Var finns vägen mot fred?

Fredsprocessen mellan Israel och Palestina är sedan länge avstannad och ockupationen, som inleddes år 1967, fortsätter utan någon lösning i sikte. I Matts Mattssons bok ”Status Quo” ges en personligt färgad berättelse med start under 1950-talet.

böcker | 2017-12-28
Av: Malin Österberg
 Israelisk checkpoint på vägen mellan Ramallah och Hebron. Ockupationen av Västbanken har pågått sedan sommaren 1967.

Israelisk checkpoint på vägen mellan Ramallah och Hebron. Ockupationen av Västbanken har pågått sedan sommaren 1967. Foto: Richard Burton/AI

Författare: Matts Mattsson
Bok: Status Quo? En berättelse om ockupation, motstånd och solidaritet i Palestina och Israel.
Förlag: Daidalos Förlag

När jag läser de sista raderna i Matts Mattssons bok ”Status Quo?” deklarerar USA:s president Donald Trump att Jerusalem ska erkännas som Israels huvudstad då USA som enda land i världen ska flytta sin ambassad från Tel Aviv. Mina flöden fylls av nyheter, protester, känslor, demonstrationer.

Jag ser bilder på när den amerikanska flaggan projiceras på den gamla stadsmuren i Jerusalem, jag följer fredliga protester live från Betlehem. Jag undrar i min stillhet hur den amerikanska administrationen tror att en flytt av ambassaden kommer att kunna bidra till att låsa upp den redan avstannade fredsprocessen.

Boken jag håller i min hand blir svår att sätta utanför den kontext som nu Trump skapar med sitt beslut. Det blir kanske i sin tur en orättvis recension. Matts Mattssons bok strävar efter att skildra både en historia och en nutid, den följer en viss logisk tidslinje men utgår mycket från hans egna personliga resa. Läsarna tas med från Mattssons arbete på en kibbutz i Israel under 1950-talet till hans uppdrag som följeslagare i det Ekumeniska följeslagarprogrammet, EAPPI, under 2000-talet. Ibland blir hans egen resa lite väl mycket i fokus för att fortsatt hålla mig intresserad.

Foto: Daidalos Förlag

I likhet med många andra konflikter är den internationella närvaron hög i Palestina, EAPPI är en av alla aktörer på plats. Boken beskriver väl programmet och dess uppdrag, vi får läsa om vilken verklig förändring programmet kan göra för individer och visst inger det hopp.

Däremot förs ingen vidare diskussion i boken kring den problematik internationell närvaro kan innebära. Jag hade gärna läst lite mer om det och hört författaren utveckla sina tankar inom det området.

I slutet av boken återvänder författaren till begreppet status quo, vad som krävs för att fred ska vara möjlig och vilka förutsättningarna är för en tvåstatslösning. I likhet med många andra böcker jag läst om konflikten är det alltid liknande slutsatser: flyktingsituationen måste lösas, säkerheten för båda staterna garanteras, ockupationen upphöra, gränserna delas upp, staterna ska respektera beslut fattade av FN och så vidare.

Det är självklart ett orimligt krav att ställa på författaren att ge lösningar och svar på dessa frågor. Men för mig blir det tydligt att även denna bok kan läggas på hyllan av böcker där det återigen konstateras det vi redan vet och de reella politiska lösningarna lyser med sin frånvaro. Frågan kvarstår dock, och den kanske inte direkt bör riktas bara till författaren utan till alla oss som är en del av världssamfundet; Hur länge ska vi låta en av världens längsta ockupationer fortgå?

Malin Österberg

Läs också

50 år av ockupation (Amnesty Press 5 juni 2017 - även i nummer 2/2017)

böcker | 2017-12-28
Av: Malin Österberg