Essäsamling om tysk historia som ger läslust

Snart har det gått 70 år sedan andra världskriget tog slut men trots denna tidsrymd är intresset för att förstå vad som hände outsinligt. Nya böcker utkommer, filmer görs och diskussionen är stundtals livlig. En av anledningarna är självklart att Förintelsen, nazisternas plan på att utrota de europeiska judarna, var en i det närmaste ofattbar grymhet i ett Europa där ändå så många brott har begåtts. Barbro Eberans nya essäsamling "Hur kunde det ske?" ger en bra introduktion till historieforskningen.

Hur kunde det ske? Foto: Carlssons

Bok: Barbro Eberan
Titel: Hur kunde det ske? Myt och motmyt. Tysk-europeisk historia i nazismens skugga
Förlag: Carlssons

Den 6 april rapporterade tyska medier att åklagarmyndigheten i Tyskland har samlat på sig namn och adresser på vakter som arbetade i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. De omkring 50 misstänkta personerna är i 90-årsåldern och en formell förundersökning kommer att inledas inom kort. Den ansvarige åklagaren Kurt Schrimm sade också att man hoppas hitta fler krigsförbrytare som flytt utomlands, bland annat till Sydamerika. I augusti 2012 spårades Laszlo Csatary av en brittisk tidning och sattes sedan i husarrest i Ungerns huvudstad Budapest. Den 97-årige mannen dömdes 1948 till döden i sin frånvaro av en domstol i Tjeckoslovakien men hade i många år lyckats hålla sig undan i Kanada. Nu vill myndigheterna i Slovakien ställa honom inför rätta. Csatary anklagas för delaktighet i deporteringarna av över 15 000 judar från Kosice till Auschwitz 1944. Kosice, som nu ligger i Slovakien, var under sitt ungerska namn Kassa en del av det Storungern som bildades när axelmakterna drog nya gränser i östra Europa.

Auschwitz har blivit en symbol för nazismens ondska men lägren och ghettona var många runt om i Europa. Den 1 mars 2013 kunde New York Times berätta om den forskning som inleddes år 2000 vid United States Holocaust Memorial. Målet för forskningen har varit att kartlägga alla ghetton, slavarbetsläger, koncentrationsläger och dödsfabriker som nazisterna inrättade i Europa. När undersökningen inleddes trodde forskarna att det skulle handla om cirka 7 000 platser. Antalet fortsatte dock att stiga och nu är uppskattningen att det handlar om cirka 42 500 ghetton och läger. Av dessa beräknas cirka 30 000 ha varit läger för slavarbetare. Mellan 15 och 20 miljoner människor beräknas ha dödats eller hållits som fångar i dessa läger.
Martin Dean, en av forskarna, konstaterade i New York Times att det inte längre kan finnas någon tvekan om att många tyska medborgare, trots alla påståenden efter kriget om okunskap, måste ha känt till existensen av så många läger:
– Bokstavligt talat kunde man inte gå någonstans i Tyskland utan att stöta på tvångarbetsläger, krigsfångeläger, koncentrationsläger. De fanns överallt.

Barbro Eberans essäsamling ”Hur kunde det ske? Myt och motmyt. Tysk-europeisk historia i nazismens skugga” ger en bra ingång i forskningen och debatten kring Nazityskland och omvärlden under de senaste tio åren och innehåller också några kapitel om Sverige och DDR. Majoriteten av essäerna i boken är understreckare från Svenska Dagbladet (tack för att denna kulturinstitution överlevt Svenskans senaste omgörning!) och med nödvändighet finns det därför några gånger upprepningar och några störande felaktigheter, som till exempel på sid 70 där det hävdas att Förenta Nationerna (ska vara Nationernas Förbund) sanktionerade fördraget i Lausanne 1923 om fördrivningen av greker och turkar. Det kan invändas att Eberan ibland är lite svepande i sina beskivningar som när hon i sin historiska bakgrund på sidan 32 skriver att

”chockad av en undersökning som visade att de flesta skolbarn inte visste någonting om Förintelsen initierade dåvarande statsministern Göran Persson projektet Levande historia”

Den undersökning som Eberan hänvisar till var omdiskuterad redan 1996 men där sade faktiskt 66 procent av de tillfrågade svenska ungdomarna att de var ”helt säkra” på att Förintelsen hade ägt rum, medan 14 procent var ”ganska säkra”. En mindre andel, åtta procent uppgav att de ”inte alls var säkra” eller ”ganska osäkra”.
Eberan hävdar också att det fortfarande finns ett motstånd i Sverige ”mot att våra förbindelser med Nazityskland utforskas”.Med tanke på den gedigna forskning som faktiskt görs, och som kom i gång redan innan Maria-Pia Boëthius 1991 publicerade sin populärvetenskapliga skrift ”Heder och samvete” med sin skoningslösa kritik mot svensk anpassning mot Nazityskland, är det svårt att se var motståndet finns. Möjligen kan man säga att det svenska kungahuset inte varit överdrivet förtjust i att Walter Sommerlath, drottningens far, får sitt medlemskap i nazistpartiet (redan 1934) belyst liksom att Ingvar Kamprad kanske tycker att hans beundran för Per Engdahl, den svenske fascistledaren, inte ska lyftas fram.

Trots dessa anmärkningar så är det en styrka att Eberan på ett pedagogiskt sätt ger ett historiskt perspektiv på hur skuldfrågan när det gäller Förintelsen och andra världskriget har skiftat. Här finns alltifrån förträngning, förnekelse, politiskt färgade teorier, det preussiska arvet och psykoanalytiska teorier som Wilhelm Reichs sexualteori som fick en renässans under 1968-eran.

På den ena extrema sidan finns det synsätt som en holländsk journalist har sammanfattat på detta träffande sätt: ”Efter krigsslutet hade ingen tysk varit nazist och i andra länder hade alla varit motståndare till Hitler”. Ett annat synsätt är det som Daniel J Goldhagen kom fram till i ”Hitler´s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust” och nu senast i Harald Welzer och Sönke Neitzels ”Soldater – om kamp, dödande och död” (som Brombergs gav ut på svenska i mars) där fokus ligger på hur beredvilligt tyskarna deltog i det nazistiska projektet.
Eberan redogör på ett tankeväckande sätt hur 68-generationens uppror i Tyskland var så intimt förknippad med kraven på sanningen kring den äldre generationens delaktighet i nazismen och hur viktig den amerikanska TV-serien ”Holocaust” (visad i Sverige och Tyskland 1979) var för att skapa en bred kunskap.

I boken lyfts också fram en del detaljer som förtjänar att återupprepas. Det gäller Constantin Costa-Gavras fascinerande film ”Ställföreträdaren” (lite slarvigt att det inte nämns att den i Sverige visats under namnet ”Amen” och senare släpptes på DVD under titeln ”Den slutgiltiga lösningen ”) om Kurt Gerstein, SS-mannen som 1941 försökte slå larm om vad som pågick i det ockuperade Polen men fick kalla handen av Vatikanen. Gerstein träffade också den svenske diplomaten Göran von Otter på ett tåg i Polen men inte heller Sverige reagerade.

Det är också väl värt att påminna, som Eberan gör, om det brev kung Gustav V i oktober 1941 skickade till ”Min käre rikskansler” och då till Hitler skrev att ”Redan efter det senaste världskriget har jag insett vilken stor fara bolsjevismen var och alltjämt är, inte endast för oss i Norden utan också för hela Europa. Därför vill jag öppet uttala mitt hjärtliga tack för att Ni beslutat att varhelst möjligt slå ned denna pest. Jag lyckönskar er till de redan uppnådda framgångarna.”

Eberan lyfter också fram Mats Delands bok från år 2010, ”Purgatorium”, som visar hur Sverige blev en säker tillflyktsort för krigsförbrytare som vid krigsslutet tog sig till Sverige främst från Baltikum.

Fram till återföreningen 1990 fanns det två Tyskland, i öster ”arbetar- och bondestaten” DDR, som lyckades sprida en bild av ett land som representerade det antifascistiska Tyskland där medborgarna garanterades arbete, fri sjukvård och barnomsorg. Trots Berlinmuren och det skoningslösa förtrycket mot oliktänkande fanns det många i Sverige som hade skygglappar inför den östtyska verkligheten. Eberan påminner om detta med utgångspunkt från Birgitta Almgrens böcker och nu snart 15 år efter Berlinmurens fall kommer nya avslöjanden, inte minst från svenska kyrkan, om svenskar som har arbetat för Stasi.

Ironiskt nog konstaterar Eberan i sin essä ”Myten om den oförvitliga diplomatkåren krossas” att DDR i sin ”Brunbok” från 1965 med anklagelserna om kontinuitet mellan Nazitysklands och Västtysklands utrikesministerier faktiskt hade rätt i de flesta fallen.

Sammantaget lyckas Barbro Eberan ge en lättläst men ändå fyllig introduktion till den rikliga forskningen om Nazityskland och andra världskriget som har kommit de senaste årtiondena. Hennes essäer ger läsaren en stark vilja att gå vidare i sin läsning.

Ulf B Andersson