Elfenbenskusten så att de i realiteten implementerar gender mainstreaming i sin verksamhet. Gender mainstreaming är ett ledord i UNDP:s arbete och målsättningen är att all verksamhet som UNDP bedriver ska rikta sig till såväl män som kvinnor och att könsspecifika behov ska tillgodoses. I FN-uppdraget skulle Maud Edgren-Schori även arbeta med DDR-projektet; Disarment, Demobilisation och Reintegration, som inleddes 2003. Trots att projektet funnits sedan fyra år tillbaka har målen inte uppnåtts på grund av att ett antal hinder som försvårat och bromsat arbetet med projektet.

Maud Edgren-Shori hoppas att genusperspektivet i framtiden kommer att vara en självklar del i freds- och utvecklingsarbetet.

Maud Edgren-Schoris man, Pierre Schori, arbetade även han i Elfenbenskusten under denna tid, men som chef för FN:s fredsbevarande mission i landet. Elfenbenskusten kallades tidigare som ”Det afrikanska miraklet” men de ihållande konflikterna i landet har haft förödande konsekvenser både politiskt och ekonomiskt. Sedan 2002 är landet delat i en norr- och en sydsida och en så kallad förtroendezon som FN-soldater och franska trupper bevakar sträcker sig som ett band i mitten längs hela landet och håller de två sidorna avskilda från varandra. Befolkningen i Elfenbenskusten är mycket ung och över hälften av de 18 miljoner som lever i landet är under 18 år. Bara tre procent är över 66 år och medellivslängden är mycket låg; 46 år för män och 47 för kvinnor.

I rapporten ”Targeting Women: the forgotten victims of the conflict” som Amnesty släppte i mars 2007, vittnas det om en mycket tung och dyster vardag för kvinnorna i Elfenbenskusten. Amnesty menar att situationen är mycket allvarlig och att ett heltäckande program måste initieras för att våldet inte ska fortsätta och fler kvinnor ska riskera att utsättas för sexuellt våld. Ett stort problem är att förövarna av de sexuella brotten inte riskerar några som helst straff. Enligt Amnesty ger straffriheten i landet tydliga signaler att kvinnors kroppar kan användas som måltavlor för våldtäkt i krigszoner.

Både Maud Edgren-Schori och Pierre Schori träffade många människor som antingen inte hade några som helst kunskaper om genusfrågor eller som aktivt tog avstånd ifrån dessa perspektiv, för att de ansåg att frågor om kvinnors och mäns lika rättigheter inte hade någonting att göra med säkerhetspolitiken och därmed inte hade hög prioritet.

• Vi är ju här för att skapa fred. Kvinnorfrågor får vi ägna oss åt sen, sade många uppsatta män som jag arbetade med, berättade Pierre Schori.

Den 13 oktober 2000 antogs resolutionen 1325 om kvinnor, fred och säkerhet av FN:s säkerhetsråd. Resolutionen ”uppmanar enträget FN:s medlemsstater att se till att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner”.

• Men både ute på fältet och hos FN i Elfenbenskusten hade det inte gått in att 1325 ska praktiseras och implementeras i freds- och utvecklingsarbetet, konstaterade Pierre Schori.

Resolutionen 1325 kan tyckas vara ett stort steg i rätt riktning mot ett ökat fokus på genustänkandet, men ett stort problem i dag är, precis som Maud Edgren-Schori och Pierre Schori vittnar om, att många antingen inte känner till resolutionen eller aktivt tar avstånd ifrån den. Resolutionen saknar även ett årligt rapporteringssystem och det finns inga klara mekanismer för ansvarsfördelning och uppföljning. Resolutionen finns heller inte officiellt med som ett ämne på säkerhetsrådets agenda, vilket innebär att den må vara moraliskt bindande men inget av FN:s medlemsländer riskerar sanktioner om de inte följer upp sina åtaganden.

"Vi måste börja se kvinnor som aktörer och inte som hjälplösa offer. För att fredsarbetet ska lyckas måste alla vara med", sade Pierre Schori under seminariet.

Trots många hinder och svårigheter lyckades Maud Edgren-Schori med hjälp från SIDA, UNOCI (United Nations Operation in Côte d’Ivoire) och med stöd från stadens borgmästare, bygga upp ett kvinnocentrum. Invigningen av centret ägde rum under första veckan i juni och är beläget i den nordvästra delen av landet, där konflikten ofta har haft sitt centrum. Resurscentret har ett mångfasetterat utbud av service och ”rum” för samtal och stillhet. Kvinnor kommer även att utbildas för att åka ut till byarna och stödja och hjälpa drabbade kvinnor.

• Jag hoppas verkligen att centret ska fungera som inspiration och hjälpa de utsatta kvinnorna att bli starka igen. Att bygga upp kvinnorna igen från grunden, sade Maud Edgren-Schori.

Under sin tid som chef för FN:s fredsoperation i Elfenbenskusten observerade Pierre Schori att många av soldaterna inte visste någonting om resolution 1325. För att komma åt detta problem lade Pierre Schori därför fram ett förslag om att en manlig undergeneralsekreterare skulle bli ansvarig för att resolutionen verkligen implementeras och exempelvis utbilda trupperna om genus innan de åker i väg på sina uppdrag. Kofi Annan tyckte att det var ett bra förslag men trots att det godkändes har det inte blivit verklighet än.

Pierre Schoris planer framöver är nu att försöka få tag på biståndsminister Gunilla Carlsson och utrikesminister Carl Bildt för att delge sina erfarenheter och ge förslag på vad Sverige kan och bör göra för att situationen i Elfenbenskusten ska förbättras. För Maud Edgren-Schori är planerna till hösten att eventuellt arbeta som gender rådgivare på Norska flyktingrådet och åka i väg på korta uppdrag i världen.

Text och bild: Emelie Ring

Amnesty Press i Almedalen:

"Tortyrflyg i Visby"

"När tortyren är på entreprenad"

"Lika giftermål för alla?"

"Vapenexporten ett rent hyckleri"