Per Anger-pristagaren Najwa Alimi: ”Jag har kommit över rädslan inombords”

Som ung kvinna och journalist för årets Per Anger-pristagare Najwa Alimi en dubbel kamp i ett av världens farligaste länder - Afghanistan. Amnesty Press träffade henne i samband med prisutdelningen i Stockholm.

Najwa Alimi tog emot Per Anger-priset från kultur- och demokratiminister Amanda Lind under en ceremoni på Göta Lejon i Stockholm. Foto: Juliana Wiklund

– Jag tillägnar det här priset till ett land som har tröttnat på fattigdom och krig. Jag tillägnar det till de kvinnor som har offrat sig för mitt land, och till de kvinnor som har blivit tvungna att tystna, säger Najwa Alimi under den fullsatta prisutdelningen på Göta Lejon i Stockholm.

I arbetet som journalist på TV-kanalen Zan TV rapporterar 25-åriga Najwa Alimi om ämnen som betraktas som känsliga i Afghanistan, som hemlöshet, narkotikaberoende och våld mot kvinnor. Engagemanget för kvinnors rättigheter startade redan under barndomen i provinsen Badakhshan i nordöstra Afghanistan.

– Många av mina barndomsminnen är positiva, men då jag växte upp blev jag också trakasserad av killar i min omgivning. De verbala trakasserier som jag utsattes för gjorde att jag hela tiden funderade på hur jag skulle kunna åstadkomma en förändring så att inte tjejer skulle bli utsatta för det här, säger hon till Amnesty Press.

Att tilldelas Per Anger-priset ser Najwa Alimi som en stor uppmuntran:

– För mig är Per Anger-priset en bekräftelse på att det jag gör i min karriär är rätt, att den väg jag vandrar är den rätta och att jag måste fortsätta att kämpa - inte bara för min egen skull utan även för de hundratusentals kvinnor vars röster behöver höras.

Najwa Alimi tilldelas Per Anger-priset för sin kamp för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter. Hon nominerades till priset av Reportrar utan gränser. Foto: Zan TV

Att ta plats i TV-rutan har dock haft sitt pris. Najwa Alimi har både blivit beskjuten och fått direkta hot skickade till sig. Ändå vägrar hon låta de mörka krafterna tysta henne.

– Jag har kommit över rädslan inombords, jag är inte rädd. Det enda som gör mig orolig är att det skulle hända något som gör att min familj inte låter mig fortsätta jobba, säger hon.

Så om din familj förbjöd dig från att fortsätta arbeta som reporter, skulle du då ge upp journalistyrket?

– Det har faktiskt hänt flera gånger att pappa på kvällen har sagt att ”nej, från och med imorgon får du inte arbeta”. Ibland har jag stannat hemma under ett par veckor eller någon månad, men då har jag känt att ”nej, det kan inte ta slut nu”. Sedan har jag gått upp på morgonen, packat ihop mina saker och gått till arbetet. Familjen kallar mig envis, säger Najwa Alimi och ler stort för första gången under intervjun.

Men att familjen oroar sig är kanske inte så konstigt. År 2018 dödades enligt Reportrar utan gränser, som också har nominerat Najwa Alimi till Per Anger-priset, 14 journalister i Afghanistan. Vid sidan om den hotbild som alla afghanska journalister tvingas leva med finns också särskilt stora utmaningar för kvinnliga reportrar.

– Det finns en väldigt negativ syn på kvinnor som jobbar inom media. I allmänhetens ögon ses vi som dåliga kvinnor, säger Najwa Alimi.

Vid sidan om journalistiken driver Najwa Alimi tillsammans med sina kompisar ett bokcafé där unga afghaner kan träffas och diskutera fritt. Foto: Vera Häggblom

Hon berättar att kvinnliga journalister ofta också får ta emot nedsättande kommentarer även från manliga kollegor i mediebranschen:

– När vi kommer med kamerorna säger de till exempel ”Vad gör du här, du borde hålla dig hemma istället”.

De nedsättande kommentarerna slipper hon dock på den egna arbetsplatsen, Zan TV, vilket ungefär betyder ”Kvinno-tv”. På TV-stationen anställs bara kvinnliga reportrar och redaktörer och ämnena som tas upp behandlas ur ett kvinnligt perspektiv. Najwa Alimi upplever det som en stor styrka att arbeta tillsammans med andra tjejer och kvinnor:

– Vi håller varandra om ryggen och när vi arbetar tillsammans kan vi ta bort de tabun och kedjor som stoppar oss. En annan fördel med att jobba på en kvinnodominerad arbetsplats är att man slipper bli utsatt för sexuella trakasserier.

Styrkan att stå emot de förtryckande strukturerna i samhället hittar hon också i kärleken till journalistiken.

– Mitt yrke är min största kärlek i livet, säger hon under en samtalskväll på Forum för levande historia i Stockholm.

I framtiden vill Najwa Alimi satsa mer på sina mål och jobba med projekt som rör kvinnor och barn.

– Jag hoppas på att lyckas skapa någon slags förändring för kvinnor i Afghanistan och att åtminstone lyckas ge dem ett leende, förklarar hon.

Trots de nuvarande svårigheterna som möter kvinnorna i Afghanistan har situationen för den kvinnliga befolkningen ändå förbättrats sedan talibanväldet störtades 2001. Under talibantiden tvingades kvinnorna bland annat att bära burka, de berövades rätten att gå i skolan och riskerade dödsstraff för äktenskapsbrott. Det senaste året har USA:s sändebud Zalmay Khalilzad fört fredssamtal med talibanerna, men samtalen avbröts – åtminstone tillfälligt – i september sedan USA:s president Donald Trump dödförklarat dem.

– En fördel med att jobba på en kvinnodominerad arbetsplats är att man slipper bli utsatt för sexuella trakasserier, säger Najwa Alimi om arbetet på Zan TV där alla reportrar och redaktörer är kvinnor. Foto: Zan TV

– Jag vill inte att talibanerna ska komma tillbaka. Talibanerna är psykiskt sjuka personer som fortfarande har samma idéer och tankar som förut. De har inte förändrats, det är bara tiden som har förändrats, säger Najwa Alimi.

– Som kvinnlig journalist oroar jag mig över att de fortsätter med fredssamtalen och skriver på ett avtal. Jag vill inte dras tillbaka till hur det var förut.

Intervjun i det lilla rummet på Forum för levande historia i Gamla stan lider mot sitt slut. En stor del av samtalet har handlat om svårigheterna som möter Afghanistans kvinnor, men det finns något annat Najwa Alimi verkligen vill att omvärlden ska veta om hennes hemland.

– Jag vill att världen ska veta att inte alla afghaner är terrorister. Att inte hela Afghanistan är fullt med negativa ämnen. Bara det faktum att vi är journalister, att vi arbetar i den situation som råder, det är ett bevis på att det finns positiva saker i Afghanistan också, säger hon.

Vera Häggblom
[email protected]

Fakta/Per Anger-priset

Per Anger-priset instiftades 2004 av den svenska regeringen och delas varje år ut av Forum för levande historia till någon som har gjort stora humanitära och demokratifrämjande insatser.

Per Anger. Foto: Privat/Forum för Levande historia

Priset har fått sitt namn efter Per Anger som var sekreterare vid den svenska legationen i Budapest. Det var han som tog initiativet till det svenska arbetet att rädda så många människor som möjligt undan förföljelse och avrättningar i det nazistockuperade Ungern under andra världskrigets slut.

De organisationer som nominerar kandidater till priset är: Svenska sektionen av Amnesty International, Civil Rights Defenders, Diakonia, Svenska FN-förbundet, Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Reportrar utan gränser, Svenska PEN, Afrikagrupperna, Kvinna till Kvinna och Svenska kyrkan.

Läs mer om Afghanistan från Amnesty Press

”Feg kapitulation” för USA, anser Amnesty: Domarna vid ICC stoppar undersökning av krigsbrott i Afghanistan (12 april 2019)

USA skärper tonen mot ICC: Åklagarens inresevisum återkallas (9 april 2019)

”Afghanistan är inte säkert” (20 oktober 2018)

MR-DAGARNA2017: Delade meningar om säkerheten i Afghanistan (11 november 2017)

ICC:s åklagare vill utreda brott i Afghanistan (3 november 2017)

Hekmatyar är tillbaka i Afghanistan (22 juni 2017)

Pressfrihetspris till den afghanska journalisten Najiba Ayubi (10 maj 2017)

Mänskliga rättigheter i skottlinjen i Afghanistan (22 mars 2017)

Afghanistan: Rekordstort antal civila offer under 2016 – IS misstänks för attack mot Röda korset (8 februari 2017)

Rekordstort antal civila dödsoffer – landssorg i Afghanistan efter IS-attacken mot demonstration (25 juli 2016)

Malalai Joya fortsätter kämpa i Afghanistan: “Jag är bara rädd för att vara tyst inför orättvisan” (Amnesty Press 24 mars 2016)

Hundratals demonstrerade i Kabul till minne av Farkhunda Malikzada (19 mars 2016)

Hoten mot kvinnors rättigheter – konferens i Stockholm om religiös fundamentalism (11 september 2015)

”Människor gör motstånd, särskilt när det gäller kvinnors rättigheter” – Zahra Mousawy kämpar för att stärka kvinnor i Afghanistan (28 juni 2014)

Kvinnorna i Afghanistan som kämpar för en plats i politiken (3 juni 2013)

En stjärna i kosmos (Nummer 5/2012)

Krigets vardag (24 september 2011)

Nästa steg i Afghanistan: Förhandlingar med talibanerna? (15 april 2010)

”Med den här lagen så vill vi ge kvinnor mod att stå upp för sina rättigheter” (3 januari 2010)

Afghanistan ska lära fred från Nordirland (29 december 2009)

Det svåra fredsbygget i Afghanistan (12 november 2008)

Ahmed Rashid hoppas på ny USA-politik i Afghanistan (7 november 2008)

"Kvinnor möter dubbelt våld" (nummer 5/2007)

”Värre än ett zoo” - Malalai Joya avstängd (22 maj 2007)

Nu ska krigsherrarna få amnesti (nummer 2/2007)

Juridisk gråzon för fångar i Afghanistan (22 maj 2006)

Fängslad journalist frigiven (22 december 2005)

Afghanistan: Våldet trappas upp inför landets första fria val (7 juli 2004)

Dramatik på loya jirgan: Kvinnlig delegat angrep afghanska krigsherrar (17 december 2003)

”Nya konstitutionen – en chans för Afghanistans kvinnor” (6 oktober 2003)

Kritik mot bevakningen av Afghanistankriget (24 februari 2003)

Sima Samar: Glöm inte Afghanistan (21 februari 2003)

Krigsherrar kan åtalas - Afghanistan ansluter sig till ICC (11 februari 2003)

Optimistisk Hamid Karzai på Europa-resa (22 december 2002)

Nästan 30 år av MR-brott - Amnestys långvariga engagemang för Afghanistan (nummer 6/2001)

Hekmatyar kommer alliera sig med talibanerna (10 november 2001)