”Man lever inte bara för sin egen skull”

Under tio år har barnmorskan Mimansa Madheden arbetat med förlossnings- och mödravård i krigsdrabbade länder genom Médecins Sans Frontières International (Läkare utan gränser). – Det man behöver under den här typen av uppdrag är ett flexibelt sinne och att kunna anpassa sig till nya situationer. Och givetvis bör man tycka att det är roligt, vilket det är, säger Mimansa Madheden.

reportage | 2021-06-09
Av: Leonarda Arcidiacono
Rebeller från al-Nusra-fronten i Syrien.

Rebeller från al-Nusra-fronten i Syrien. Foto: Wikimedia

Sommaren 2013, nära den turkiska gränsen i nordöstra Syrien. En man går in i MSF:s tillfälliga förlossningsklinik. Han går fram till enhetschefen, barnmorskan Mimansa Madheden från Sverige, och ställer sig framför henne. Han riktar sin k-pist mot henne och säger: ”Ordna ett arbete till mig, annars skjuter jag dig”.

– Jag tittade på honom och tänkte: Ska du stå här med ett vapen? Är du dum i huvudet? Eftersom jag kan bli arg när jag är rädd så intalade jag mig att behålla lugnet, säger Mimansa Madheden.

Utanför kliniken fanns en skylt som indikerade MSF:s strikta förbud; inga k-pistar i klinikens lokaler. Besökarna uppmanades att ställa sina vapen lutade mot väggen utanför vid besök, dock tog inte alla hänsyn till uppmaningen.

– Mannen med k-pisten fick inget jobb, säger Mimansa Madheden. I sådana här nödsituationer finns det inget utrymme för panik, jag har utvecklat copingstrategier automatiskt. Det har jag lagt märke till i efterhand.

Under åren som internationell fältarbetare för MSF (Läkare utan gränser) har Mimansa Madheden, som är utbildad barnmorska, arbetat som koordinator inom kvinnosjukvården. Hon har varit stationerad i Zambia, Syrien, Afghanistan, Pakistan, Irak och det senaste och sista uppdraget var på båt i Medelhavet.

– Jag kände ett starkt kall att få arbeta för kvinnor i fullständig utsatthet. Det känns viktigt att vi som inte är förtryckta faktiskt engagerar oss, säger Mimansa Madheden och tillägger att det är en medmänsklig plikt att höja blicken.

 MSF:s fartyg Sea-Watch 4 i Medelhavet.

MSF:s fartyg Sea-Watch 4 i Medelhavet. Foto: Läkare utan gränser

Arbetsuppgifterna i de olika projekten varierar i stort beroende på förutsättningarna och behoven. Internationella fältarbetare anställer, handleder och tränar lokal personal, men får också arbeta för att hålla korruption ute från klinikernas väggar.

– Flera länder jag arbetat i är marinerade av korruption, om vi inte var där skulle verksamheten inte vara till för alla, konstaterar Mimansa Madheden.

Under uppdraget i Syrien eskalerade säkerhetsläget väldigt snabbt, berättar hon. Upproret mot president Bashar al-Assad hade inletts 2011 och rebellerna bombade civila under tiden som Mimansa Madheden arbetade i Syrien.

– Vi försökte starta en klinik men det var en svår uppgift. Den lokala personalen som anställdes på kliniken var traumatiserade, de visade upp filmer i sina mobiler på hur deras hem blivit sönderbombade. Assad-regimen bombade vattenställen och elnätet, människor var på flykt och är det fortfarande i dag.

Mimansa Madheden kunde se att invånare i Syrien var vana vid sjukvård med hög standard, så som den var innan oroligheterna, en standard som på kort tid raserats. Flera besökare efterfrågade sjukvård som fältarbetarna inte hade möjlighet att erbjuda med de begränsade resurser de hade.

– Den lilla tillfälliga kliniken som vi försökte bygga upp var helt utan el. Allt från mediciner, stolar och bord bar vi på våra axlar över gränsen. Det fanns inga fordon till hands, berättar hon.

För att MSF:s verksamhet ska kunna verka på oroliga platser behöver de skapa goda relationer med omgivningen där de befinner sig, även med hotfulla grupper. Och goda relationer skapas genom att dricka te tillsammans, berättar Mimansa Madheden.

Den Fria Syriska Armen, FSA, och al-Nusra, som var en del av al-Qaida, var några av rebellgrupperna som verkade i området i Syrien.

– Vi drack aldrig te med al-Qaida men FSA hjälpte och understödde oss. Båda grupperna lät oss vara på plats. Sedan kom en annan, då okänd grupp, som var hotfull. Den nya gruppen var inte villiga till samtal, de kommunicerade bara hot och var inte på något sätt öppna för kommunikation. De hotade med att skjuta oss om vi inte lämnade området, säger Mimansa Madheden.

Mimansa Madheden är utbildad barnmorska och behandlingsassistent för barn och ungdomar med särskilda behov. Hon är också utbildad sjuksköterska och mentalskötare inom psykvården, samt diakon via Svenska Kyrkan med inriktning själavård.

Mimansa Madheden är utbildad barnmorska och behandlingsassistent för barn och ungdomar med särskilda behov. Hon är också utbildad sjuksköterska och mentalskötare inom psykvården, samt diakon via Svenska Kyrkan med inriktning själavård. Foto: Leonarda Arcidiacono

Läget var oroligt och gränserna övervakades av den hotfulla organisationen som senare visade sig vara Islamiska staten, IS. Mimansa Madheden berättar att resan ut ur Syren blev väldigt dramatisk.

– Jag blev väldigt starkt påverkad och fick traumabearbetningshjälp av MSF när jag kom hem, säger Mimansa Madheden som väljer att inte gå in på mer detaljer kring hemfärden.

Hon understryker dock att en del av traumat grundade sig i att uppbyggnadsprocessen av kliniken var svår i det krigshärjade Syrien.

Hennes allra första fältuppdrag ägde rum i Pakistan. MSF:s fältarbetare bodde i staden Quetta. Kliniken låg i ett av de fattigaste områdena, i byn Kuchlak, 20 kilometer utanför staden Quetta.

Den lilla enkla födelseenheten som ännu finns kvar i det området, där talibanerna är verksamma, är endast till för mödra- och förlossningsvård, men andra, däribland barn med skador, kom till kliniken.

Mimansa Madheden med nyfödda i Pakistan.

Mimansa Madheden med nyfödda i Pakistan. Foto: Privat

Mimansa Madheden beskriver arbetslösheten i området som total, därför är MSF:s insatser uppskattade av lokalbefolkningen då kliniken skapar fler arbetstillfällen:

– För varje anställd finns en hel familj att försörja. Min tolk i Kuchlak, 21-åriga Hamida, försörjde båda sina föräldrar och sju syskon på lönen hon fick från MSF.

I jämförelse med Södertäljes födelseenhet, där det arbetar 80 barnmorskor på 160 födslar i månaden, arbetade det endast 12 barnmorskor på kliniken i Kuchlak. Två barnmorskor per pass som assisterade 160 födslar i månaden. På kliniken utfördes dessutom 350 mödravårdsbesök och 150 eftervårdsbesök i månaden under tiden som Mimansa Madheden var verksam på platsen.

– I Sverige sägs det att det ska vara en barnmorska per födande kvinna. Två födslar per arbetspass, som det kan vara under ett arbetspass på svensk förlossningsavdelning, är inget problem. Samtidigt dör kvinnor runt om i världen på grund av det inte finns någon alls som assisterar vid födslar. Det är en klyfta som jag inte riktigt kan härbärgera, säger Mimansa Madheden.

En annan fråga som berört Mimansa Madheden är det djupt rotade kvinnoförtryck hon upplevt länder där hon vistats. Inte minst i i Pakistan:

– De är bland de mest ofria folk jag någonsin har träffat. I Pakistan är kvinnan mindre värd än en get, det är ett kvinnoförtryck som är svårt att föreställa sig.

Kvinnorna som besökte MSF-kliniken i Kuchlak visade inga känslor, inte ens när de födde barn. Mimansa Madheden menar att människor ofta stänger av sig själva och slutar känna när de har det väldigt svårt:

– Att möta denna avstängdhet berörde mig väldigt starkt.

Vid ett enda tillfälle såg hon en kvinna gråta. Kvinnan väntade sitt åttonde barn, hon uppsökte kliniken då barnet i magen hade slutat röra sig. Efter undersökningen fick kvinnan veta att barnet i magen inte levde.

– Kvinnan brast ut i långa ramsor och grät när jag meddelade att hennes barn var dött, minns Mimansa Madheden. Efter en stund insåg jag att hon inte sörjde, hon tackade gud för att barnet var dött. Hon grät av lättnad.

Om en kvinna i Pakistan behöver någon form av akut medicinsk åtgärd, till exempel blodtransfusion, är det mannen eller en annan manlig släkting som tillfrågas och avgör om kvinnan ska få blod eller inte. Mimansa Madheden fick under sin tid i Pakistan bevittna flera fall där män tackade nej till livsviktig behandling, trots att det handlade om liv eller död.

– Mannen kan säga nej om han till exempel inte är nöjd med henne som hustru. Flera dog, främst barn. Första gången jag stod inför en sådan situation, när mannen sade nej, kändes som att stoppa in huvudet i en mikrovågsugn. Varför vill han inte rädda hennes liv? frågade jag mig.

”Tradition och okunskap”, svarade kollegorna.

– Jag trodde att jag visste något om kvinnoförtryck, men mina erfarenheter har fått mig inse att så var det inte, konstaterar Mimansa Madheden.

Mimansa Madheden håller utbildning på enheten i Dasht-e-Barchi, Kabul, Afghanistan.

Mimansa Madheden håller utbildning på enheten i Dasht-e-Barchi, Kabul, Afghanistan. Foto: Privat

Trots stora utmaningar känner Mimansa Madheden stor tacksamhet för alla situationer, händelser och alla möten som ägt rum under uppdragen utomlands. Hon ser att de stärkt tilliten till henne själv. Nu blir det dock inga fler uppdrag i utlandet:

– Jag har nu gett vad jag har att ge vad gäller utlandsuppdrag, nu stannar jag hemma och ser hur jag kan delta här hemifrån för att stödja MSF:s arbete ute i världen.

– Jag har fått lära mig mycket om människor men ännu mer om sig själv. Uppdragen har givit mig ett större djup och en enorm personlig vinst. Alla små stunder, de där ögonblicken då vi möts genom blickarna fastän vi inte kan tala samma språk. Människokärlek – det är fantastiskt och värt allt, säger Mimansa Madheden.

Leonarda Arcidiacono
[email protected]

reportage | 2021-06-09
Av: Leonarda Arcidiacono