Sista sommaren i Kamenka

Anna Eborn har fått priser för sin nya film ”Transnistra” där vi får följa ett gäng 16-åringar i den känsliga period när de är på väg in i vuxenlivet. Det är vackert och närgånget filmat men filmen svävar ovanför den verklighet den skildrar i staden Kamenka.

Gänget vid sin samlingsplats: Floden. Foto: Folkets Bio

Film: Transnistra
Regissör: Anna Eborn
Medverkande: Tatyana Lipovskaya, Anatoly Nikolaevich
Land: Sverige, Danmark, Belgien
Längd: 92 min

Regissören Anna Eborn har nått framgångar med sina tidigare filmer Pine Ridge, Epifanía och Lida. Nu är hon aktuell med Transnistra, prisbelönad på filmfestivalerna i Rotterdam och Göteborg, och det är den första filmen jag ser av henne.

Det är en snygg film i ett långsamt tempo om ett gäng 16-åringar i Europas utkant. Tanya är tjejen som omkring sig har ett gäng jämnåriga killar. Det är dock inte helt lätt att hålla reda på Tolya, Sasha, Dima, Denis och Burulya. Så finns det en man i telefonen som det verkar som Tanya har en relation med. Det är sommar och gänget håller till vid floden; de badar, skvätter vatten, klämmer finnar, tonårsbrottas och Tanya ska lära sig simma.

Floden, bakom sanatoriet, är en av samlingsplatserna. Den andra är en övergiven halvfärdig fabriksbyggnad där gänget verkar riskera livet när de klättrar upp.

Ungdomarna har smartphones, tillgång till internet och som andra jämnåriga i vår del av världen. De är som 16-åringar både barnsliga och vuxna på en gång. Ibland finns det en sexuell spänning i luften och en konkurrens om Tanyas gunst kan skönjas bland killarna.

Tatyana "Tanya" Lipovskaya är mittpunkten i 16-årsgänget i Anna Eborns "Transnistra". Foto: Folkets Bio

Trots att det är, bokstavligt, nära filmat så blir det stundtals fragmentariskt. Tanyas ärr efter självskadeskärande flimrar liksom bara förbi. Tolya, som lider av flera funktionsnedsättningar, är orolig för att han ska hamna på mentalsjukhus, och då bränner berättelsen till för hur ska det gå för Tolya om hans stöd från Tanya försvinner? Här handlar det också om mutor i ett korrupt system och en framtid som kan sluta som gatsopare bland alkisarna.

I ett samtal får vi reda på att ett mord har begåtts men trots sju vittnen som såg när Pasja mördades så hade ingen sett något och gänget konstaterar att rädslan är för stor för att våga vittna. Och kärlek är bara skit som Tanya konstaterar och så får vi reda på att en kille hängde sig i skolan på grund av olycklig kärlek.

Ändå är det på ytan en fridfull östeuropeisk idyll som vi ser, långtifrån moderniseringen i omvärlden. Häst och vagn är ännu ett transportmedel, den egna täppan och fjärderfä ger ett viktigt mattillskott precis som under Sovjettiden och köket där mamman ska laga maten är slitet och enkelt.

Och visst är det den lettiske Raimonds Pauls stora sovjetiska 1980-talshit ”Miljoner rosor” (som den hette i Arja Saijonmaas svenska tolkning) som vi hör när Tanya har fått lift och tittar ut genom bilfönstret? Musiken är för övrigt väl genomtänkt genom hela filmen.

Ivan ”Vanya” Lipovski (längst till höger) antas vid militärakademin. Foto: Folkets Bio

Den sista sommaren i Kamenka är snart över för filmens 16-åringar, det blir höst och vinter och de närmar sig vuxenlivet. Och denna period har, som de flesta vet, ofta ett drag av vemod och det skildras med tydlighet av Anna Eborn. Uppbrottet påverkas också av bristen på framtid i Kamenka och Tanya beslutar sig för att packa sin väska och åka utomlands.

Jag googlar mig fram till att Kamenka (Camenca) ligger i norra delen av Transnistrien vid floden Dnestr och har drygt 10 000 invånare.

Att 16-årsgänget inte bor på en alldeles vanlig plats blir också tydligt när Tanya följer med sin lillebror Vanya när han klätt upp sig i arméuniform. Vid en högtidlig ceremoni hyllas fosterlandet och Kubas förre president Fidel Castro citeras när Vanya antas till militärakademin trots att han bara går i femte klass.

Där någonstans kommer funderingarna krypande; Anna Eborn har valt att inte berätta för tittarna om det speciella med Transnistrien. För den som inte är insatt i postsovjetisk historia blir därför en del av 16-årsgängets verklighet ett mysterium. De lever i ett litet land som utropade sin självständighet 1990, när Sovjetunionen var på väg mot sin upplösning och det sjöd i republikerna i utkanten. Ett krig bröt ut mellan Transnistrien och Moldavien och sedan 1992 räknas detta som en frusen konflikt. Vapenvila råder men ingen politisk lösning har uppnåtts. Med hjälp av ryska fredsbevarande soldater är Transnistrien en egen de facto-stat som omvärlden inte erkänner.

Transnistrien ligger mellan Moldavien och Ukraina. Foto: Serhio/Wikimedia

För oss som har en förkärlek för östra delen av Europa är Transnistra en vacker film om ett tonårsliv som är unikt för de inblandade men har sina paralleller i resten av Europa. Och Tatyana Lipovskaya har en karismatisk utstrålning som är svår att inte falla för. Men Anna Eborn låter sin film sväva fritt ovanför den komplicerade verkligheten i den lilla staden Kamenka i ett land som omvärlden inte anser är ett eget land. Det gör att de tittare som inte söker information på egen hand inte får någon vägledning in i Transnistrien. Och det känns lite synd.

Ulf B Andersson

Läs också

Transnistrien – Laglöst land i Europas utkant (Amnesty Press 16 april 2019)

Moldaviens hbtq-rörelse oroas över valet nästa år: ”Politikerna angriper alltid oss under valen" (3 oktober 2018)

Transnistrien – nästa krishärd i östra Europa? (23 april 2014)

Transnistrien – landet som inte finns (30 september 2005)