Volontär i diktaturen

Catharina Ullström har besökt flyktingläger i Thailand där människor är rädda för attacker från den burmesiska militären. Hon har åkt tåg i Burma med militärer, samtidigt som hon hade förbjudna böcker i väskan.
- Det var väldigt nervöst, säger hon.

Under några veckor i september var Burma i världens fokus men när medias bevakning minskade tystnade protesterna något. Catharina Ullström har engagerat sig i Burma under en lång tid och under fem månader, fram till mars 2007, var hon volontär i Mae Sot, en thailändsk stad nära gränsen till Burma. Hon är med i Svenska Burmakommittén och Socialdemokratiska Studentförbundet. De sistnämnda har, sedan tio år tillbaka, ett samarbete med organisationen Student & Youth Congress of Burma (SYCB) där hon har haft sin volontärtjänst. Projektet med volontärer startade 2006 och hon var den första som fick åka.

• Eftersom självständiga organisationer är förbjudna i Burma så blir arbetet väldigt komplicerat och det måste bedrivas till stor del i exil, inleder Catharina Ullström.

Catharina Ullström berättar om sitt volontärarbete i Burma.
Bild: Lisa Olsson

I Mae Sot arbetade hon bland annat med projektet Women's Internship Program och med ett hiv/aids-projekt. Utöver det hjälpte hon även till med att översätta rapporter. Women's Internship Program är ett utbildningsprojekt för unga kvinnor som hjälper dem att stärka sig själva och våga ta mer plats. Även i demokratirörelsen har kvinnor en lägre status än männen. Catharina Ullström berättar om framsteg i projektet:
- Jag ser skillnaden hos tjejerna själva. Tidigare vågade de inte prata om det fanns män i rummet men nu är de inte lika tysta längre.

Hiv/aidsprojektet går ut på att utbilda personer som ska informera i Burma. Eftersom det är förbjudet att samlas mer än fem personer i Burma har det varit problematiskt med informationspridning om hiv/aids. Då är kyrkan ett viktigt redskap berättar Catharina Ullström. I kyrkan får människor samlas men det är inte alltid som kyrkan och sexualitet går ihop, vilket i sig kan skapa problem.

De flesta som Cahtarina Ullström möter i sitt arbete är illegala flyktingar med extremt olika bakgrunder. Majoriteten tillhör karenfolket, en minoritetsgrupp i Burma, som flyr från den etniska rensning som pågår i Karenstaten. De illegala flyktingarna är väldigt rädda för att bli tillbakaskickade till Burma. Den thailändska polisen är underbetald och är ständigt på jakt efter mutor och om flyktingarna inte kan betala kan de bli tillbakaskickade. Catharina Ullström säger att det är svårt att arbeta när man inte vill vara en del av korruptionen.

• Det finns en till två miljoner burmesiska flyktingar i Thailand och av dem är det ett tusental som har arbetat politiskt för den demokratiska rörelsen, säger Catharina Ullström.

Catharina Ullström berättar om när hon besökte det största flyktinglägret Maela Camp.
- Vi åkte dit på ett bilflak och låtsades att vi var missionärer. När vi kom dit hade det precis varit upplopp och stämningen var tryckt. I lägret har människor byggt upp egna samhällen. Det är enormt fattigt och det råder social misär, säger hon.

Fattigdom och misär är utbredd i flyktinglägren.
Bild: Aung Myo Min

Hon beskriver hur människor i lägret använder det enda närliggande vattendraget till alla sina sanitära behov. De tvättar kläder, använder det som toalett, slänger sopor där och barnen leker i vattnet. Officiellt är det 40 000 flyktingar i lägret men egentligen är det runt 70 000 menar Catharina Ullström.
- Ytterligare fler personer sitter i andra läger vid gränsen, så kallade ”pre camps” och väntar på att få komma till Maela, säger hon.

Förhållandena i lägret är svåra och det förekommer mycket alkohol- och drogmissbruk, misshandel och prostitution. I lägret lider många av sjukdomar som tuberkulos, hiv/aids och malaria. Skräcken för smitta är stor och när flyktingarna blir sjuka försöker de ta sig till ett burmesiskt sjukhus som drivs av en eldsjäl i Thailand. De thailändska myndigheterna har accepterat detta eftersom de inte vill ha burmeserna på sina sjukhus.

Det förekommer mycket politisk aktivitet i flyktinglägren och på grund av detta har Burmas militärjunta vid flera tillfällen anfallit lägren. Den burmesiska militären mutar den thailändska militären för att de ska ”försvinna” när de ska gå till anfall. Meningen är att den thailändska militären ska skydda lägren. Senaste attacken var 2004.
- De bränner ner allt, förstör matförråd och dödar människor. Det händer också att de tar med flyktingar och använder dem som mänskliga sköldar och barnsoldater, säger Catharina Ullström.

Från och med 1996 har man kunnat få turistvisum i Burma och det har sedan dess blivit lite lättare att resa runt, även om det fortfarande är svårt. Catharina Ullström tillbringade en månad i Burma där hon träffade delar av rörelsen. Hon beskriver hur komplicerat det var att ta sig till Myitkyina, huvudstaden i norra Burmas Kachinstat. Hon fick be en burmesisk vän att köpa tågbiljetten eftersom hon själv var förbjuden att göra det. På tågresan genom landet såg hon militärer överallt som patrullerade på åkrar för att vakta de bönder som arbetade där. Även i första klass där hon reste fanns det bara militärer och munkar. En militär som satt bredvid henne var väldigt kontaktsökande och kommenterade hela tiden den dåliga situationen i Burma.
- Jag visste inte om han försökte provocera eller kontrollera mig på något sätt. I väskan hade jag böcker som är förbjudna så det kändes väldigt nervöst, säger Catharina Ullström.

Väl framme i Myitkyina kände hon sig mindre kontrollerad än i Rangoon. I Myitkyina var de mer frispråkiga och hon var imponerad av demokratirörelsen där som var mer öppen än i storstäderna. Demokratirörelsen är dock ändå starkast i Rangoon och Mandalay.

Catharina Ullström berättar att det har blivit bättre för burmesiska flyktingar i Thailand sedan militärkuppen 2006. Det har blivit mer yttrandefrihet.
- Men det är inte bara positivt eftersom den burmesiska juntan genom andra länders militärkupper kan rättfärdiga sin egen, säger hon.

När hon talar om framtiden för Burma poängterar hon att omvärlden måste göra mer och att det måste till ett hårt tryck mot juntan.
- Det är fint att alla stöttar Burma nu men vad har egentligen hänt politiskt? Det finns en risk att det tar 20 år till om inte omvärlden för en aktiv Burmapolitik, säger Catharina Ullström.

Omvärlden måste ta munkarnas protester på allvar.
Bild: AI

Hon tycker att EU ska skärpa sina sanktioner och få bort europeiska investeringar i Burma. Hon hänvisar till Peter Wallenstens rapport om sanktioner som hon tycker att EU bör använda sig av. I rapporten skriver han bland annat att man bör rikta sanktioner mot enskilda individer så att inte civilbefolkningen drabbas.

FN måste få med sig Kina och Ryssland men Catharina Ullström menar att även enskilda länder kan agera. Sverige har goda förbindelser med Kina och bör använda det för att påverka. Hon säger också att det är väldigt viktigt att sätta tryck på Thailand. Sverige har bra relationer med Thailand eftersom den svenska turismen är stor där.

Catharina Ullström är bestämd i sin åsikt om att bojkotta OS i Peking, men påpekar att Burmakommittén inte stödjer en bojkott. Även om man inte lyckas helt så skulle det sätta press på Kina. Hon anser att man borde få de många idrottstjärnorna att göra något.
- Det var tråkigt att Stefan Holm gick ut med att han är så tydligt emot OS-bojkott. Ofta går idrottsmän ut med att de stödjer välgörande ändamål men nu när de verkligen kan göra något tänker de bara på sin karriär, säger hon.

Catharina Ullström tror att det just nu bara finns en västerländsk journalist kvar i Burma, svensken Jesper Huor. Hon tycker att det är frustrerande att frågan inte är i medias fokus längre.
- Jag har försökt få tag på mina vänner i Burma men jag har inte hört någonting från dem. Det känns otäckt, säger hon.

Text: Lisa Olsson & Ida Lindström