Sydafrika – ett land där våldet är ett livsmönster

Var sjätte dag dödas en kvinna av sin partner i Sydafrika. Var tredje kvinna våldtas någon gång under sin livstid. Men statistiken är ofullständig och talen är ofta gissningar. Våld mot kvinnor rapporteras sällan.

När Sadica Abrahams säger att hon sparar pengar för att köpa en pistol för att »göra slut på honom« – då tror jag henne.

Just nu bor hon på Saartjie Baartmans Center, ett av Kapstadens »säkra hus«, en fristad för kvinnor och barn som utsatts för våld från män. Men tiden här är begränsad och snart måste Sadica Abrahams återvända hem till problemen och misshandeln.

Sadica Abrahams är 37 år, hon har två barn och ett barnbarn. Hon talar lugnt och säkert, men säger att hon lever med en ständig och djup oro.
Detta är fjärde gången som Sadica Abrahams har tagit sin tillflykt till ett skyddat boende, hennes man vet inte var hon befinner sig.

På centret får kvinnorna rådgivning, hälsovård, juridisk hjälp och arbetsträning. Sammanlagt finns plats för 22 kvinnor som kan stanna upp till tre månader. Centret håller dock på att bygga ut och öka sin kapacitet så att kvinnorna ska kunna stanna längre perioder i säkerhet.

Sadica träffade sin man för över 20 år sedan. Han var missbrukare och hennes mamma motsatte sig ett äktenskap, men Sadica var förälskad och drev igenom sin vilja. Under tiden som hennes mamma levde började misshandeln »så smått« men eskalerade i samband med mammans bortgång för sju år sedan. Efter följde år av hot, våld och förnedring.

– Min man hade sex med andra kvinnor och skyllde på mig. Han påstod att jag låg med hans vänner, vilket inte var sant. Han hade inget jobb och jag var den enda i familjen med inkomst. Han mötte nya missbrukarvänner och tvingade mig att ge både honom och dem pengar till att köpa droger, berättar Sadica.

Om hon vägrade slog han henne, ibland framför vännerna som kommit för att tigga drogpengar.

Sadicas man har besöksförbud, men det är inte alltid det hjälper.
– Sedan vi flyttade från vårt tidigare hem har polisen inte gjort någonting. På det andra stället kände de mig, de spärrade till och med in honom ibland. Men på det nya stället säger de att jag inte ska komma med familjeproblem till polisen, säger Sadica Abrahams.

Mpho Ramasesane på Nicro.

Inne i Kapstadens centrum, bara ett stenkast från restauranger och nattklubbar, har Nicro sitt kontor. Nicro etablerades 1910, då med fokus på Kapstadens föräldralösa barn. I dag är organisationen en av de mest väletablerade aktörerna i kampen för att stoppa våld mot kvinnor.

– Lagarna i landet är bra, men borde tillämpas bättre. Dessutom är resurserna små. Polisens attityd har visserligen börjat förändras, men det finns fortfarande poliser som tycker att våld mot kvinnor är en familjeangelägenhet, säger Mpho Ramasesane, socialarbetare på Nicro.

– Våld mot kvinnor är något som förekommer i alla samhällsgrupper, men de flesta av våra klienter är fattiga. Nicro ger gratis hjälp åt dem som inte kan betala, de som har det bättre ställt söker privat hjälp istället, säger Mpho Ramasesane.

Hon tror att våldet i samhället grundar sig på flera faktorer. Fattigdom är en av dem. Somliga kvinnor är helt beroende av sina män och vågar inte lämna ett förhållande – hur våldsamt det än är.

– Men vi lever också i ett samhälle där många kvinnor uppfostras till underdånighet. I flera svarta kulturer är mannen familjens överhuvud och de använder ordet kultur som en ursäkt för misshandel. Tittar man mer noggrant, finns det dock gamla ordspråk som säger att den som slår en kvinna är feg, säger Mpho Ramasesane.

Det är inte bara mannens attityd som måste förändras. Kvinnorna måste också få mer information om sina rättigheter. Att en kvinna känner sig »uppmärksammad« då hon blir slagen är inte ovanligt.

– Vi försöker förändra unga kvinnors attityd och lära dem att söka uppmärksamhet på andra sätt. Det handlar om att förändra kvinnornas syn på sig själva. Kvinnor dör där ute, säger hon.

Nicro arbetar också med de män som dömts för misshandel. Men det är tvingande
gruppterapi som sker i fängelserna.
– I början är det som att tala till en vägg. Inte förrän efter en fem, sex gånger börjar de förstå varför de är i terapi. Men det är inte realistiskt att på kort tid förändra ett livsmönster, säger Mpho Ramasesane.

I Kapstaden går männen ut och tar avstånd från
våldtäkter och våld mot kvinnor.

Det finns också andra krafter i samhället som är beredda att engagera männen för att finna en lösning på problemet.

Athena Sotomi och en handfull andra kvinnor har under ett par års tid arrangerat en årlig marsch mot våldet. Men marschen i Kapstaden är inte en vanlig demonstration, det är en marsch för män.

– Männen skapar problemen och därför måste de vara del av lösningen. Det är osannolikt att män som slår kvinnor skulle lyssna på vad kvinnor har att säga. Men de lyssnar på andra män, säger Athena Sotomi.

– Under apartheid var våld en del av samhället, våld var legalt. Det är inget som vi kan komma bort från. Det finns en hel del snedvridna relationer där ute där misshandlaren och den misshandlade är beroende av varandra. Vad vi behöver är avprogrammering.

De manliga marscherna är ett sätt att visa att de som misshandlar kvinnor är i minoritet. Och kanske får det någon att börja begrunda sitt beteende, funderar Athena Sotomi.

En av de män som vid flera tillfällen deltagit i protestmarscherna är Tony Sardien, forskare i juridik, köns- och rasfrågor vid universitetet i Kapstaden.
– Vid den första marschen var vi inte mer än ett par hundra män, men det kändes så rätt. Det var som en festival och en mycket positiv upplevelse, säger han.

Det är kvinnorna som tar ansvar i det sydafrikanska samhället och bilden av »den starke mannen« är rent »skitsnack«, anser Tony Sardien.

För honom är det viktigt att engagera män för att diskutera våld mot kvinnor.
– Mycket av problematiken handlar om identifikation, manlighet och könsroller. Sydafrika är ett ojämlikt samhälle där kvinnor och flickor inte kan åtnjuter de rättigheter som de har i Sydafrika.

– Nästan alla förövare har blivit slagna av sina pappor, jag har hört män rättfärdiga våld i hemmet med mycket långa och genomtänkta argument. Sydafrika är ett land byggt för män och jag tror att män måste börja reflektera över de privilegier och de skyldigheter som följer med att vara man, säger Tony Sardien.

På Saartji Baartman-Centret berättar Jacqueline Demande, 20 år, om det helvete som började förra året.

– Jag var oskuld, men en vän till familjen våldtog mig gång på gång. Han hotade mig och sade att om jag talade om det för någon skulle han göra
min lillasyster illa, säger Jacqueline Demande.

– När jag försökte kämpa emot slog han mig. Ibland fick jag märken på ryggen och
när jag såg hans bil stå parkerad utanför huset gick jag långa omvägar för att komma hem. Ingen i min familj visste vad som försiggick, istället anklagade de mig för att ha sex med gifta män.

– Våldtäkterna slutade inte förrän jag kom hit och samma dag bröt jag ihop fullständigt, fram till dess hade jag nästan inte talat om för någon vad som hänt. Jag var rädd och skämdes.

Enligt statistiken döms endast en procent av alla våldtäktsmän, vilket gör våldtäkt till det »säkraste« brottet som går att genomföra i Sydafrika. Men Jacqueline Demande har gjort vad få kvinnor vågar göra – hon har anmält brottet och väntar nu på rättegången:
– Men jag är så rädd för att behöva möta honom i rättssalen. Jag vill inte se honom igen. Jag är nervös för jag vet att han kommer att ljuga i rätten och jag vet inte vem av oss som domaren kommer tro på.

Text: Görrel Espelund Bild: Eric Miller

==

Fakta: Våld mot kvinnor

Att få fram data som kan spegla våld mot kvinnor i Sydafrika är svårt. Antalet anmälda brott är endast en indikation på hur verkligheten ser ut.
Enligt en undersökning uppger nio gånger fler kvinnor att de utsatts för brott, jämfört med antalet kvinnor som har anmält brott till polisen.
Enligt polisens statistik anmäldes drygt 52 000 våldtäkter eller våldtäktsförsök under 2002/2003. Siffran har i stort sett varit den samma sedan 1997. I 90 procent av fallen kände gärningsmannen offret.
Källa: Crime, Violence and Injury Prevention in South Africa: Developments and Challenges, samt polisen.