Tanzania: Besvikelse över nya presidenten – fortsatt rädsla bland hbtqi-personer

I Tanzania har över fem års ökat förtryck mot hbtqi-personer från regeringens sida bromsats efter att president John Magufuli avled i mars. I övriga samhället lever konsekvenserna av hatkampanjer dock kvar. Hbtqi-personer är inte ens trygga i sina egna hem.

30-årige Went är hbtqi-aktivist i Tanzanias största stad Dar es-Salaam. Foto: Bengt Sigvardsson

Den 30-årige hbtqi-aktivisten Went sitter på ett kafé på ett köpcenter i Tanzanias största stad Dar es-Salaam. Han är cirka en och nittio lång och klädd i en randig t-tröja som spänner över hans vältränade bröstkorg. De muskulösa armarna är täckta av tatueringar. Han är knappast första valet för någon som letar efter ett lätt misshandelsoffer.

– Jag brukar inte känna mig hotad på gatan. Det är framför allt feminina bögar och transpersoner som misshandlas, säger han.

I mars 2021 bromsade den tanzaniska regeringen en över fem år lång hatkampanj mot hbtqi-personer.

– Regeringen har slutat att skylla allt elände på oss, men ute i samhället har inget förändrats. Alla förbättringar som vi hade åstadkommit före 2015 har gått förlorade. Vi är tillbaka på ruta ett, säger Went.

För att inte riskera att mer går förlorat vill Went inte uppge sitt efternamn eller namnet på sin organisation. Tanzanisk lag förbjuder ”könsligt umgänge som går emot naturens ordning”, vilket bland annat uttolkas som samkönat sex.

Brott mot lagen, som infördes under den brittiska kolonialtiden (1919 – 1961), kan medföra minst 30 års fängelse och max livstids fängelse. Lagen har dock sällan tillämpats i praktiken och hbtqi-personer var tidigare tämligen förskonade från hatpropaganda. Det förändrades efter att John Magufuli blev Tanzanias president den 5 november 2015.

– Tanzania hade varit ett relativt tryggt land för hbtqi-personer. Tidigare regeringar angrep oss inte offentligt. Hatet kom som en total överraskning, säger Went.

Det var i juli 2016 som Dar es-Salaams dåvarande guvernör, Paul Makonda, hotade att spåra upp och arrestera hbtqi-personer. Samma månad förbjöds import och försäljning av glidmedel för att det ansågs uppmuntra till homosexualitet och för att ”bromsa spridningen av hiv".

Kort därpå hotade justitieministern Harrison Mwakyembe att avregistrera frivilligorganisationer som ”stödjer homosexualitet”. Tidigare hade hbtqi-personer inkluderats i det nationella programmet mot hiv/aids. Frivilligorganisationer hade kurser för vårdpersonal om hbtqi-frågor, drev drop-in-centers för hivtester och informerade riskgrupper om sexuell hälsa.

– Vi gjorde stora framsteg i kampen mot diskriminering av hbtqi-personer inom hälsovården. Vi hade många allierade både inom vården och juridiken. Plötsligt vågade ingen prata med oss längre, säger Went.

Det är ännu inte tryggt för hbtqi-personer på Dar es-Salaams gator efter att stadens guvernör förklarade dem som lagliga villebråd i slutet av 2018. Foto: Bengt Sigvardsson

I februari, 2017 förbjöds hivtester på drop-in-centers som drevs av frivilligorganisationer. Det följdes av att utlänningar som ”främjade homosexualitet” deporterades. Möten om sexuell hälsa stormades av polis. Deltagare arresterades. En del utsattes för analundersökningar.

– De bevisar givetvis ingenting. Och det vet läkarna som utför testerna, suckar Went.

Went berättar att homofobin spred sig som en löpeld i landet. Hbtqi-personer anklagades för allt ifrån för spridning av hiv till ekonomiska problem och kulturellt förfall. Det kulminerade den 31 oktober 2018 då Paul Makonda, guvernör för Dar es-Salaam, uppmanade folk att polisanmäla misstänkta hbtqi-personer. Han påstod sig även ha en lista över individer som skulle gripas och sade att en specialstyrka skulle bildas för ändamålet. Vid denna tidpunkt fick flera hbtqi-personer skyddat boende hos Went.

– Vi blev livrädda. Mina grannar visste vem jag var och att hbtqi-personer brukade besöka mig. Skulle de anmäla oss? Vi genomled natten i skräck. Tidigt nästan morgon flydde vi till ett hus utanför staden, säger Went.

Under några dagar flyttade de mellan olika hus. De fick hjälp av utländska organisationer.

– Jag, som aktivist, hade många kontakter, men majoriteten av hbtqi-personer i Tanzania har inget stöd att räkna med, inga jobb och kan inte flytta vind för våg, säger Went.

John Magufuli var president 2015-2021. Han anklagades av oppositionen för valfusk vid presidentvalen. När pandemin utbröt 2020 stoppade Magufuli covidtester och uppmanade människor att be. Han dog 17 mars 2021, officiellt i en hjärtattack men många tror att dödsorsaken var covid-19. Foto: Issa Michuzi/Wikimedia

Homofober såg uttalandet som grönt kort för klappjakt på hbtqi-personer.

– Hbtqi-personer misshandlades på gatorna. Ingen hjälpte dem. Det var ju självaste guvernören som uppmanade folk att jaga dem, säger Went.

Hyresvärdar vräkte misstänkta hbtqi-personer. De som tjafsade emot hotades av att bli polisanmälda.

– En del hade betalat ett års hyra i förskott och fick inte sina pengar tillbaka, berättar Went.

Efter internationell kritik mot Paul Makondas uttalande tog regeringen avstånd från det. President John Magufuli lovade att stoppa ”trakasserier och arresteringar” av hbtqi-personer.

– Det internationella samfundet litade på honom, men ingen kollade vad som skedde ute i samhället. Inget förändrades – och inget har förändrats, säger Went.

John Magufuli dog i mars 2021. Han efterträddes av vicepresidenten Samia Suluhu.

– Hennes administration består av samma homofoba personer som tidigare. Enda skillnaden är att de nu tiger om hbtqi-personer, säger Went.

Cirka 36 procent av Tanzanias drygt 60 miljoner invånare är muslimer, de övriga är framför allt kristna. Till skillnad mot i en del andra afrikanska länder finns det inga större fundamentalistiska kristna grupper som eldar på homofobin.

– Det finns några mindre kristna och muslimska grupper som sprider hat om oss, men inte som i till exempel Uganda, säger Went.

Enligt Went har toleransen mot hbtqi-personer aldrig har varit hög i Tanzania. I generationer har föräldrar vidareförmedlat till sina barn att homosexualitet är ett brott mot naturens lagar, en synd eller en förbannelse.

– Detta är inget som förändras i en handvändning. Därför har vår strategi varit att försöka få folk att tolerera hbtqi-personer som ett första steg mot acceptans, säger Went.

Den sociala kontrollen är tajt i byar och stadsdelar. Lokala ledare ansvarar för att hålla koll på vad som händer kring tio hus vardera. De vet oftast om någon är – eller ryktas vara – hbtqi. Tidigare bedrev aktivister påverkansarbete bland dessa lokala ledare för att de skulle tolerera – och beskydda – hbtqi-personer. Went beskriver det som tidskrävande, men ofta framgångsrikt.

– Det var inte fritt fram att ge sig på hbtqi-personer. Men det är det nu. Vi måste börja om från scratch, suckar han.

Vicepreident Samia Suluhu från Zanzibar tog över presidentposten i Tanzania i mars 2021. Hon tillhör partiet CCM (tidigare TANU) som har styrt sedan 1960-talet. Foto: Twitter

Ökad trygghet står högst på hbtqi-rörelsens agenda, tätt följt av ekonomisk hjälp till de värst utsatta hbtqi-personerna. Många har mist sin försörjning under åren av häxjakt. De diskrimineras av både arbetsgivare och mikrofinansbanker som ger lån för småskalig affärsverksamhet.

Värst utsatta är transpersoner. Det berättar 28-åriga Yazmine och 23-åriga Washo som jag träffar på en restaurang vid Indiska Oceans strandkant. De betraktar sig som transkvinnor, men berättar att det är omöjligt att klä sig i kvinnokläder och bära smink offentligt.

– Jag vill leva fullt ut som kvinna, men det går inte, säger Yazmine.

Yazmine arbetar för en panafrikansk hbtqi-organisation. Hon skulle därmed inte riskera att få sparken om hon levde fullt ut som kvinna. Däremot skulle hon få leva med ständig risk att trakasseras, misshandlas och arresteras.

– Dessutom får hbtqi-personer rådgivning och psykosocialt stöd i min lägenhet, ibland sover de över. Om jag började klä mig som kvinna skulle jag bli vräkt. Det skulle även drabba dem, säger hon.

Washo är på flykt undan sin transfobiska familj och bor hos Yazmine. De känner endast till ett fåtal transpersoner som lever fullt ut som kvinnor. De är chanslösa på arbetsmarknaden och tvingas sälja sex för att överleva. Enligt Yazmine är transpersoners röster svaga även inom hbtqi-rörelsen. I övriga samhället känner få ens till vad en transperson är.

– Det behövs mycket mer upplysningsarbete, säger hon.

Tidpunkten är inte den bästa för upplysningskampanjer eller att börja lobba för rätt att ändra juridiskt kön, könsbekräftande behandling med mera. När det blir möjligt står skrivet i stjärnorna.

– Regeringen gör inga hatiska uttalanden om oss längre, men den ger oss inget stöd heller. Vi får se vad som händer, men jag tror att tystnaden kommer att bestå om regeringen lyckas med sin politik på andra områden, säger Yazmine.

Om regeringen misslyckas och tappar stöd fruktar Yazmine att hbtqi-personer åter hamnar i skottgluggen. Paul Makondas uttalande från 2018 finns i färskt minne.

– Han ville köpa folkets stöd och uppmärksamhet. Det lyckades han med eftersom han sade vad de ville höra. Vi lever fortfarande med konsekvenserna, säger Yazmine.

Zeina Ali och Lilian Huruma grundade den kvinnliga hbtq-organisationen Eagles Wings Youth Initiative 2017. De ansåg att lesbiska kvinnors situation inte tog på allvar i andra hbtqi-organisationer. Foto: Bengt Sigvardsson

På en snabbmatsrestaurang sitter 26-åriga Lilian Huruma och 30-åriga Zeina Ali som är lesbiska. 2017 grundade de den lesbiska organisationen Eagles Wings Youth Initiative.

– Vi skulle aldrig ha fått tillstånd att registrera oss som hbtq-organisation. Därför registrerade vi oss som ungdomsorganisation, förklarar Lilian Huruma.

De var tidigare aktiva i en annan hbtqi-organisation.

– Vi lämnade den eftersom all fokus låg på homosexuella män och hivprevention. Situationen för lesbiska diskuterades nästan aldrig, säger Lilian Huruma.

Hon säger att lesbiska har drabbats lika hårt som andra hbtqi-personer under åren av häxjakt. En del problem är specifika för dem. Till exempel ”korrektionsvåldtäkter”, det vill säga våldtäkter som begås för att ”bota” kvinnan från homosexualitet. Dessa brott anmäls sällan eller aldrig. Det samma gäller andra övergrepp mot hbtqi-personer.

Zeina Ali är chef för påverkansarbete på den kvinnliga hbtq-organisationen Eagles Wings Youth Initiative i Dar es-Salaam. Foto: Bengt Sigvardsson

Lagen förbjuder ”könsligt umgänge som går emot naturens ordning”, men inte människor från att vara homosexuella. Trots detta arresteras hbtqi-personer gång på gång på lösa grunder.

– Polisen kräver ofta mutor av lesbiska för att inte arrestera dem, säger Zeina Ali.

Det kan gälla både sexuella och ekonomiska mutor. För det mesta får polisen som den vill. Många lesbiska, och andra hbtqi-personer, saknar kunskap om lagstiftningen.

– Vi har därför nyss startat ett projekt där lesbiska kvinnor sammanförs med jurister, säger Lilian Huruma.

Lilian Huruma är ordförande i den kvinnliga hbtq-organisationen Eagles Wings Youth Initiative i Dar es-Salaam. Foto: Bengt Sigvardsson

Syftet är att de ska lära sig mer om sina rättigheter. En dag hoppas kvinnorna att det blir möjligt för hbtqi-personer att gifta sig, adoptera barn och annat som är förunnat heterosexuella tanzanier. När Samia Suluhu blev president kände Lilian Huruma först hopp.

– Jag förväntade mig inte 100 procent stöd från henne, men hoppades att hon, som kvinna, skulle ha större förståelse för oss. Det gör jag inte längre. Det är bara de hatiska talen mot oss som har upphört, säger Lilian Huruma.

Bengt Sigvardsson
[email protected]

Fotnot: En kortare version publiceras i nummer 4/2021.

Tanzanias lagar

I Tyska Östafrika, som omfattade Tanganyika, Rwanda och Burundi, kriminaliserades samkönat sex 1899. Efter Versaillesfreden 1919 övertog Storbritannien styret över Tanganyika och kriminaliseringen behölls. Av de drygt 70 länder runt om i världen som fortfarande betraktar samkönat sex som ett brott är närmare 40 länder tidigare under brittiskt styre.

I dagens Tanzania har kriminaliseringen behållits i sexualbrottslagstiftningen och ”könsligt umgänge som går emot naturens ordning” mellan män kan ge upp till livstids fängelse.

I Zanzibar, som har självstyre, infördes kriminalisering i 1934 års brottsbalk. Nuvarande brottsbalk från 2004 säger i paragraf 153 att gärningar utförda på grund av ”lesbianism” kan ge fem års fängelse. Män som har könsligt umgänge mot naturens ordning kan dömas till max 14 års fängelse.

Fakta/ Tanzania

Huvudstad: Dodoma City

Politik: Tyska Östafrika övertogs 1919 av Storbritannien som styrde över Tanganyika fram till 1961. 1964 utropades Tanzania efter den blodiga revolutionen på Zanzibar, som då blev en självstyrande del av Tanzania.

Julius Nyerere var president 1964-1985 och partiet CCM har styrt landet sedan självständigheten. President John Magufuli vann valen 2015 och 2020 och anklagades för ett auktoritärt styre. Han avled i mars 2021. Vicepresident Samia Suluhu Hassan tog då över styret.

Yta: 947 303 km2 (Sverige 449 964 km2) Befolkning: 61,2 miljoner.

Läs mer

Tanzania: An 8-point Human Rights Agenda for Change (Amnesty International 19 maj 2021)

Tanzania’s new president begins making positive changes (Erasing 76 crimes 9 april 2021)

Tanzania: Killings, arbitrary detention and torture of opposition members in aftermath of elections (Amnesty International 20 november 2020)

Tanzania is still arresting and persecuting LGBTQ people (Xtra 16 april 2020)

“If We Don’t Get Services, We Will Die” Tanzania’s Anti-LGBT Crackdown and the Right to Health (Rapport från Human Rights Watch 3 februari 2020)

LGBTI Tanzanians are still living in hiding(Amnesty International 17 maj 2019)

Tanzania: Climate of fear, censorship as repression mounts (Amnesty International och Human Rights Watch 28 oktober 2018)

Tanzania: 10 men arrested in Zanzibar for being ‘gay’ (Amnesty International 6 november 2018)