Vart går Burma? – ”Det ni hör är bara toppen av isberget”

2015 har kallats Burmas ödesår. Vapenvilan mellan militären och de väpnade grupperna dröjer och inför valet kommer rapporter om förföljelse av oppositionella. Moe Thway och Thet Swe Win besökte Sverige för ett seminarium om fredlig konfliktlösning. Amnesty Press träffade dem för ett samtal.

reportage | 2015-05-23
Av: Ivar Andersen
Även publicerad i AmnestyPress #2/2015

Thet Swe Win och Moe Thway är skeptiska mot dialogen mellan regeringen och oppositionen. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Vapenvilan skulle ha undertecknats i februari men parterna är fortfarande inte ense om villkoren. Vad händer med fredsprocessen nu?
Moe Thway: Det kan fortfarande bli en vapenvila. De har undertecknar en överenskommelse om ett framtida avtal. Samtidigt har de lyft ut viktiga frågor ur processen för att lättare komma överens. Så även om de når ett avtal kommer flera problem att återkomma.
Thet Swe Win: De har försökt skynda på avtalet, till och med presidenten har närvarit under förhandlingarna. Det handlar om att de vill kunna visa framsteg för de givarländer som finansierar fredsprocessen, främst Japan och Norge. Så regeringen har ett ekonomiskt intresse i detta, men det positiva är att det faktiskt går framåt. Fram till förra året trodde jag att en vapenvila var en omöjlighet.

Valet är planerat att äga rum i slutet av oktober eller början av november. Kommer det att bli av, och kommer det att vara rättvist?
Moe: Regeringen, militären och de viktigaste oppositionspartierna har inlett en dialog om valet och om en konstitutionell reform. De ska fortsätta samtalen i maj. Innan dess kommer vi nog inte att få något definitivt valdatum.
Thet: Men dialogen är inte helt genuin. Presidenten och regeringen vill egentligen inte delta men de pressas av omvärlden. Jag har svårt att tro att samtalen mynnar ut i någonting konstruktivt men vi får invänta nästa möte och se.
Moe: Samtidigt kan vi inte ha fria och rättvisa val utan att förändra konstitutionen. Vår nuvarande författning garanterar militären makt och kränker medborgarnas politiska rättigheter. Väldigt mycket hänger på den här dialogen och det är viktigt att den omges av transparens.

Thet Swe Win. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Skulle militären kunna acceptera en regering som leds av National League for Democracy, NLD, och Aung San Suu Kyi?
Moe: Jag vet inte. Men jag tror inte att Aung San Suu Kyi kommer att gå in i valet utan att först förhandla med militären. Jag tror att detta är hennes avsikt med den dialog som sker nu, och jag tycker att hon gör rätt. Oavsett vad jag tycker om militären så är den där och vi måste förhålla oss till den.
Thet: Jag är osäker på den politiska viljan hos regeringen och militären. Kan vi övertala dem att kompromissa för landets skull? Jag är inte orolig för oppositionen, den är alltid villig att samarbeta för folkets bästa, men jag är inte säker på regeringen och militären.

Situationen för den muslimska minoriteten rohingyas har fått global uppmärksamhet och Aung San Suu Kyi har anklagats för att blunda för människorättskränkningarna som drabbar gruppen. Hur bör Burma hantera frågan?
Moe: Det är en väldigt komplicerad och väldigt viktig fråga. Vi kan inte tolerera det som drabbar rohingyas och det kommer skapa stora problem i framtiden om den nuvarande generationen politiska ledare försöker gömma frågan. I nuläget försöker regeringen använda rohingyas som politiskt vapen.
Thet: Exakt! För att mobilisera anhängare.
Moe: Ja, för att samla nationalister. Vi som aktivister saknar makt att göra någonting åt situationen, det enda vi kan göra är småskaligt humanitärt arbete, men även det får vi kritik för av grannar till rohingyas. Om du försöker hjälpa dem så anklagas du automatiskt för att vara finansierad av islamister.
Thet: Jag håller med, vi måste stoppa diskrimineringen av rohingyas. Men saken är att regeringen underblåser de antimuslimska strömningarna. Det är ett sätt för dem att dra uppmärksamheten från andra politiska frågor. När det ställs krav på att reformera konstitutionen brukar konflikten med rohingyas alltid blossa upp. Varje gång oppositionen ställer krav utbryter alltid konflikter. Regeringen missbrukar religionen. Och problemet är att den eld regeringen har tänt kommer att fortsätta brinna även om vi byter regering.

Yarzar Oo and Paing Thet Kyaw anländer till rättegången i juli 2014. De dömdes tillsammans med Lu Maw Naing, Sithu Soe och Tint San till tio års fängelse. Samtliga är knutna till tidningen Unity och dömdes för en artikel i januari 2014 om att en av militärens fabriker tillverkar kemiska vapen. Foto: Privat/AI

Efter valet år 2010 och juntans upplösning var optimismen kring Burma stor. Nu får vi allt fler oroande rapporter om att utvecklingen går åt fel håll. Vad händer med den demokratiska processen, och hur är situationen rörande pressfrihet och mänskliga rättigheter?
Moe: Förändringen efter 2010 var reell. Vi fick yttrande- och mötesfrihet och på grund av de friheterna var många hoppfulla. Även det internationella samfundet som ökade biståndet kraftigt. Men nu har det visat sig att de fortfarande kan arrestera människor när som helst, det stiftades aldrig några lagar för att skydda de politiska friheterna. Jag vet inte om ledarna glömde eller medvetet glömde det. Men de rapporter ni hör är bara toppen av isberget.
Thet: Saker blir värre. Det är sant att vi fick en del friheter och var optimistiska men sedan dess har regimen avslöjat sig gång på gång. Bland det värsta var studentstrejken i mars som blev brutalt nedslagen. Vi har också haft omfattande problem med landstöld. De som vågar protestera försvinner. Vi vet inte vad som händer med dem.

Hur kan organisationer som de ni representerar bidra till att bygga fred i Burma?
Moe: Det civila samhället kan göra mycket, allt från att utbilda människor om deras rättigheter till att försöka förändra specifika lagar. Just nu arbetar vi i Generation Wave med politiska rättigheter och fredsfrågor. Vi deltar också i kampanjer och demonstrationer. Det är inte riskfritt, 18 av oss har blivit arresterade de senaste månaderna.
Thet: Det är viktigt för oss att inte bara ha en strategi. Allt är möjligt i Burma men förändringar sker snabbt och det dyker upp nya frågor som behöver adresseras. Stödet från och kontakten med det internationella samfundet är också väldigt viktigt för oss. Den press det sätter på regeringen gör stor skillnad.

Thet Swe Win och Moe Thway besökte Sverige för ett seminarium om fredlig konfliktlösning. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Ni har båda vuxit upp under juntans diktatur. Vad gjorde er till aktivister och var hämtar ni inspirationen för att fortsätta kämpa?
Moe: För mig var det egna erfarenheter. Jag var involverad i studentrörelsen 1996 när jag var 15 år. Men redan år 1988 hade jag sett revolterna och regimens svar. Jag har hatat den typen av brutalitet sedan dess. År 2007 var jag involverad i Saffransrevolutionen och såg soldater skjuta munkar och studenter. Jag tänkte att jag inte ville att mitt land skulle vara så här och att jag var tvungen att vara en del av förändringen.
Thet: För min del började det med böcker. När jag blev antagen till universitetet 2002 började jag läsa mycket. Jag fick en vän från Taiwan som berättade för mig om universiteten där och jag förstod att saker kunde vara annorlunda. Jag läste om och beundrade människor som offrat sig för demokratiska reformer, från kolonialtiden och framåt. De fick inga pengar eller positioner men det fortsatte slåss mot orättvisa. Nu försöker jag göra samma sak för min dotter och hennes generation.

Ivar Andersen

Moe Thway Foto: Christoffer Hjalmarsson

Moe Thway är ordförande för Generation Wave, en ungdomsrörelse som använder musik som verktyg för förändring. Han delar också posten som generalsekreterare för National Youth Congress, Burmas största nätverk för ungdomsrörelser, med Thet Swe Win. Under 2012–2013 åtalades Moe för sammanlagt 19 olika brott relaterade till fredlig aktivism och dömdes till en månads fängelse. Han intervjuades i Amnesty Press 1 juli 2014 när Moe Thway besökte Almedalen.

Thet Swe Win är ordförande för Centre for Youth and Social Harmony, en organisation som verkar för förståelse och tolerans mellan buddister och muslimer. Han delar posten som generalsekreterare för National Youth Congress med Moe Thway.

Fotnot: Seminariet om fredlig konflikthantering i Burma arrangerades av Svenska Freds, Svenska Burmakommittén och LSU, som under 2015 inleder ett samarbete med National Youth Congress, och finansierades delvis av Sida.

En något kortare version av denna artikel publiceras i nummer 2/2015.

Bakgrund/ Burma (Myanmar)

År 1962 tog militären makten i Burma och trots omfattande protester 1988 och den så kallade saffransrevolutionen år 2007 behöll de makten i landet. År 2010 inleddes dock en demokratisering och Aung San Suu Kyis husarrest förlängdes inte och oppositionen tilläts delta i fyllnadsval till parlamentet. Aung San Suu Kyis parti NLD vann en storseger vid valet år 1990 men militären behöll då makten.
I höst ska val hållas men många problem återstår att lösa. Sedan Burmas självständighet år 1948 har en rad konflikter pågått med olika minoritetsfolk. Förhandlingar om vapenvila pågår.
Rohingyas är statslösa muslimer. Tiotusentals av dem har flytt Burma, ofta i båtar. I maj har situationen för båtflyktingar i Sydostasien fått står uppmärksamhet och ledde till att Thailand, Malaysia och Indonesien meddelat att de cirka 7 000 personer som befinner sig till sjöss ska få temporärt skydd.

Följ utvecklingen i Burma på Irrawaddy

Amnesty om Burma
Myanmar activists imprisoned for protesting (18 maj)

Myanmar: Thousands at risk of forced eviction (4 maj)

Myanmar: Release media workers jailed for peaceful journalistic activities (2 maj)