Vem ska bestämma över kvinnans kropp?

Reportage | 2005-06-10
Även publicerad i AmnestyPress #2/2005

Kampen för aborträtten möter hårt motstånd. Vill man dessutom hävda att tillgång till säker abort är en mänsklig rättighet blir den om möjligt än mer kontroversiell.

Sverige har sedan 1975 en av världens mest liberala abortlagstiftningar. I många andra länder är aborträtten hårt reglerad och kvinnor som bryter mot abortlagarna riskerar fängelsestraff eller till och med dödsstraff. Om de överlever abortingreppet, vill säga. Varje år dör cirka 78 000 kvinnor världen över i sviterna efter osäkra aborter.
När man diskuterar sexuella och reproduktiva rättigheter, SRHR, är abortfrågan utan tvivel den mest kontroversiella. Kontroversiell för abortmotståndare som menar att livet börjar vid befruktningen. Men abortfrågan är även kontroversiell ur ett jämställdhets- och könsmaktsperspektiv: Vem ska bestämma över kvinnans sexualitet, över hennes kropp?
– Abortfrågan hade inte varit ett problem om det varit män som fött barn, konstaterar Katarina Lindahl, generalsekreterare på RFSU, torrt. När man hävdar att det är kvinnors rätt att fatta dessa beslut så är det i sig kontroversiellt. Ska kvinnor ha makten över sin fertilitet? Eller ska deras män, svärmödrar, samhället, kyrkan eller doktorn bestämma?

Abortfrågans känslighet gör att den undviks så långt det är möjligt inom EU och FN. USA försöker sedan lång tid tillbaka att urholka de beslut som tidigare tagits angående reproduktiva rättigheter.
– USA uttrycker sig så att de försvarar livet från befruktningsögonblicket till den naturliga döden. Dödsstraffet undantaget. Uppenbarligen är det inte lika viktigt att försvara livet när det är födda människor som ska dömas – ett mycket egendomligt tankesätt, säger Katarina Lindahl.
Framgångarna från FNs befolkningskonferens i Kairo 1994 och FNs kvinnokonferens i Peking 1995, då man bland annat slog fast att abort är en folkhälsofråga, att »abort ska vara säker där den är laglig« och att kvinnor som gjort illegala aborter inte ska straffas, möter hårt motstånd.
2002 återinförde USA den så kallade munkavleregeln, gagrule, vilken innebär indraget bistånd till frivilligorganisationer världen över som arbetar med abortfrågan.
Och vid Peking+10, FNs uppföljningsmöte för kvinnokonferensen 1995 i mars i år, försökte USAs representanter få igenom ett uttalande om att Pekingdokumentet aldrig ska kunna tolkas som att kvinnor har rätt till abort.
Det starka motståndet från USA, Vatikanstaten och en del muslimska länder har bidragit till att många idag talar om en backlash i abortfrågan.
Samtidigt konstaterar Katarina Lindahl att bilden inte är entydig, i många länder drivs kampen för en förbättrad abortlagstiftning, exempelvis El Salvador, Polen, Colombia och Brasilien.
Eftersom tillgång till säker abort inte direkt står inskrivet som en rättighet i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 handlar kampen om hur man tolkar konventionerna. Förespråkare hävdar att det inte är möjligt att leva upp till flera av konventionerna om inte aborträtten inkluderas. Dessutom framhålls att de kontrollorgan som ska bevaka efterlev- naden av konventionerna flera gånger gjort tolkningar till förmån för argumentet att tillgång till abort är en mänsklig rättighet. De är främst fem rättigheter man hänvisar till: Rätten till liv, rätten till frihet och personlig säkerhet, rätten till hälsa, rätten till jämställdhet och frihet från könsdiskriminering samt rätten att själv fatta beslut i ärenden av privat natur.

RFSU arbetar sedan länge för aborträtten men har inte tagit ställning i den strikt juridiska meningen huruvida tillgång till säker abort är en mänsklig rättighet.
Hävdar man att aborträtten går att inordna under gällande människorättskonventioner blir kraven starkare och staternas skyldighet och ansvar juridiskt bindande. Dessutom kan omvärlden sätta press på länder med restriktiva abortlagar.
– Men om man gör allt som är förfärliga övergrepp till ett brott mot mänskliga rättigheter, urholkas de inte då? Å andra sidan kan man säga att FN-förklaringen antogs för snart 60 år sedan och då fanns inga kvinnoperspektiv. Världen förändras och det är en rimlig diskussion att se över vad man läser in i de mänskliga rättigheterna. För mig är det självklart att solidarisera mig med de progressiva krafter världen över som driver denna fråga som en mänsklig rättighet, säger Katarina Lindahl.
Aborträtten som en mänsklig rättighet skulle bli ett mer kontroversiellt krav i exempelvis FN-sammanhang och motsättningarna skulle öka ytterligare, tror Katarina Lindahl.
– Och det är inte säkert att det gagnar aborträtten om man fokuserar alltför hårt i rättighetsfrågan. Faran är att man tappar vad det egentligen handlar om – rätten att fatta beslut om sitt liv och sin fertilitet utan att riskera sitt liv och sin hälsa, men även utan att vara kriminell.

Trots Polens strikta abortlagar är det få kvinnor som dör i osäkra aborter, tack vare att de utförs av utbildad medicinsk personal. Men kvinnorna begår fortfarande en kriminell handling.
– Det är absurt att man ska behöva ge sig in i skumraskaffärer. Därför är det viktigt med en lagstiftning som säger att kvinnor har rätt till abort. Man måste arbeta med frågan på flera plan samtidigt, säger Lindahl.
I Bangladesh, som har hårda abortlagar, görs många tidiga aborter. Men där talar man inte om abort, utan om »reglering av menstruationen«. En kvinna som inte fått sin menstruation på ett tag går helt enkelt till en läkare som hjälper henne att »komma i balans igen«.
I Latinamerikanska länder där abort är förbjudet är magsårsmedicinen Cytotec känt som en medicinsk abort. Medicinen, som framkallar missfall, är billig och lätt att få tag i.
– Cytotec är inte utan komplikationer, men betydligt säkrare än att stoppa upp en strumpsticka i slidan, konstaterar Lindahl.
I Indien är abort tillåtet, ändå är antalet illegala aborter mycket högt. Unga, ogifta indiska kvinnor uppsöker inte lagliga abortkliniker eller tas inte emot av personalen. Aborträtten i lagstiftningen urholkas om det finns ett starkt stigma i samhället.
Ett något omstörtande synsätt på abortfrågan, som bland annat nu prövas i Kanada, är att aborter ska ses som vilken annan medicinsk verksamhet som helst. Därmed skulle det inte finnas någon anledning att reglera den i lagstiftningen.
– Vid aborter har man bestämt att kvinnor faktiskt inte klarar av att själva fatta beslut. I många länder har man obligatorisk rådgivning, där man utgår från att kvinnor vare sig kan påbörja eller avsluta sitt beslutsfattande om de inte får samtala med en person som de inte själva har valt eller uttryckligen vill samtala med. Det finns lagstiftning om en reglerad väntetid, där man vid beslut om en abort måste vänta tre dagar »för att tänka«. Allt detta är ju fullständigt unikt i medicinsk verksamhet, säger Lindahl.

Det finns ett stort mått av skuldbeläggande kring aborter. Något som enligt Lindahl är en del i maktkampen:
– Det handlar återigen om att det är kvinnor som utför detta, att det är kvinnor som släcker liv.
En undersökning av Annelie Kero från Umeå universitet visar att de flesta svenska kvinnor som genomgår aborter känner lättnad. De kan däremot få dåligt samvete över att de inte känner något dåligt samvete.
– Kvinnor har i alla tider tagit stora risker för att genomgå aborter. Diskussionen om när livet börjar förs på ett teoretiskt plan och ofta av män, vill jag påstå. Den fråga som gravida kvinnor ställer sig är inte när livet börjar utan: Hur blir livet? Kan jag bidra till att det liv som väntar barnet blir det liv jag vill ge ett barn? Och utifrån det fattar man sitt beslut.
Katarina återkommer flera gånger till att man måste ha en realistisk bild av hur livet ser ut.
– Vad finns det för rimlighet i att tvinga en kvinna att föda ett barn som hon inte vill ha eller inte kan ta hand om? Man vet att lagstiftning som tvingar kvinnan att föda leder till ökad mödradödlighet. Och man vet att barn vars mödrar dör innan de fyllt fem år, de dör också själva i större utsträckning.

Text: Helena Norman

Abortfakta

I en tredjedel av världens länder, däribland Indien, Kina, Ryssland och USA, har kvinnor rätt att göra abort. I Sverige, som fick fri abort 1975, gjordes under 2004 drygt 34 000 aborter. I de länder där kvinnor kan göra säkra aborter är dödsfall mycket ovanligt. Illegala aborter beräknas varje år döda 78 000 kvinnor.
Bland EU-länderna har Polen, Irland, Portugal och Malta en mycket sträng abortlagstiftning. I Portugal beräknar man att 20 000 illegala aborter utförs varje år och att fem kvinnor dör årligen. Tunisien och Sydafrika är de enda länder i Afrika som tillåter abort på kvinnans begäran. I Latinamerika är det bara Kuba, Guyana och Surinam som har aborträtt, medan övriga länder har totalförbud eller starka restriktioner, som vissa medicinska skäl.
I Mellanöstern är abort straffbart i en rad länder. I Iran har dock parlamentet nyligen beslutat tillåta abort under vissa omständigheter, men lagen har stoppats av väktarrådet.
I USA har den kristna högern de senaste åren nått sådana framgångar att kvinnors rätt till abort nu är inskränkt i de flesta delstater.
Text: Ulf B Andersson

Reportage | 2005-06-10
Även publicerad i AmnestyPress #2/2005