Juridisk gråzon för fångar i Afghanistan

reportage | 2006-05-22

I Afghanistan pågår idag flera väpnade konflikter. Sverige deltar i den fredsbevarande ISAF-styrkan. USA bedriver fortsatt krig mot al-Qaida. Vad händer om svenska soldater tar fångar i Afghanistan?
Den 11:e maj arrangerade Amnesty tillsammans med Svenska Afghanistankommittén ett seminarium under rubriken Afghanistan och Guantánamo – Mänskliga rättigheter i kriget mot terrorismen.

En av deltagarna var Ahmed Fahim Hakim, biträdande chef för Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rättigheter, AIHCR. Fahim Hakim talade om situationen för fångar i Afghanistan, vilka problemen är samt vilka åtgärder som vidtas för att förbättra och förändra rådande förhållanden.

Kommissionens verksamhet regleras i den afghanska konstitutionen och inom kommissionens mandat ligger bland annat att övervaka fängelseförhållanden i Afghanistan. Kommissionen gör regelbundna besök i landets olika fängelser. Fahim Hakim berättade att det finns tre olika typer av fängelser i landet; fängelser som ägs av och är under statens kontroll, privata fängelser som ofta kontrolleras av krigsherrar eller andra befälhavare samt fångläger kontrollerade av den USA-ledda koalitionen av länder inom ”Operation Enduring Freedom”.

I landets 34 provinser finns 34 statskontrollerade fängelser i vilka cirka 8 500 människor är internerade. De privata fängelserna är mer svårräknade och även om förhållandena i de statliga fängelserna enligt Fahim Hakim i hög grad är bristfälliga så är förhållandena i de privata fängelserna ofta fruktansvärda.
- I dessa fängelser är det vanligt förekommande att fångar förvaras i metallcontainers under fruktansvärda förhållanden med extrem värme på dagen och kyla på natten, berättade Fahim Hakim.
AIHCR har under de senaste fyra åren lyckats stänga 36 privata fängelser. Koalitionens fångläger har AIHCR ännu inte fått tillstånd att besöka, men hoppas att få göra så redan i juni i år. De vet inte exakt hur många personer som sitter fängslade i dessa läger, men en gissning är 500-600 människor.

Fahim Hakim, biträdande chef för AIHCR, berättade om fängelseförhållanden i Afghanistan och AIHCR:s verksamhet.

Ur människorättssynpunkt finns det enligt Fahim Hakim mycket att anmärka på inom de afghanska fängelserna. Dels råder en konkret brist på byggnader och faciliteter:
- Män och kvinnor har ofta inte tillgång till skilda utrymmen och man skiljer inte olika typer av brottslingar åt. Det kan innebära att ungdomsbrottslingar och politiska fångar placeras tillsammans med kriminellt hårt belastade brottslingar.
Vakter och poliser som styr och arbetar i fängelserna får ingen eller bristande utbildning och kunskapsnivån om lagar och regler är låg. Det råder enligt Fahim Hakim en attityd där straff snarare än rehabilitering betonas och tortyr är vanligt förekommande. De senaste fyra åren har 295 fall av tortyr rapporterats, varav två ledde till döden. Ett annat problem är att olika avdelningar av polis och fängelseanställda kommunicerar dåligt med varandra och därför inte är välkoordinerade i sitt arbete. Korruption förekommer i hög grad och det finns också en utbredd straffrihet för poliser och andra anställda som missköter sitt arbete.
- Ofta förflyttas de bara till en annan avdelning men behåller samma rang och förmåner som tidigare, förklarade Fahim Hakim.

Trots denna mörka bild av förhållandena i Afghanistans fängelser konstaterar Fahim Hakim att vissa framsteg ändå har gjorts sedan AIHCR bildades. AIHCR har bidragit till att 1 700 olagligt kvarhållna fångar frisläppts samt fått sex åklagare, tre domare och fyra poliser som misskött sitt arbete avskedade. Detta har dessutom offentliggjorts för att skapa debatt kring problematiken. AIHCR har också genomfört åtta MR-utbildningar för blivande poliser samt framfört rekommendationer till det afghanska justitiedepartementet för förbättringar ur människorättssynpunkt som de nu har under övervägande.
- Det har också införts en möjlighet för de intagna att lämna klagomål. Klagomålen samlas i boxar som två gånger i veckan töms och lämnas till ansvarig myndighet, sade Fahim Hakim.
Hittills har det framkommit att det finns problem med sexuella trakasserier av främst kvinnliga fångar, orättvisa rättegångar, alltför utdragna rättsprocesser samt korruption och förväntningar hos polis och andra aktörer att fångarna ska ge mutor för att få det de egentligen redan ska vara berättigade till.

Gösta Hultén, journalist och författare som 2005 kom ut med boken Fånge på Guantánamo, i vilken Mehdi Ghezalis egen historia om de två och ett halvt år han satt fängslad på Guantánamo, berättas. Gösta Hultén ansåg att USA:s angrepp på Afghanistan var olagligt:
- Anfallet mot Afghanistan är inte självförsvar i FN:s mening. Krigets lagar förbjuder att krigsfångar förs bort. Nästan alla som sitter på Guantánamo har förts dit via Afghanistan. Världssamfundet lät sig i detta läget terroriseras av USA.

Vidare menade Gösta Hultén att ingen av dem som sitter på Guantánamo, enligt de 350 förhörsdokument som finns, har anklagats eller befunnits skyldiga för något. Han beskrev också Sveriges hantering av Mehdi Ghezalis fall som skandalös då han bland annat ansåg att svenska myndigheter uttryckt sig klumpigt kring Ghezali med uttalanden som ”en arabisk man med svensk passhandling”. Detta trots att Ghezali är född i Sverige. Gösta Hultén ansåg också att Sverige undvikit att diskutera Guantánamo med amerikanska myndigheter vid flera tillfällen:
- Sverige och Jan Eliasson är inte pådrivande för att stänga Guantánamo, konstaterade han.

Gösta Hultén kritiserade också den bild av situationen i Afghanistan som ges i media. Han menade att situationen försämras och att en av orsakerna till detta är de människorättsövergrepp som utförs av USA-koalitionen. Det pågår också fler och fler öppna protester mot koalitionen, varav en del är studentprotester sedan uppgifter kommit om att Koranen hade skändats på Guantánamo. I början av augusti 2005 demonstrerade 2 000 människor utanför en amerikansk militärbas i Afghanistan.
- Samtidigt visades det på svenska UD:s hemsida hur svenska ISAF-trupper ska lära afghansk polis att slå tillbaka demonstranter, sade Gösta Hultén.

Gösta Hultén, journalist och författare, anser att Sverige ska vara ledande och pådrivande i den humanitära folkrätten.

Under demonstrationerna i Afghanistan mot Jyllands-Postens satirteckningar av Profeten Muhammed sattes helikoptrar in för att dämpa demonstrationerna och flera afghaner blev skjutna. Sverige riskerar på detta sätt att bli medansvariga för människorättsövergrepp i Afghanistan, ansåg Gösta Hultén:
- Sverige har gått in i ett krig på den sida som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna. Detta måste diskuteras. Sverige ska vara ledande och pådrivande i den humanitära folkrätten. Det är man långt ifrån idag.

Pål Wrange, rådgivare i mänskliga rättigheter och internationell rätt på svenska utrikesdepartementet, talade om hur just internationell rätt och mänskliga rättigheter kan bli en del av svenska åtaganden i Afghanistan. Särskilt fokus låg på rätten att hålla kvar någon och vad som reglerar detta. Pål Wrange markerade inledningsvis att man inte får hålla kvar någon utan laglig grund. Laglig grund kan finnas i inhemsk lag men också i internationell rätt; det vill säga internationella lagar och normer om mänskliga rättigheter eller internationell humanitär rätt. Den senare gäller vid väpnad konflikt, och tillämpas olika om det gäller en internationell eller intern konflikt.

Pål Wrange förklarade att det i Afghanistan just nu pågår två sorters operationer av militär karaktär. Den ena är Enduring Freedom i USA:s regi som har ett offensivt mandat och ingår i det så kallade ”Kriget mot terrorismen”. Den andra är FN:s fredsbevarande operationer i form av ISAF-trupperna, International Security Assistance Force. I de senare ingår bland annat svenska trupper. ISAF verkar under mandat från FN:s säkerhetsråd men står under NATO-befäl.

En av orsakerna till att diskussionen om kvarhållanden förts fram på dagordningen är enligt Pål Wrange att ISAF-trupperna nu förflyttas in i områden som präglas av mer instabilitet.
- Det kan nu i högre omfattning än tidigare bli aktuellt för ISAF att tvingas hålla kvar någon. I detta sammanhang ifrågasätts vilka skyldigheter Sverige som land har utifrån människorättssynpunkt, förklarade Pål Wrange.

Pål Wrange beskrev tillståndet i Afghanistan i termer av flera konflikter. En del av konflikten är ett inbördeskrig; alltså det krig som Enduring Freedom tillsammans med den afghanska regeringen bedriver mot talibanerna. USA vill också påstå att det pågår ett internationellt krig; USA mot al-Qaida. Utöver detta befinner sig alltså även ISAF-trupperna i landet och ska verka fredsbevarande.

Pål Wrange, rådgivare på UD, talade om hur mänskliga rättigheter och internationell rätt kan bli en del av svenska åtaganden i Afghanistan.

Under vilka omständigheter kan då en person hållas kvar? Pål Wrange förklarade att stridande kan hållas kvar och går då under termen krigsfångar. Krigsfångars rättigheter regleras under den tredje Genèvekonventionen. Även civila kan hållas kvar om de anses utgöra en säkerhetsrisk och deras rättigheter regleras under den fjärde Genèvekonventionen. USA har utöver detta introducerat en tredje kategori som de kallar ”illegala kombattanter”, något som beskriver en person som är stridande men som inte kan skiljas ut från civila personer. Dessa är i själva verket civila personer, menade Pål Wrange.
- Det är en fundamental skillnad mellan stridande och civila och Sverige accepterar inte en tredje kategori vars rättigheter inte kan knytas till någon konvention. Denna så kallade tredje kategoris rättigheter regleras fortfarande under den fjärde Genèvekonventionen. En civil person ska släppas när personen i fråga inte längre utgör en säkerhetsrisk, fastlog Pål Wrange.

Vad gäller ISAF:s uppdrag så är de inte i Afghanistan för att ”jaga terrorister”, men det är också lite oklart hur ISAF ska agera om de blir tvungna att hålla kvar någon. I första hand ser man till vad som enligt det ursprungliga mandatet ska göras, men mandatet bör också tolkas i ljuset av internationella lagar och normer om mänskliga rättigheter, menade Pål Wrange. ISAF är visserligen inte en stat, men om det inte finns någon bindande människorättslag så bör denna ändå vara normerande.
- Om ISAF kvarhåller någon ska de överlämnas till afghanska myndigheter, inte till Enduring Freedom, sade Pål Wrange.
Han beskrev också ett potentiellt scenario; var ligger ansvaret om det skulle vara så att Sverige genom ISAF skulle lämna över en person som senare utsätts för tortyr?
I detta fall har Sverige tekniskt sätt inget ansvar, men flera konventioner säger att man inte får skicka någon till en stat där de riskerar tortyr och detta bör också vara andemeningen. Sverige skulle här kunna vara ansvarigt för att innan man överlämnar någon kontrollera förhållanden och välja att inte överlämna personen i fråga, om det finns risk för att denne kommer att utsättas för tortyr.
- Diskussionen angående Sveriges förhållningssätt fortgår, avslutade Pål Wrange.

Petter Eide, norska Amnestys generalsekreterare, beskrev hur debatten kring Norges förehavanden i Afghanistan har bedrivits. Norska trupper deltar både i Enduring Freedom och i ISAF och det har i Norge under de senaste månaderna bedrivits en intensiv debatt kring detta. Vad gäller de trupper som deltar i Enduring Freedom menar Petter Eide att trupperna visserligen står under amerikanskt befäl men att en order från amerikanska befäl som strider mot norsk lag är ogiltig.

"Vi behöver mer ansvar i Afghanistan, inte mindre", sade Petter Eide, norska Amnestys generalsekreterare.

Norska Amnesty har också ställt en formell fråga till Norges försvarsminister där man ifrågasätter om det är tillåtet för norska trupper som deltar i ISAF att kvarhålla och överlämna personer till Enduring Freedom eller afghanska myndigheter.
- Svaret vi har fått är att Genèvekonventionen inte gäller i fallet med Afghanistan, sade Petter Eide.

Norska och även svenska trupper har inte jurisdiktion över fångar i Afghanistan och Norge och Sverige har alltså på så sätt inget ansvar för dessa personer. Non-refoulement principen, som innebär att ingen stat får överlämna någon till ett område där dennes liv eller frihet riskerar att hotas på grund av personens ras, nationalitet, religion, medlemsskap i en viss grupp eller politisk åsikt, gäller inte eftersom ISAF-trupperna ska fungera som en förlängning av Afghanistans myndigheter. Detta innebär att det i princip inte sker någon överlämning, menar man. Norska Amnesty anser att NATO, som trupperna utifrån FN-mandat alltså svarar under, på detta sätt har manövrerat in sig i en juridisk gråzon där varken Genèvekonventionen, norsk eller svensk lag gäller och inget ansvar för mänskliga rättigheter behöver tas. Detta är också ställt som en följdfråga till Norges försvarsminister och svar väntas.

På samma sätt har även Guantánamo blivit en juridisk gråzon där fångar verkar kunna behandlas hur som helst. Petter Eide menar att Norge och Sverige måste sluta ta fångar, annars måste vi också ta mer ansvar.
- Att stater går in i konflikter med låg grad av ansvar är en utveckling vi inte önskar. Vi behöver mer ansvar i Afghanistan, inte mindre, fastslog Petter Eide.

Seminariet avslutades med en kort debatt ledd av Carl Söderbergh, svenska Amnestys generalsekreterare.

Text: Emma Johansson
Bild: Maria Lindqvist

Läs mer

"76 döda i amerikanskt flyganfall" (Amnesty Press 22 maj)

Svenska Afghanistankommittén

ISAF

AIHRC

Enduring Freedom

reportage | 2006-05-22