Emfas saknas i sober skildring av livet på ett fångläger

Nazismens brott mot mänskligheten, atombombningen av Hiroshima och Nagasaki och krigskampanjerna i västra Europa dominerar historieböckernas skildringar av andra världskriget. I ”När kejsaren var gudomlig” riktar Julie Otsuka uppmärksamheten mot en av krigets sällan omtalade tragedier: den japanska minoritetens utsatta situation i USA efter Pearl Harbor.

Julie Otsuka. Foto: Robert Bessoir.

Bok: När kejsaren var gudomlig
Författare: Julie Otsuka
Översättning: Ulla Roseen
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Den 7 december 1941 anfaller den japanska flottan Pearl Harbor, USA:s flottbas i Hawaii, och USA träder in som krigförande i andra världskriget. Vad som följer är förstås en allt för välbekant serie händelser som kommer att etsas in i vårt gemensamma historiska medvetande och diktera årtionden av kylig världspolitik.

Men i skuggan av atombombningen av Hiroshima och Nagasaki och de världsomfattande skeenden som följde begicks det brott i krigets namn som det inte lika ofta talas om. Brott som inte ens begicks i krigszoner och som drabbade människor som inte hade någonting med kriget att göra.

I ”När kejsaren var gudomlig” skildrar Julie Otsuka det närmast ordlösa förtryck som USA:s japanska minoritet utsätts för under åren som följer attacken mot Pearl Harbor. Fadern till romanens namnlösa familj blir liksom tiotusentals andra japanskättlingar på den amerikanska västkusten bortförd, i morgonrock och tofflor, när han bokstavligt talat över natten förvandlas till potentiell fiende och spion. En kvinna och två barn blir kvar i huset, utan förklaring och utan en aning om när de får se honom igen.

Kort därpå dyker evakueringsorder 19 upp på anslagstavlorna. Även resten av familjen ska ”evakueras”. De sätts på ett kvalmigt tåg och forslas österut. Varje gång de passerar en stad blir de beordrade att dra ner rullgardinerna, annars slängs tegelstenar in genom fönstren. Slutdestinationen är ett interneringsläger i Utah, där några baracker i öknen blir deras hem för en obestämd tid framöver.

”När kejsaren var gudomlig” är en närmast obehagligt saklig beskrivning av livet på ett fångläger. Ökensanden tränger in över allt och mamman i familjen tycks ägna sina dagar åt att meningslöst sopa golvet i deras skjul. Anekdoter som denna dominerar romanen.

När kejsaren var gudomlig. Foto: Bonniers

Det finns i princip inga skildringar av övergrepp från fångvaktare eller soldater, inga beskrivningar av extrema missförhållanden eller misär. Det betyder förstås inte att förhållandena var enkla, men Otsuka har valt att fokusera på fångenskapens psykologiska och demoraliserande effekter. Förtryckaren förblir ansiktslös, ett system snarare än individer.

Otsuka ägnar en ansenlig del av romanen åt de två barnens upplevelser. På så sätt blir det inte bara ett vittnesmål om förföljelse och förtryck, utan också en berättelse om vår häpnadsväckande anpassningsförmåga. Genom att skildra tristessen på fånglägret etablerar Otsuka en sorts vardag som infinner sig, och snart visar det sig att den outhärdliga enformigheten kanske är den svåraste prövningen. Barnen hittar på lekar för att uthärda men tristessen är påtaglig. Föräldrarna verkar betydligt mer traumatiserade än barnen.

”När kejsaren var gudomlig” uträttar exakt det jag föreställer mig att Julie Otsuka har föresatt sig. Det är en kort, koncis och fokuserad berättelse med en tydlig poäng utan tvetydigheter. Otsukas stil överlåter mycket av tolkningsarbetet åt läsaren men slutsatserna är ganska givna. Jag beundrar henne för målmedvetenheten, men önskar samtidigt att berättelsen hade mer vidsträckta proportioner. Det finns en distans i Otsukas språk som är mycket medveten och fyller en viktig funktion men den skapar också en kyla som förhindrar sådär totalt uppslukande läsning. Hon har otvivelaktigt ingjutit berättelsen med sin egen familjehistoria, vilket förklarar den nyktra tonen och skänker emotionell trovärdighet. Kanske hade slutsatsen gjort ett mer drabbande intryck om den hade levererats med större eftertryck.

”När kejsaren var gudomlig” är en sober och angelägen roman som riktar våra blickar mot en blind fläck i historieböckerna. På sätt och vis önskar jag bara att den gjorde mer väsen av sig.

Elias Kukkola Settervik
[email protected]