I Burma fortsätter slavarbetet

I över 15 år har den styrande militärregimen haft ett fast grepp över Burma. Regimen använder sig av tvångsarbete och ute på landsbygden är förtrycket lika hårt som tidigare. Närmare två miljoner burmeser har flytt till Thailand.

Vakter övervakar lossningen av grus.

Några mil utanför Burmas huvudstad Rangoon pågår ett vägbygge. Jag ber chauffören sakta in och filmar ut genom fönstret. Jag har fått tips från FN:s representant på plats, Mrs Perret-Nguyen, att det längs den här vägen finns vad hon misstänker vara typiskt burmesiskt slavarbete. Fattiga risbönder – oftast etniska minoriteter – tvingas arbeta för regimen utan betalning och ofta under tortyrliknande förhållanden. En vakt får syn på mig och börjar röra sig åt vårt håll. Chauffören rivstartar utan att vänta på besked och jag halar snabbt in kameran och vevar upp rutan. Med dunkande hjärta vänder jag mig om och ser att vakten står och tittar efter oss.

Journalister är inte välkomna i Burma, speciellt inte om de vill dokumentera landets ökända brott mot de mänskliga rättigheterna. Att intervjua människor i Burma om det förtryck de flesta lever under är uteslutet. Skulle de avslöjas väntar tortyr och fängelse i åratal. I bästa fall.

Enda chansen att höra någon vittna om slaveriet är på säkert avstånd utanför landets gränser. I den lilla thailändska staden Mae Sot träffar jag Min Oo. Han har flytt från ett arbetsläger i Shanstate i norra Burma.

– De slog oss och skrek åt oss och tvingade oss att arbeta med att bygga en väg, berättar han. Till slut lyckades jag muta några soldater som lät mig fly.
Min Oo är i Thailand illegalt och hans stora skräck är att skickas tillbaka till Burma och tvingas arbeta som bärare åt armén.

– Det är det värsta man kan råka ut för, säger han. Man får nästan ingenting att äta och varje dag måste man gå långt och bära tunga vapen och ammunition genom djungeln.

Enligt FN-organet ILO, International Labour Organisation, är bärare åt armén den vanligaste formen av slavarbete som den burmesiska regimen tvingar sina medborgare till. Åtskilliga andra människor tvingas arbeta på vägbyggen och andra stora infrastrukturprojekt. Hur många det rör sig om är det ingen som vet, men ILO uppskattar att det rör sig om hundratusentals människor.

Bland bärarna sker också de flesta dödsfallen, men de är långt ifrån de enda som riskerar livet. I särskilda arbetsläger lever etniska minoriteter, som Karen, Mon och Shan, i ständig fruktan att bli avrättade, torterade eller misshandlade. De som av åldersskäl eller sjukdom inte orkar med det hårda arbetet skjuts ihjäl eller misshandlas till döds.

Regimen antog en lag mot tvångsarbete i oktober 2000 men mycket lite har ändrats i praktiken.

– I de stora städerna ser man inte slavarbete lika ofta, säger Mrs Perret-Nguyen. Men på landsbygden, särskilt i de norra delarna och längs gränserna, är det minst lika förekommande idag som någonsin förr.

Regimen har gått med på att hon ska få resa fritt i landet för att övervaka att slaveri inte förekommer. Men det tar lång tid att resa på landsbygden i Burma och när hon väl kommer fram syns sällan några spår av att slavarbete. Dessutom övervakas hon hela tiden.

– Det finns en gammal tradition av övervakning som är svår att få bukt med. Tyvärr får det till följd att människor inte vågar prata med mig. Rädslan är mycket utbredd, säger hon och tystnar.

Hennes ton är hela tiden mycket diplomatisk och orden väljs med omsorg. Senare på kvällen får jag veta att hennes kontor troligen är avlyssnat.

Som besökare i Rangoon har jag ändå svårt att förstå att kontor är avlyssnade, att det finns angivare i varje hörn, och att det pågår slavarbete bara några mil utanför staden. Människor är vänliga och kontaktsökande. En stor del av livet utspelas på gatan. Kvinnorna serverar nudelsoppa och männen verkar avslappnade i sina traditionella kjolar. Men intrycken skiftar snabbt.

ILO uppmanade år 2000 till sanktioner mot Burma
för att få ett slut på slavarbete.

På väg till ett möte kör vi fel och hamnar mitt i ett gigantiskt grustag. Där lastar omkring hundra män, kvinnor och barn grus från en båt. Smala armar balanserar tunga bambukorgar fulla med grus på huvudet. Pinniga ben skyndar ner till båten och upp igen. Inga leenden möter oss, bara avvaktande blickar. Vakterna ser mig men väljer att stå kvar under sina paraplyer och övervaka arbetet. Bakom ett taggtrådsstängsel hänger unga killar med uppgivna ansiktsuttryck. Värmen är olidlig och en kvinna vacklar till när hon ska gå nerför rampen till båten. En dov duns hörs när hon faller ner på durken. Ingen reagerar.

Amnesty har tillsammans med en rad andra organisationer och regeringar runt om i världen protesterat mot slaveriet i Burma. År 2000 utlyste ILO för första gången i sin 80-åriga historia en internationell bojkott mot Burma för att tvinga regimen att upphöra med slaveri. Men militären som styr Burma har inte påverkats i någon större utsträckning av de internationella påtryckningarna. Förutom den nya lagen mot tvångsarbete är det mesta sig likt. Militären fortsätter att bränna ner byar och tvångsförflytta människor till arbetsläger och de som försöker ta sig tillbaka till sina gårdar skjuts alltjämt ner. Hela byar gömmer sig i djungeln.

De som kan flyr över gränsen till Thailand. Härifrån kan burmeser i exil hjälpa dom som är kvar. Organisationen Backpacker Health Worker Team består av ett 70-tal grupper som går över gränsen med mat och mediciner till dem som gömmer sig i den burmesiska djungeln – för dit når inga vanliga hjälporganisationer. De som gömmer sig är helt beroende av ryggsäcksbärarna för sin överlevnad. Men det är ett riskfyllt uppdrag. Sedan 1998 har sex backpackers dödats när de upptäckts av militären.

– Vi kommer alla ifrån Karen, Mon eller Shan State och vi vet hur situationen är. Vi kan inte sitta här i Thailand utan att göra något, säger ordförande Saw Ehkalu.
Men de flesta burmesiska flyktingar har ingen möjlighet att hjälpa dem som är kvar. I Thailand hamnar de flesta i ett nytt slaveri. Inlåsta på thailändska fabriker jobbar de 14 till 16 timmar om dygnet.

– Arbetsgivaren tar våra arbetstillstånd och utan dem kan vi inte gå ut utan att riskera att skickas tillbaka om polisen tar oss, berättar Min Oo.
Han har smugglats ut från fabriken av fackföreningen Burma Labour Solidarity Organisation, BLSO. Vi får prata en dryg halvtimme innan han måste tillbaka. Jag frågar honom varför han hellre är i Thailand, när situationen här verkar vara nästintill den samma som i Burma.

– Här får jag pengar, säger han utan att tveka. Inte mycket, ungefär 1 000 bath (200 SEK) i månaden, men jag sparar nästan allt jag tjänar.

Min Oo är inte ensam om sitt val. Idag befinner sig uppemot två miljoner burmeser i Thailand. Ända sättet att minska flyktingströmmen är att förbättra villkoren i Burma. För att tvinga regimen till detta uppmanar landets folkvalda ledare, Aung San Suu Kyi, omvärlden att införa ekonomiska sanktioner mot Burma. Sverige och EU avvaktar än så länge eftersom risken finns att sanktionerna skulle drabba befolkningen. Att USA i höstas förbjöd import av varor från Burma rapporteras till exempel ha inneburit att arbetslösheten ökat och de ekonomiska förutsättningarna förvärrats.

Regimen i Burma vill dölja slavarbetets omfattning för omvärlden.

Folkvalda nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, vars NLD vann valet 1990, och hennes exilregering uppmanar dock världssamfundet att utöka och samordna sanktionerna mot Burma.

– Regimen kan inte hålla sig kvar länge till om trycket ökar, säger Sann Aung, en av ministrarna i exil. Det är enda sättet.

Text och bild: Malin Mendel Westberg