"Det finns inga problem i Nordkorea"

Nordkorea är ett av världens mest slutna länder. Amnesty Press har besökt landet där allt sägs fungera perfekt.

Pyongyang skadades svårt under Koreakriget men ser idag på ytan ut som en modern asiatisk storstad. Foto: Jonas Gratzer

Utsikten från 47:e våningen på Yanggakdo Hotel hade kunnat vara magnifik. Istället är det en grå spökstad som breder ut sig nedanför det fyrstjärniga hotellet som är en av Pyongyangs högsta byggnader.
Skorstenar från en handfull kolkraftverk spyr ut orenad gråsvart rök som lägger sig som ett hölje över tremiljonersstaden, om nu siffran över invånarantal stämmer. Detta tillsammans med det faktum att invånarna eldar med kolbriketter för uppvärmning och matlagning spär ytterligare på föroreningarna. Ransoneringen av el syns tydligt med ett fåtal upplysta höghus. Hotellets hissystem är en egen historia.

Arbetare på väg ner till tunnelbanan i Pyongyang. Foto: Jonas Gratzer

Femte våningen saknas helt på panelen och det har blivit något av en utmaning för många besökare att ta reda på vad som verkligen döljer sig där och ryktena om en avlyssningscentral har gått varma genom åren. Vi tar trapporna och inser snabbt att många av ståldörrarna på de olika våningsplanen är försedda med hänglås så det går inte att ta sig ner till femte våningen.
På en våning finns det dock en dörr som inte är låst. Vi smiter igenom och upptäcker några tunna madrasser på golvet i ett rum. En man blir totalt överrumplad när han ser oss i mörkret och får panik: det här ska västerlänningar absolut inte se. Han börjar skrika tills vi försvinner ut i trapphuset igen.

Arbetsstyrkan lämnar sällan hotellet eller många andra arbetsplatser som de har blivit beordrade att arbeta på: De arbetar och bor på arbetsplatsen dygnet runt. De tillhör ”de vacklande” – i landets olika klasstillhörigheter. Det finns två andra kategorier i det nordkoreanska klassystemet: ”de fientliga” och ”de lojala” – det vill säga hur man ställer sig till regimen med Kim Jong-un i spetsen.
De förstnämnda skickas ofta till arbetslägren i de nordöstra delarna av landet som sägs hysa upp till 200 000 fångar medan den lilla klick av vad vi kanske kan kalla medelklass arbetar stenhårt för att hålla sig precis under eliten.

En kvinna bugar inför statyer på Kim Il-sung och sonen Kim Jong-il. Foto: Jonas Gratzer

De två guider som håller ihop vår gruppresa och övervakar de sju personerna i den försöker enligt egen utsago arbeta sig uppåt i systemet. Detta trots att den ena guiden, vi kan kalla henne Lee, inte tycker att Nordkorea är ett klassamhälle.
– Vi har bara en klass, alla är på samma nivå, säger Lee och ser förvånad ut när hon hör ordet medelklass.
– Om du jobbar hårt kan du få en större lägenhet av regeringen, säger hon i minibussen som ska ta oss runt i staden på en noggrant koreograferad Citytour.

Tunnelbanan i Pyongyang. Foto: Jonas Gratzer

Bussen kör längs rena gator där bara någon enstaka cigarettfimp syns till. Den plastpåse som mot förmodan skulle hamna på gatan tas snabbt omhand för att återanvändas. Trafiken blir aldrig intensiv och bilarna, de flesta av kinesiska märken, är fortfarande få för att vara i en asiatisk huvudstad. De yttersta lägenhetskomplexen mot gatorna är färgglada och ser någorlunda hela ut. Tittar man bakom dem, in mellan husen, tornar dock fallfärdiga grå cementblock upp sig, i många fall övervuxna med klängväxter. De enda reklamskyltarna som finns är propagandatavlor med missiler och soldater som proklamerar att USA fortfarande är den stora fienden.
– Vi lever i ett fantastiskt samhälle, det finns inga problem i Nordkorea, berättar Lee i mikrofonen.

Unga kvinnliga soldater framför en vägg med namnen på stupade soldater. Foto: Jonas Gratzer

En av gruppens sju deltagare – danske Mikkel Kjer, 27, som studerar statsvetenskap i Sydkoreas huvudstad Seoul, tar tillfället i akt och ställer frågan var landets handikappade barn håller till: varför ser man dem inte någonstans?
Svaret blir: ”Det finns en skola som tar hand om dem”.
– Guiden har för henne logiska förklaringar till allt. Det här är ju svaret som hon har fått lära sig av myndigheterna att säga till oss. Hon har blivit indoktrinerad, precis som alla andra i Nordkorea. Hur kan man ha bara en skola för handikappade till 22 miljoner invånare? säger Mikkel Kjer efteråt.

Lee känner inte heller till några arbetsläger eller var Kim Jong-un bor eller något om ledarens familj. Hon ser ärligt ovetande ut när frågorna ställs på löpande band. Fem år som guide har kanske skapat en bra övertygelseförmåga eller så vet hon helt enkelt inte.

Det blir tydligt att inte mycket har förändrats i landet på de 60 år som har gått sedan Koreakriget avslutades 1953 när vi kör ut från Pyongyang på den sexfiliga Återföreningsmotorvägen som ska ta oss 17 mil ner till den demilitariserade zonen. Trots namnet är detta den mest militärt övervakade gränsen i världen. Något fredsavtal ingicks inte utan det är vapenvila som råder sedan 1953.

Resan tar tre timmar och vägen är full av hål som föraren försöker parera så gott han kan. Inga bilar syns till, bara några cyklister. Typiska grå förfallna kommunistiska höghus i en by. Några getter betar längs vägen. Gula risfält. Nerhuggna träd. Helt kala kullar. Miljön är skövlad sedan länge och floderna är näst intill uttorkade nu i mitten av september trots att det enligt Lee ”regnade massor i augusti under regnperioden”.

I Panmunjom råder vapenvila sedan 1953. Foto: Jonas Gratzer

– Vi har en ovanligt het september i år, säger hon. Vi närmar oss staden Kaesong som även innefattar industriområdet där företag från Sydkorea använder arbetskraft från tusentals nordkoreaner.

Bomullsfälten ger råvara till textilfabrikerna men den vattenkrävande grödan gör att vattnet sinar. Människor som arbetar på majsfälten är smala, näst intill utmärglade. En kvinna tvättar kläder i en smutsig flod. En lastbil kör förbi. På flaket står en ung pojke och skyfflar in kol som driver fordonet vilket lämnar ett svart moln av avgaser bakom sig.

Längs vägen finns det många vägspärrar med militärer som inte vill möta våra blickar innan vi kommer fram till 38:e breddgraden, den fyra kilometer breda och 25 mil långa gränsen mellan Nordkorea och Sydkorea. Fotograf Jonas Gratzer ser en chans till en bra bild på en kvinna som sitter intill en vägg och passar på när inte Lee eller den andra guiden ”Mr. P” håller honom under ständig uppsikt.

Busschauffören har dock sett Jonas ta bilden och ropar till guiderna och soldaterna. Angivelsesystemet sitter djupt inrotat och Lee kräver att bilden raderas.

Gator och vägar i Pyongyang är extremt rena. Foto: Jonas Gratzer

Tillbaka i Pyongyang är det mörkt och strålkastarna som belyser det 170-meter höga Juche-tornet lockar även till sig stadens unga. Eftersom elen stängs av i hemmen vid särskilda tider samlas studenter i parken nedanför tornet och pluggar i strålkastarljuset. Bredvid tornet ligger ett mikrobryggeri och gruppen går in för att prova nordkoreanskt öl. Vid ett bord sitter två västerlänningar och det visar sig att de bor i staden sedan några år tillbaka.

Mannen är affärsman och kvinnan arbetar på en ambassad. De öppnar upp sig och kan nästan inte sluta prata under en timmes tid men vill inte säga sina namn eftersom Nordkorea är känt för att deportera utlänningar som uttalar sig negativt om styret i landet. Våra guider sitter vid ett annat bord så vi diskuterar tyst och västerlänningarnas övervakande ”ängel” sitter i en bil utanför.

Kvinnan från ambassaden berättar att människors desperation gör att de tvingas sälja sina egna barn.
– Det finns ett underskott på flickor i Kina så kineser kommer över gränsen och köper flickbarn för 1 000 dollar, säger hon.

En kvinna bugar inför statyer på Kim Il-sung och sonen Kim Jong-il. Foto: Jonas Gratzer

Hon berättar också att produktionen av metamfetamin hela tiden ökar och att många är beroende av drogen.
Det finns många barnsoldater och 14-åriga pojkar som är så hungriga att de tvingas stjäla mat. Det är därför många lägenheter på nedre botten har galler för fönstren.
– Glömmer man mat ute så är den borta direkt, inflikar mannen.

Hiv och andra sjukdomar sprids snabbt eftersom blod inte kontrolleras och samma nålar används gång på gång.
– Man använder samma bedövningsmedel som Östeuropa hade på 1960-talet och handskarna slängs aldrig, fortsätter kvinnan.

Massuppträdande med 100 000 deltagare. Foto: Jonas Gratzer

En färgsprakande upplevelse som även vår grupp fick se var ”Arirang Mass Games” – en dans- och gymnastikshow med 100 000 deltagare. Guiderna berättar att ”de bästa barnen handplockas och får träna en timme varje dag efter skolan under ett par månader”.
Västerlänningarnas version låter dock annorlunda:
– De jobbar gratis, går inte i skolan, tränar dygnet runt och de dyra biljettintäkterna, upp till 150 euro, går rakt till regeringen, säger mannen.

– Det enda som har förändrats under de år jag har varit här är att vissa kvinnor numera bär minikjol, säger han och pekar på tv:n som visar ett kvinnligt popband med inklippta bilder av flygande missiler och soldater som marscherar.

Text: Johan Augustin Bild: Jonas Gratzer

Bakgrund/Nordkorea

DPRK, Demokratiska folkrepubliken Korea, har mellan 20 och 25 miljoner invånare, men siffrorna är osäkra. Den nuvarande konstitutionen skrevs 1998 och säger att landet är en socialistisk stat som ska styras med Juche-ideologins principer, vilket betyder att landet ska vara självförsörjande utan inblandning utifrån. Kommunistpartiet Koreas arbetarparti styr enväldigt. Landets grundare, Kim Il-sung, blev 1998 republikens evige president, trots att han avled 1994.

Landet har vid flera tillfällen under 1990-talet drabbats av naturkatastrofer som har lett till massvält då upp till två miljoner uppges ha dött. Svältkatastrofen ledde till att myndigheterna uppmanade befolkningen att odla upp ännu mer mark.

Nordkorea är rikt på naturtillgångar som koppar och guld vilka utvinns av kinesiska företag. Mycket skog har huggits ner för att exportera virket – vilket har förvärrat erosionen och därmed svälten. Landet är fortfarande beroende av livsmedelshjälp från omvärlden.

Fiskelycka i Pyongyang. Foto: Jonas Gratzer

Enligt Amnesty International finns det sex kända fångläger i Nordkorea där politiska fångar med familjer hålls fängslade. Det största lägret Yodok uppges hysa 50 000 män, kvinnor och barn. Totalt ska omkring 200 000 personer finnas i lägren.

Att lämna Nordkorea utan tillstånd är förbjudet och den 19 juni publicerade den statliga nyhetsbyrån ett uttalande från säkerhetsministeriet där man hotade att ”vidta omfattande åtgärder för att fysiskt utplåna de ömkliga mänskliga avskum” som försöker fly från Nordkorea.

Läs också
Nordkorea: Nya satellitbilder avslöjar fånglägrens utbredning (Amnesty International 5 december)