Kriget som delade Finland

Den 15 maj var det 100 år sedan det blodiga inbördeskriget i Finland avslutades. Kriget kännetecknades av stor brutalitet och under årtionden var sanningen dold om vad som hade hänt. Idag finns en ny öppenhet kring denna mörka period i Finlands historia. Två av de fångläger som anses ha varit de värsta i sin art är Sveaborg i Helsingfors skärgård samt Dragsvik utanför den idylliska småstaden Ekenäs.

reportage | 2018-07-30
Av: Marina Henrikson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018
Dagens Sveaborg lockar många turister.

Dagens Sveaborg lockar många turister. Foto: Martti Kainulainen/TT

Isen har nästan helt smält undan bland kobbar och skär när färjan en vårdag kryssar fram mot Sveaborg, endast 15 minuters båtfärd från centrala Helsingfors.

När färjan närmar sig ön tornar Sveaborgs fästning upp sig mitt i de ytterst natursköna omgivningarna. De före detta fånglägerbyggnaderna samsas idag med civila hyresbostäder, lekande barn i gula västar och flanerande turister. Dåtid och nutid kräver en rättmätig del av samma plats.

Carita Wilenius-Rantala ser positivt på hur man på senare tid hanterat krigstraumat.

Carita Wilenius-Rantala ser positivt på hur man på senare tid hanterat krigstraumat. Foto: Marina Henrikson

På Sveaborg trängdes våren 1918 omkring 8 000 fångar från den röda sidan, och merparten av dessa var internerade i väntan på rättegång. Carita Wilenius-Rantala, utvecklingschef på Samfundet Ehrensvärd, bor på ön och säger att det idag bor ungefär 850 personer här. De boende tycker att det känns trångt. Hon berättar om trängseln på ön under tiden för fånglägren:

– I sju rum kunde man ha nästan 700 fångar. Alla kunde ju inte ens ligga ner på golvet på natten. Det fanns sedan vare sig sängar eller britsar att ligga på. Det här var ett av de värsta fånglägren på grund av att omständigheterna var så dåliga.

Hon berättar att den största andelen av de som dog på Sveaborg gjorde det som följd av sjukdomar eller svält. Hit skickades också folk som blivit dömda till döden. 71 fångar arkebuserades eftersom detta var ett av avrättningslägren.

Inbördeskriget i Finland inleddes i slutet av januari 1918. Kriget och dess efterspel resulterade i att omkring 38 000 människor miste livet. Av dessa var 28 000 från den röda sidan och 13 500 av dem dog i något av de många fånglägren.

Konflikten stod mellan den röda sidan som mestadels bestod av socialdemokrater och personer med arbetarbakgrund, och den vita som överlag utgjordes av de borgerliga, konservativa och den finländska senaten. Därtill fick den röda sidan viss hjälp av ryska soldater och den vita sidan av svenska frivilliga och den tyska armén.

Rödgardister som krigsfångar på fästningen Sveaborg 1918.

Rödgardister som krigsfångar på fästningen Sveaborg 1918. Foto: Niilo Toivonen /Wikimedia

Krigsutbrottet hade många underliggande orsaker, men det som i huvudsak föranledde våldsamheterna var den politiska utvecklingen i Ryssland med bolsjevikernas maktövertagande i november 1917, en utbredd matbrist och vida inkomstklyftor i Finland vilket resulterade i laglöshet och ett oroligt samhällsklimat, samt en inrikespolitiskt kaotisk situation.

Kriget har beskrivits som exceptionellt grymt och blodigt. Brutaliteten under kriget och i de fångläger som upprättades skapade ett djupgående trauma i Finland. Bearbetningsprocessen har pågått från och till under det sekel som följt krigsslutet.

Många bedömare anser att Vinterkriget, 1939–1940, och det efterföljande Fortsättningskriget, 1941–1944, i viss mån blev ett sammanhållande kitt för finländarna och hjälpte försoningsprocessen framåt. Här hittade många sin hjältehistoria och kunde samsas i kampen mot en gemensam fiende – dåvarande Sovjetunionen. Fortsättningskriget, då Finland var allierat med Nazityskland, är dock föremål för en historisk debatt som pågår än idag.

Minnesmärke på Sveaborg.

Minnesmärke på Sveaborg. Foto: Marina Henrikson

Händelserna 1918 hade satt djupa spår i det finländska samhället och försoningsarbetet tog lång tid. Under de sista årtiondena har man behandlat ämnet mer ingående och idag är inte frågan lika infekterad.

Carita Wilenius-Rantala säger att kriget och fånglägren absolut skapade ett trauma i Finland, men att man nu gör stora framsteg för att komma vidare, delvis med hjälp av omfattande forskningsprojekt:

– Traumat har varit levande, men idag gör man jättefin forskning och berättar saker som de verkligen var. Man vet mycket mer, vill veta mer, och söker upp och gräver ut gamla massgravar. Man får tala om saken och man får sörja, säger hon.

Ett av dessa projekt har resulterat i databasen ”Krigsdöda 1914–1922”, som publicerats av finländska riksarkivet och öppnades år 2002. Här anges att 97 procent av de personer som miste livet under dessa år gjorde det under inbördeskriget 1918 och dess efterspel.

En av cellerna för dödsdömda fångar på Sveaborg.

En av cellerna för dödsdömda fångar på Sveaborg. Foto: Marina Henrikson

Carita Wilenius-Rantala berättar att även yngre generationer börjar få en annan relation till kriget. Under hennes egen skolgång på 1980-talet så talade man om kriget relativt övergripande och beskrev händelserna i mer tekniska ordalag. För henne personligen berörde koncentrationslägren i Nazityskland mer, fastän hon anser att fånglägren i Finland absolut kan jämföras med dessa. Idag är tongångarna annorlunda.

– Jag har märkt ett nytt fenomen, förklarar Carita Wilenius-Rantala. För de som kanske inte ens talat med sina mor- och farföräldrar om inbördeskriget uttrycker idag starka känslor när det gäller kriget och dess efterspel.

Vita gardet i Leinola den 19 april 1918 sedan Tammerfors hade erövrats.

Vita gardet i Leinola den 19 april 1918 sedan Tammerfors hade erövrats. Foto: Vapriikki Photo Archives/Wikimedia

Som i samband med alla väpnade konflikter så förekommer dock beskrivningar av våldsamheterna som inte är helt neutrala. Det antal benämningar på kriget 1918 som har använts visar på den stora variationen av tolkningar.

Frihetskriget, klasskriget, upproret, medborgarkriget och inbördeskriget är några av de benämningar som använts. Med tiden har den sistnämnda, det vill säga inbördeskriget, kommit att bli relativt neutral och allmänt godtagen av den stora majoriteten i Finland.

Rödgardister vid fronten i Tammerfors 1918.

Rödgardister vid fronten i Tammerfors 1918. Foto: Vapriikki Photo Archives/Wikimedia

Tobias Berglund är forskare vid Uppsala Universitet och har tillsammans med journalisten och författaren Niclas Sennerteg skrivit en bok vid namn ”Finska inbördeskriget” (Natur&Kultur, 2017). Det är ett verk som tilldelades Höyerska priset av Svenska Litteratursällskapet i Finland bland annat för sin balanserade framställning av kriget.

Tobias Berglund berättar att litteraturen kring inbördeskriget ibland används som en metodövning för universitetsstudenter i historia för att lära dem förhålla sig till vad som är vad på grund av de många olika versioner som finns av händelseförloppet 1918.

Tobias Berglund.

Tobias Berglund. Foto: Natur&Kultur

– Samhället är vitt och rött i ett minnesavseende. Det är klart att det påverkar, fastän många forskare kan se det på ett professionellt sätt. Jag skulle ändå säga att det finns en underström av vilket perspektiv man har, även bland seriösa debattörer, säger han.

En balanserad historieskrivning är av vikt för att komma över de samhällsklyftor som blev ett naturligt resultat av grymheterna 1918, anser Tobias Berglund. Han nämner olika teorier om varför kriget blev så brutalt och pekar på demoniseringen av motståndarsidan som en av de absolut viktigaste faktorerna:

– Majoriteten av de röda gardena och de vita skyddskårerna bestod av frivilliga. Hade inte de någon lust att strida så var det ju bara att åka hem. För att kunna motivera de här grupperna att fortsätta strida så använde ledningen på båda sidor en demonisering av motståndarsidan för att piska upp ett hat. När de väl piskat upp det här hatet så var ju allt i rullning.

De vitas befälhavare Gustaf Mannerheim inspekterar jägarförband i Vasa den 26 februari 1918.

De vitas befälhavare Gustaf Mannerheim inspekterar jägarförband i Vasa den 26 februari 1918. Foto: I. Grönroos Fotografiatelier/Wikimedia

Det trauma som dessa händelser skapade bearbetas dock i än högre grad i år på grund av 100-årsminnet. Sture Lindholm, finländsk författare och historielärare som fokuserar mycket på fånglägret i Dragsvik i sitt arbete, säger att det just nu är väldigt stort fokus på kriget i finländska medier:

– 1918 har aldrig varit så på tapeten i Finland som just nu. Jag tror att slutresultatet kommer bli bra eftersom man kanske till slut lyfter fram de sista bitarna, tittar i de sista skrymslena och kallar saker vid dess rätta namn.

Sture Lindholms bok vid namn ”Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs” har nyligen kommit ut även på svenska.

Sture Lindholms bok vid namn ”Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs” har nyligen kommit ut även på svenska. Foto: Marina Henrikson

Fånglägret i Dragsvik, utanför den idylliska småstaden Ekenäs har beskrivits som det absolut värsta lägret om man ser till dödligheten. Enligt Sture Lindholm var lägret den värsta humanitära katastrofen i Finlands historia.

– Om man ser till regelrätta avrättningar och vakters grymhet och liknande så fanns det kanske andra läger som kunde vara värre, men Dragsvik är värst så till vida att dödligheten var högst här, säger han. Ungefär 10 000 fångar kom in genom portarna, och av dem var det drygt 3 000 som inte kom ut därifrån levande.

Även här var sjukdomar och svält det som dödade flest antal människor. En faktor som inte gynnade fångarna var den livsmedelsbrist Finland genomlevde.

Inte långt från Ekenäs är ett minnesmonument upprättat över de fångar som avled. Den 9 juni är en större ceremoni vid minnesmärket inplanerad. Företrädare för olika politiska partier i Finland väntas då närvara. En sådan uppslutning över partigränser har inte alltid varit en verklighet eftersom man ofta har uppmärksammat årsdagen separat mellan olika politiska läger.

Minnesmärke för fånglägret i Dragsvik.

Minnesmärke för fånglägret i Dragsvik. Foto: Marina Henrikson

Möjligtvis kan en gemensam ceremoni bidra positivt till den försoningsprocess som redan är långt gången. Vissa öppna sår verkar fortfarande finnas kvar – 100 år är trots allt inte så lång tid när det kommer till att bearbeta ett sådant samhälleligt trauma som inbördeskriget ändå var. Kanske kan man inte, och bör inte, glömma. Den stora majoriteten av finländarna verkar dock idag ha siktet inställt på att arbeta framåt, tillsammans.

Marina Henrikson
[email protected]

Fakta/Finland
Huvudstad: Helsingfors
Politik: Tillhörde Sverige till år 1809 då Ryssland övertog styret. 6 december 1917 utropades självständighet som följdes av ett inbördeskrig. Hösten 1939 anföll Sovjetunionen. 1941-44 följde fortsättningskriget då Finland var allierat med Nazityskland. Sauli Niinistö omvaldes i år till president.

Två röda soldater arkebuseras i Kiviniemi, Karelen, den 11 april 1918,

Två röda soldater arkebuseras i Kiviniemi, Karelen, den 11 april 1918, Foto: Vapriikki Photo Archives/Wikimedia

Yta: 338 424 km2 (Sverige: 449 964 km2)
Befolkning: 5,5 miljoner.

Kriget 1918 i korthet

27 januari. De röda genomför en statskupp och tar makten i Helsingfors. Regeringen flyr till Vasa.
9 mars. Röda styrkor går till anfall norrut från Tammerfors men slås tillbaka.

6 april. Tammerfors intas av de vita efter krigets blodigaste strider.
14 april. Helsingfors intas av tyska styrkor som landstigit på Hangö 3 april.

Den 27-28 april 1918 dödade rödgardister omkring 30 fångar från den vita sidan i Viborgs fängelse.

Den 27-28 april 1918 dödade rödgardister omkring 30 fångar från den vita sidan i Viborgs fängelse. Foto: National Board of Antiquities/Wikimedia

29 april. 12 000 rödgardister i Viborg kapitulerar. Några dagar senare ger även de röda styrkorna i mellersta Finland upp och kriget är i princip slut.

Tammerfors drabbades hårt av striderna våren 1918. Här är Tammela- distriktet.

Tammerfors drabbades hårt av striderna våren 1918. Här är Tammela- distriktet. Foto: Vapriikki Photo Archives/Wikimedia

Fakta/Styrkorna

Röda
90 000 finländare
7 000–10 000 ryssar

Vita
90 000 finländare
9 000 tyskar
1 000 svenskar
1 000 polacker

Foto: Grafik: TT

reportage | 2018-07-30
Av: Marina Henrikson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018