Våldtäkt – myter och verklighet

reportage | 2006-04-03

Förra året anmäldes drygt 3 400 våldtäkter i Sverige. Det ger ett snitt på nio våldtäkter om dagen. Men mörkertalet är stort och Brottsförebyggande rådet, BRÅ, uppskattar att det endast är en femtedel av alla våldtäkter som polisanmäls. Varför är det så? Det var huvudfrågan på seminariet om sexualbrott som anordnades av RFSU i Stockholm den 22 mars.

När det gäller kriminalstatistik över våldtäkter framgår vanligtvis faktorer som var någonstans brottet skedde och vilken ålder offret hade. BRÅ ville dock veta mer. Därför gjorde man en egen kartläggning av nära nog alla våldtäktsanmälningar från polismyndigheter runtom i Sverige för åren 1995 och 2000.

  • Vi valde att fokusera på de anmälda brotten eftersom det är så få av dem som leder vidare till åtal. 85 procent av fallen i undersökningen utgör våldtäkter mot personer över 15 år och brottsoffren är nästan uteslutande kvinnor, säger Lotta Nilsson, utredare på BRÅ.

Lotta Nilsson, utredare på BRÅ, anser att mediebilden av våldtäkter skiljer sig från verklighetens.

Lokalen i Söderhallarna är fullsatt och åhörarna antecknar flitigt när Lotta Nilsson visar overheadbilder med resultat från kartläggningen.
- Baserat på vilken relation offret och gärningsmannen har kan vi säga en hel del om våldtäktens mönster, förklarar hon.

32 procent av fallen handlar om nära relationer där gärningsmannen är offrets pojkvän, sambo eller make, eller har varit det tidigare. Här sker våldtäkten i parets gemensamma bostad och både offret och gärningsmannen är äldre, ofta i 30 års åldern. En tredjedel av kvinnorna anmäler brottet inom ett dygn och 18 procent av fallen leder till beslut om åtal. Majoriteten av utredningarna läggs ner på grund av att man inte kan styrka att brott begåtts.

  • I de nära relationerna har kvinnorna ofta blivit utsatta för våldtäkt vid upprepade tillfällen och misshandel och andra brott anmäls många gånger samtidigt, berättar Lotta Nilsson.

Två andra stora ”relationskategorier” som BRÅ:s undersökning tydliggör är ytligt bekanta och obekanta. I den förstnämnda kategorin, som utgör 27 procent, är offret i snitt 22 år, gärningsmannen är äldre. De möts i regel på krogen och går hem tillsammans till en av parterna där våldtäkten sedan sker. Av dessa fall leder cirka 13 procent till beslut om åtal och även här är beror den låga siffran på att brott inte kan styrkas.

I 20 procent av fallen begås våldtäkten när offret och gärningsmannen är helt obekanta med varandra. Här rör det sig ofta om överfallsvåldtäkter utomhus. Offret är i snitt 24 år, men gärningsmannens ålder är det svårt att säga något om då det sällan finns signalement på honom. Många av kvinnorna utsätts för våld och tvingas uppsöka sjukhus på grund av sina skador. I den här kategorin är offren mer benägna att gå till polisen, 73 procent anmäler brottet inom ett dygn. Men bristen på spaningsresultat gör att endast fem procent av fallen leder till beslut om åtal.

Den fjärde ”relationskategorin”, resterande 21 procent, utgörs av andra nära bekanta , till exempel arbetskollegor.

  • Med den här kartläggningen ville vi visa att de vanligaste typerna av våldtäkt inte är de som media tar upp, det vill säga de som handlar om rent överfallsvåld. Det bör skrivas mer om de vanligaste våldtäkterna som sker inom nära relationer, för om man aldrig läst om dessa, hur definierar man då vad man varit med om, frågar sig Lotta Nilsson.

Vikten av medias betydelse för definitionen av en våldtäkt understryks även av Annacarin Rathsman, Kammarrättsassessor och sekreterare i Sexualbrottsofferutredningen. Tillsammans med JämO Claes Borgström har hon intervjuat utsatta kvinnor samt poliser, åklagare, domare, socialtjänstemän, sjukvårdspersonal, anställda på RFSU och andra som har kunskap kring sexualbrottsoffer för att ta reda på hur rättsprocessen upplevs och varför inte alla sexualbrott anmäls.

  • En anledning till att man inte anmäler är att definitionsfrågan är så svår. Och här har media enormt stor betydelse, menar Annacarin Rathsman. Från media har man med sig bilden att en ”riktig” våldtäkt är när man har gått genom en park och blivit överfallen av en okänd man, gärna en utlänning. Den stämmer inte överens med ens egen bild då man kanske frivilligt har följt med en trevlig, ”svensk” person hem.

Media ger dessutom en mycket negativ skildring av rättsprocessen vid sexualbrott: offret utsätts för kränkande frågor och domstolen fäller aldrig förövaren. Det gör att många tror att det är lönlöst att anmäla brottet de blivit utsatta för.

Annacarin Rathsman har kommit fram till ett antal strategier som ska öka anmälningsbenägenheten vid sexualbrott och underlätta rättsprocessen för offret.

Andra orsaker till att inte anmäla en våldtäkt är bristande socialt stöd och dåliga kunskaper om rättsväsendet och vart man ska vända sig. Det finns även stor rädsla för vad anmälan ska få för konsekvenser, till exempel modern som oroar sig över hur det ska gå med ekonomin om hon anmäler sin man, och den unga tjejen som är rädd för att förlora sin social status om hon anmäler en av killarna i sitt kompisgäng.

Skam- och skuldkänslor spelar också in.
- Kvinnans sexualitet ifrågasätts mer än mannens. En påverkad kvinna som utsätts för övergrepp får skylla sig själv medan den påverkade mannen som begår övergreppet inte kan rå för det, säger Annacarin Rathsman.

Den attityden liksom det faktum att en våldtäkt är oerhört integritetskränkande gör att många har svårt att överhuvudtaget berätta om övergreppet.
- Sexbrottsoffer intar en särställning eftersom de blivit utsatta för så pass intima och djupgående kränkningar av den personliga integriteten. Förövaren är ju inte sällan en närstående person till offret vilket gör kränkningen ännu värre, konstaterar Annacarin Rathsman.

Under arbetet med utredningen insåg hon att situationen för sexualbrottsoffer är mycket mer komplex än vad hon först trodde. Det går inte att hitta några klara linjer mellan kvinnor som anmäler en våldtäkt och de som inte gör det, inte heller kan man fastslå att en viss typ av kvinnor upplever rättsprocessen på det här sättet och en annan typ på det där sättet.

Men enligt Annacarin Rathsman finns det i alla fall mer som förenar offren än vad som skiljer dem åt. Många upplever till exempel att det under rättsprocessen inte är frågorna i sig som är viktiga utan sättet som de ställs på, det vill säga om utfrågaren insinuerar att offret är medskyldigt.

De barn som blivit utsatta för sexualbrott och som Annacarin Rathsman pratade med berättade att de kände sig kränkta när polisen ställde mjuka ”runt-i-kring-frågor”, som till exempel vad de gjort i skolan under dagen, istället för att gå rakt på sak. En annan slutsats från utredningen var att brottsoffer med funktionshinder upplevde att man under rättsprocessen inte tog tillräcklig hänsyn till deras funktionshinder.

Annacarin Rathsman och Claes Borgström kom fram till ett antal strategier och åtgärder som ska öka anmälningsbenägenheten vid sexualbrott och samtidigt minska påfrestningarna för offret under rättsprocessen. Några av dessa är:

•Ökad medicinsk hjälp och stöd med lokala specialenheter inom sjukvården för sexualbrottsoffer.

•Ökad juridisk hjälp där offret får rätt till kostnadsfri rådgivning av en advokat under två timmar och att denna advokat ska kunna bli förordad som målsägandebiträde.

•Införande av tidsfrister så att förundersökningen är avslutad inom en viss tid och att fallet sedan tas upp i domstol inom en viss tid.

•En tydligare samverkan mellan olika myndigheter, till exempel socialtjänsten och polisen så att offret slipper berätta sin historia gång på gång.

•Ökad kunskap genom en nationell webbsida där all information kring sexualbrott finns samlad på ett enda ställe.

"Den nya lagen stärker skyddet för barn som utsätts för sexualbrott", säger Gunilla Berglund, hovrättsassessor.

För att förstärka och tydliggöra varje människas absoluta rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande antog Sverige en ny sexualbrottslagstiftning den 1 april 2005. Gunilla Berglund, Hovrättsassessor och sakkunnig på justitiedepartementet, förklarar vad som skiljer den nya lagen från den gamla:
- Den nya lagstiftningen förmedlar en skärpt syn på sexualbrott, framförallt när det gäller brott mot barn. Nu är utgångspunkten att det alltid är ett brott att utsätta barn för en sexuell handling, kravet på tvång har helt tagits bort.

Fler sexualbrott räknas idag som våldtäkt. För brott mot vuxna har kravet på tvång sänkts. Där det tidigare krävdes allvarligt våld mot en person räcker det nu med att man till exempel blir ryckt i armen för att övergreppet ska bedömas som våldtäkt. På samma sätt behöver hot i samband med övergreppet inte längre handla om en omedelbart förestående fara för personens liv utan det kan räcka med hot om att slå sönder egendom eller rentav outtalade hot.

  • Utnyttjande av en person i hjälplöst tillstånd benämndes tidigare som sexuellt utnyttjande, men nu ses det som våldtäkt, berättar Gunilla Berglund. Man anser att dessa gärningar är lika allvarliga och kränkande som en våldtäkt och därför ska de behandlas på samma sätt. Frågan om gärningsmannen har berusat offret eller om offret själv berusat sig har inte längre någon betydelse för rubriceringen av brottet. Däremot kan straffet skärpas om det är så att gärningsmannen berusat offret.

Den nya lagen medför strängare straffskalor, förlängd preskriptionstid för vissa sexualbrott mot barn och en modernisering av språket i lagtexterna. Tidigare var det centrala begreppet sexuellt umgänge men nu har det ändrats till sexuell handling.

  • Det nya begreppet är något vidare och mer neutralt. Det förra kritiserades under många år eftersom ”sexuellt umgänge” leder tankarna till något frivilligt. Även med saklig utgångspunkt är det nya begreppet bättre eftersom man tidigare lade stor vikt vid att få fram antalet sekunder som det sexuella umgänget, kroppskontakten, varat. Nu är termen mer tekniskt oberoende och man fokuserar istället på själva kränkningen av den sexuella integriteten, menar Gunilla Berglund.

Varför sker då sexualbrotten överhuvudtaget? Den frågan fokuserar psykoterapeuten Bertil Berg, seminariets siste talare, på. Han anser att det är viktigt att försöka förstå gärningsmännen och vad som driver dem för att kunna arbeta preventivt mot våldtäkter.

  • Förövaren ska ju självklart ställas till svars, men ur ett mänskligt perspektiv så är en våldtäkt en tragedi även för förövaren. I stort sett alla vet att gärningen de utfört är oacceptabel, säger Bertil Berg.

Han har arbetat med sexsbrottsdömda på Norrtäljefängelset och har observerat många gemensamma drag hos gärningsmännen. De flesta av dem ser sig själva som oskyldiga eftersom de inte vill förknippas med något så skamligt som en våldtäkt.
- De hävdar istället att de är utsatta för en feministisk komplott som kvinnan har iscensatt för att hon vill ha vårdnaden om barnen, skadestånd eller liknande. De här männen har generellt negativa kvinnobilder där kvinnan ses som manipulativ och listig, berättar Bertil Berg.

Gärningsmännen förnekar inte bara brottet de begått utan har ofta varit utsatta för egna, tidigare trauman, till exempel mobbing, som de förnekar. Många av dem längtar efter att inleda en relation, men har under sin uppväxt bara blivit avvisade. Eftersom de är rädda för ytterligare avvisningar blir deras relationslängtan hotfull, vilket leder till total vanmakt, enligt Bertil Berg. Och våld är i sin tur ett uttryck för vanmakt.

Bertil Berg, psykoterapeut, försöker förstå vad som rör sig i huvudet på våldtäktsmän.

Bertil Berg tar upp den amerikanska psykiatern Gilligan som menar att den mest destruktiva kraften hos sexbrottsdömda är självförakt:
- Om man är uppfylld av skam och mindrevärdeskomplex så slår det bort andra känslor. Gärningsmännen har ju ofta själva blivit kränkta, men det finns tre faktorer som förstärker deras självförakt: relativ fattigdom, segregation och diskriminering och stereotypa könsroller.

Samhällsklimatet idag håller på att bli hårdare med grövre våld, objektifiering och större avstånd till andra människor, anser Bertil Berg. Det kan leda till brist på empati, vilket många våldtäktsmän lider av.

  • De har väldigt svårt att sätta sig in i hur andra människor tänker. När jag har frågat dem hur de tror att kvinnan upplevde övergreppet har många svarat ”hur fan ska jag kunna veta vad hon tänkte?”, säger Bertil Berg.

För att stoppa potentiella våldtäktsmän i tid föreslår Bertil Berg att skolor och ungdomsmottagningar på ett tidigt stadium tar upp frågor kring sexualbrott. Han poängterar även hur viktigt det är med en familjepolitik som bidrar till att stärka människors självkänsla.

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press
Foto: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press

reportage | 2006-04-03