Utbredd rasism i Ryssland - Men myndigheterna förnekar problemen

Bristen på ett civilt samhälle gör det svårt att förhindra den utbredda rasismen i Ryssland. Den drabbar framför allt afrikaner, men också judar, tjetjenier på flykt och inflyttade kaukasier utsätts för ökade trakasserier och våld.

– Ställ dig i tunnelbanan och se vem polisen stoppar för att kontrollera dokument. De stoppar säkerligen inte dig – en blond flicka med blå ögon. Om du står där i en halvtimme så ser du att det nästan uteslutande är kaukasier, säger människorättsaktivisten Tatjana Loksjina från ryska Helsingforskommittén.

Vi blonda, blåögda behöver inte heller vara rädda för att bli nedslagna av skinnskallar mitt på ljusa dagen, och skulle de försöka får vi säkert hjälp av förbipasserande. Om något händer oss kan vi göra en anmälan hos polisen utan att befara att bli förnedrade av polismännen.
Det låter som självklara rättigheter, men för de brunögda och svarthåriga i Ryssland är de inte givna.

– Problemet är att makthavarna under lång tid inte reagerade på rysk xenofobi i samhället utan till och med spelade på främlingsfientliga strömningar. Nu när det finns omfattande problem med aggressiva nationalistiska grupper och gatuvåld skulle de vilja göra något åt det, men de kontrollerar inte längre situationen, förklarar Tatjana Losjikina när jag träffar henne på ryska Helsingforskommitténs kontor i Moskva.

Tatjana Loksjina, ryska Helsingforskommittén.

Men det finns fortfarande många som har intresse av att underblåsa de främlingsfientliga strömningarna: medierna som vill öka sina tittarsiffror och inrikesministeriet som vill ha mer pengar till att bekämpa brottsligheten som skylls på icke-ryssar.

– Skinnskallarna fortsätter bara det som staten påbörjat. Unga människor läser tidningarna, ser på TV och tänker att kaukasierna är skyldiga till alla problem och ingen klarar av att bekämpa dem, då måste vi göra det. De tror att de gör något bra för Ryssland, vårt samhälle, säger Asjot Airapetjan, ordförande för Centret för interetniskt samarbete, som lär minoriteter hur de ska göra sina röster hörda.

Rasismen på myndighetsnivå är utbredd och drabbar i första hand dem som inte är registrerade. Registreringen är en motsvarighet till vår folkbokföring. Men den kan, särskilt i storstäderna, vara lika svår att få som ett medborgarskap. De oregistrerade har inget rättsskydd eller socialt skyddsnät. Det är framför allt tjetjenska flyktingar och ryssar från delar av före detta Sovjetunionen som hamnar i den situationen. Men tjetjener och andra kaukasier är särskilt utsatta.

Polisens specialstyrkor Omon skickas med jämna mellanrum till kriget i den ryska utbrytarrepubliken Tjetjenien där det råder total laglöshet och de krigar mot civila, berättar Tatjana Loksjina. För dem som krigat blir alla tjetjener fiender och de ser ingen skillnad på dem och andra kaukasier.

– Tjetjener blir ofta åtalade för brott som de inte begått, man bryter sig in i deras hem, lägger knark och vapen hos dem så att de hamnar i fängelse. Det är mycket mutor inblandade och för polisen är det en viktig inkomstkälla, säger Tatjana Loksjina.

Hatet mot kaukasier är en relativt ny företeelse, men kriget i Tjetjenien som i omgångar pågått sedan 1994 är bara en av orsakerna.

– Det handlar också om känslan av att de tagit våra jobb. Azerbajdzjaner, armenier, georgier arbetar bättre och billigare på byggen. Därför anställs de. Det andra är marknaderna. Nästan alla marknader hos oss är i azerbajdzjanernas händer, säger Alla Gerber, ordförande för Holocaustcentret i Moskva.

Alla Gerber, ordförande för Holocaustcentret i Moskva.

De flesta ryssar har fått en lägre levnadsstandard och otryggare tillvaro efter kommunismens fall. Då de söker någon att lägga skulden på blir nyinflyttade utlänningar syndabockar. Den ekonomiska situationen i många av de före detta sovjetrepublikerna är sämre än i Ryssland vilket gör att många söker sig till de ryska storstäderna för att arbeta.

Enligt Centret för interetninskt samarbete är medelinkomsten i Armenien eller Kazakstan en tiondel av den i Ryssland. De uppskattar att till exempel antalet azerbajdzjaner i Ryssland vuxit från 20 000 till mellan 400 000 och 700 000 under de senaste 13 åren.

– På sovjettiden satt en farbror med mustasch och bestämde hur många armenier, judar, tjetjener som ska bo i Moskva. Alla städer var stängda, passmyndigheten bestämde vem, av vilken nationalitet, med vilket yrke som bör bo i en viss stad, säger Asjot Airapetjan.

Asjot Airapetjan, Centret för interetniskt samarbete.

Grunden till dagens främlingsfientlighet i Ryssland skapades också under sovjettiden. Trots att man propagerade internationalism och jämställdhet mellan alla nationer pågick det omfattande diskriminering.

– Ryssland sågs som storebror som skulle uppfostra de mindre bröderna. Ryssland skulle ge dem råd och lära dem. Majoriteten av personer vid makten var ryssar. De släppte inte in icke-ryssar på vissa poster, säger Larissa Biktaleva, från Centret för interetniskt samarbete.

Den ideologiska faktorn är särskilt stark när det gäller de ryska judarna. Till skillnad från hatet mot kaukasier är antisemitismen en mycket gammal företeelse i Ryssland. Alla Gerber på Holocaustcentret säger att den statliga antisemitism som funnits under många år togs över av icke-statliga organisationer efter perestrojkan.

– Det var den första privatiseringen i Ryssland.

Gerber anser att den ortodoxa kyrkan traditionellt är antisemitisk och att det spelar en stor roll nu när många börjat gå i kyrkan. Flera företrädare för ortodoxa kyrkan har gjort antisemitiska uttalanden, bland annat ärkebiskopen i St Petersburg.

– Han sade att judar är fördärvliga, pratade om den judiska konspirationen och annat som Hitler talat om. Om att judarna är skyldiga till allt, oktoberrevolutionen till exempel, säger Alla Gerber.

Hon menar att den ryska rasismen skiljer sig från den europeiska på så sätt att den är mycket mer inriktad på vissa speciella grupper, exempelvis kaukasier, judar och afrikaner.

Bristen på ett civilt samhälle gör också att samhället reagerar mycket svagare på rasistiska uttalanden och rasistiskt våld.

– Skillnaden såg vi under valet i Frankrike när Le Pen gjorde sina främlingsfientliga uttalanden och hela Frankrike gick ut på gatorna. I Ryssland däremot har det varit judeförföljelse, människor har dödats. Guvernören i Krasnodarskij kraj har gjort mycket starkare uttalanden än Le Pen, till exempel om att man ska deportera alla utlänningar från Krasnodar, men ingen har reagerat, säger Alla Gerber.

Myndigheterna i Krasnodarskij kraj är ökända för sin främlingsfientlighet.

– Pressen är full av diskriminerande uttalanden, fientligt språk. Det är inte journalisternas ord, utan guvernörens och byråkraternas. Journalisterna skriver det som myndigheterna säger, säger Tatjana Losjikina på Helsingforskommittén.

Den grupp som kanske är mest fysiskt hotad av de nya rasisterna i Ryssland är afrikaner. Det antyder bland annat en undersökning som gjorts av Moscow protestant chaplancy’s task force on racial attacks. Den visade att 66 procent av afrikanerna i Moskva angripits fysiskt på grund av sin ras under ett år. Lika många av de 180 tillfrågade sade att de hör rasistiska kommentarer nästan dagligen.

Den åtråvärda registreringen. Utan den är man rättslös i Ryssland.

– Det här händer i mitt land och det händer i ditt land, men den stora skillnaden är bristen på respons från rättsväsendet, säger amerikanskan Noel Calhoun som leder organisationen.

De flesta personer rapporterar inte angreppen av rädsla för repressalier från polisen.
Många på statlig nivå förnekar fortfarande att det finns ett problem med rasism i Ryssland.

– Jag har varit med om att en dumaledamot sade: »Vi har inte rasism i det här landet«. Då ställde sig en svart person upp och sade: »Men jag blev nedslagen på väg till det här mötet«.

Dumaledamoten svarade, som många andra i samma situationer, att ryssar också blir nedslagna, berättar Noel Calhoun.

– Det enda positiva resultatet i vår undersökning var att få hör rasistiska kommentarer från sina lärare eller arbetsgivare. Det antyder att ryssarna ser alla som människor om det finns någon slags relation.

Text: Joanna Kurosz