Kärnfullt om vardagsrasismen i USA

Ifemelu har aldrig behövt reflektera över vad det innebär att ”vara svart”. Inte förrän hon kommer till USA. Plötsligt blir hon tvungen att ta ställning till nyansen på sin hud och krulligheten på sitt hår, och ”ras” blir en ny, obekant faktor i hennes relationer. Chimamanda Ngozi Adichie skildrar ett USA med skygglappar och ett Nigeria som snubblar över sina egna fötter.

böcker | 2014-04-07
Av: Elias Kukkola Settervik
Chimamanda Ngozi Adichie.

Chimamanda Ngozi Adichie. Foto: Okey Adichie

Bok: Americanah
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättning: Ragnar Strömberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag

När att rakpermanenta håret, med hjälp av cancerframkallande produkter som ger Ifemelu brännsår i hårbottnen, framstår som det mest rationella beslutet uppstår en närmast surrealistisk effekt. Med hjälp av denna vardagliga metafor sätter Chimamanda Ngozi Adichie fingret på ”icke-amerikanska svartas” utmaning i det samtida Amerika. Ifemelu får lära sig att det finns ett ”rätt” sätt att prata om rasismen i USA och att det går an att vara svart om man är det på särskilda villkor. Ett av dessa villkor – i alla fall om man vill bli tagen på allvar på anställningsintervjuer – är att man inte ska ha naturligt afrikanskt, krulligt hår. Ifemelu vägrar gå med på dessa villkor och startar en bitsk blogg som snabbt blir uppmärksammad.

Handlingen i ”Americanah” kretsar kring en kärlekshistoria som spänner över femton år, men på sätt och vis är det en kärlekshistoria som hamnar på avvägar. Jag blir lite frustrerad när händelseförloppet som inledningen utlovar avbryts av hundratals sidor tillbakablickar, men inser snabbt att dessa tillbakablickar är romanens stomme. I stället för det avstannade relationsdramat är det Ifemelus blogginlägg som får ringa in romanens motiv: Vardagsrasismen har satts i system i USA och tvingar den svarta befolkningen till otaliga, ibland små, identitetsjusteringar.

När Ifemelu bestämmer sig för att återvända till Nigeria i romanens inledning verkar det på ytan bero på förhoppningen att återförenas med ungdomskärleken Obinze, romanens andra huvudkaraktär. Långt senare drar jag slutsatsen att det snarare beror på en sorts uppgivenhet: Att vara afrikan utanför Afrika är en utmattande upplevelse.

”Americanah”, däremot, är njutbar läsning. Den allvarsamma fonden av bister och orättvis verklighet hindrar inte romanens karaktärer att njuta av livet och uppleva dess breda spektrum av intensiva känslor. Och däri ligger kanske en av ”Americanahs” största förtjänster: vardag förblir vardag orättvisor och grymheter till trots. Ett flyktigt och svårskildrat tema men Adichie lyckas storstilat och får det att verka enkelt på köpet.

Americanah.

Americanah. Foto: Albert Bonniers förlag

Ifemelu är tveklöst romanens huvudperson men kärleksintresset Obinze ägnas nästan lika många sidor. Hans historia är på många sätt dystrare än Ifemelus: han nekas sin största dröm, försöker att rekonstruera sitt liv efter nya ideal bara för att lida ytterligare nederlag. I slutändan får han kapitulera och sällar sig motvilligt till en växande nigeriansk medelklass, i stället för att bli den globala världsmedborgare han fantiserat om. Om Adichie kanaliserar sina tankar om USA genom Ifemelu är Obinze en symbol för världssamfundet och hemlandet Nigeria.

Med sina nästan 600 sidor är ”Americanah” ett episkt verk. Ändå är det en minst sagt kärnfull roman, vars största tillkortakommanden rör de berättartekniska aspekterna. Jag har överseende med en lite kantig dramaturgi – ”Americanah” är viktig läsning i en tid av nya internationella sammanhang.

Elias Kukkola Settervik
[email protected]

Läs också
Biafrakriget med barnbarnets ögon (recension av "En halv gul sol", Amnesty Press 5 juli 2007)

böcker | 2014-04-07
Av: Elias Kukkola Settervik