Krigets vardag

Hur känns ett krig? Vad innebär det för en människa att ständigt och intensivt utsättas för krigets verklighet där död, blod och sorg omringar en? Hur förändras man som människa av att befinna sig mitt i ett brinnande inferno?

Samtalet mellan den amerikanske journalisten Sebastian Junger och den svenska journalisten Johanne Hildebrandt ger en inblick i vad som dock måste vara omöjligt att förstå utan att uppleva det själv. Under Bokmässan i Göteborg leder journalisten Görrel Espelund samtalet med sin brittisk engelska accent mellan dessa båda journalister med lång erfarenhet inom krigsjournalistik. Utgångspunkten är deras senast publicerade böcker. Boken Krig skrev Sebastian Junger efter att ha tillbringat 15 månader med en trupp amerikanska soldater i östra Afghanistan. Johanne Hildebrandt har nyligen kommit ut med boken Krigaren, baserad på hennes upplevelser efter att ha följt ett svenskt skyttekompani i norra Afghanistan under sju månader.

Johanne Hildebrandt lyssnar när Sebastian Junger pratar om sina upplevelser i Afghanistan

Johanne Hildebrandt berättar att hon övade med soldaterna från februari till maj 2010, innan de åkte till Afghanistan.
- Det är viktigt att inte vara till en belastning för soldaterna, de ska känna sig trygga med mig. Det är soldaternas berättelser jag skriver om i den här boken så jag känner mig som en surrogatmamma för den, säger Johanne Hildebrandt till Amnesty Press.
Hon berättar vidare att det var svårt i början att komma åt soldaternas tankar och känslor under den första tiden.
- Men de var ärliga och behandlade mig som att jag var inkluderad i gruppen, bara lite annorlunda, förtydligar hon.

För Sebastian Junger var det gruppen och att känna grupptillhörighet som var mest betydande för att klara sig ute på fältet. Han ansåg att soldaterna fort insåg att även om han och hans fotograf inte helt tillhörde gruppen så offrade även de mycket för att vara där.
- Alla runt omkring mig var nära döden åtminstone en gång. Det slutade att besvära mig efter ett tag, vilket är svårt att beskriva. Motgiftet mot rädsla var att inkluderas i gruppen, det är nästan som att bedövas mot rädslan. Men jag var inte förberedd på så pass mycket våld, det var en chockerande upplevelse, beskriver han.

Han pratar varmt om de tydliga fördelarna med att tillhöra och förlita sig på gruppen. Men han tar även upp nackdelarna med betydelsen av att villigt riskera sitt liv för att rädda någon annans.
- Dessa människor som du älskar, och jag menar verkligen älskar, det är inte fel ord att använda sig av sammanhanget, kommer att dö runt omkring dig. Att gruppen finns är tröstande men nackdelen är den oumbärliga sorgen som väntar då alla runt omkring dig riskerar att dö när som helst, är Sebastian Jungers brutala ord om grupptillhörighetens betydelse i krig.

Görrel Espelund, Johanne Hildebrandt och Sebastian Junger.

USA och Sveriges olika kultur och agerande i krigssituationer resulterar i helt skilda historier om varför de enskilda soldaterna faktiskt åkte till Afghanistan och hur de mottogs när de kom tillbaka till sina respektive hemländer. Vad gäller de amerikanska soldaterna menar Sebastian Junger att om det rådde förvirring och ambivalens över närvaron i Irak var det motsatsen för Afghanistan.
- Många av soldaterna var barn under 9/11. De förstod precis varför de behövde åka till Afghanistan. De ville inte vara där, men vi förlorade 3 000 landsmän så vi var tvungna att vara där, hävdar Sebastian Junger.

Johanne Hildebrandt berättar om den skilda situationen för de svenska soldaterna. Hon anser att de var i Afghanistan antingen för att de helt enkelt ville vara med i ett krig eller för att de ville förändra. Vidare menar hon att det är politiskt inkorrekt för svenskar att delta i krig och att det svenska samhället hanterade detta på ett ovant sätt.
- Politiker ansåg att soldaterna sköt, men bara lite grann, förklarar Johanne Hildebranth.
Hon ger fortsatt kritik åt hur det medier och medborgare i Sverige hanterar soldater som åker till krigsdrabbade länder.
- De attackerar människorna som utför arbetet och inte politikerna som tar besluten. Detta på grund av lathet, anser hon.

Vid hemkomsten, då vardagen bortom krig väntar för soldaterna, var mottagandet mycket olika för de svenska respektive amerikanska soldaterna.
- Många svenska soldater kämpar med psykiska problem vid hemkomsten. Det beror ofta på vilket sorts mottagandet de får när de kommer hem, säger Johanne Hildebrandt.
Sebastian Junger berättar om en annan verklighet för de amerikanska soldaterna:
- Många soldater vittnar om att de inte kan passera första klass när de går ombord på ett flygplan utan att någon medpassagerare insisterar på att de ska byta platser med dem.

De säger att det var många blandade känslor för dem själva med att komma hem från kriget och att de båda märkte av stora förändringar. Sebastian Junger återvänder än en gång till gruppgemenskapen:
- Det är skrämmande att återvända till det verkliga livet. Man saknar gruppen och gemenskapen.
Johanne Hildebrantd är tacksam för det stöd hon fick av soldaterna vilket hon anser gjorde henne starkare som person. Sebastian Junger är inne på samma spår då han berättar att det psykologiska stödet från gruppen var en stark upplevelse. Han anser sig ha blivit mer djup och känslosam, vilket han är väldigt glad för.
- Vi gråter hela tiden, bröllop, dop när som helst, återberättar Sebastian Junger vad en soldat har sagt till honom efter hemkomsten till USA, något han själv håller med om.

Sebastian Junger framhåller gruppgemenskapen för soldater i krig.

De pratar om svårigheterna att förstå vad som händer under ett krig när man själv är mitt i det och att sedan kunna förmedla vad de har upplevt för sin familj och vänner när de väl kommer hem igen. Johanne Hildebrandt hoppas att hennes bok om upplevelserna i Afghanistan ska fungera som en plattform för hemkomna soldater. Vad som kan vara den ultimata kommentaren efter att boken släppts är vad Sebastian Junger beskriver att en av soldaterna sagt till honom:
- Wow, du förklarar oss själva för oss!

Är det möjligt att sakna krigets verklighet när man väl har lämnat det bakom sig? Enligt Sebastian Junger är det så men han menar att soldaterna kunde känna sig psykologiskt skadade när de insåg att de faktiskt saknade kriget. Hans ord om den ambivalenta krigsvardagen avslutar samtalet:
- Krig är inte rakt igenom hemskt. Det är en mix av bra och dåligt. Jag saknar livet i Afghanistan något oerhört. Även om jag inte åt lagad mat eller kunde duscha på månader så saknar jag det, förutom striderna förstås. Men det var inga räkningar att betala, inga gräl med flickvännen, inget Internet utan ett enkelt liv som även var stressfritt på ett socialt plan. På vissa sätt var det som en semester, förutom att ditt liv konstant var i fara förstås

Text och foto: Josefine Nilsman

Läs mer:

"Det finns ingen snabbkur mot terrorism" (Amnestys Widney Brown i samband med tioårsdagen av terrorattackerna mot USA 11 september 2011)

Läs mer: Amnesty Press på bokmässan

Traditionellt boklotteri får återkommande besökare (24 september)

Åt vilket håll går Vitryssland? Tema Belarus på Bokmässan (24 september)

Nobelpristagare deltar i svart minnesdag för Dawit Isaak (23 september)

Revolter för värdighet (22 september)

När dödsorsaken är könet (22 september)