Tortyrflyg i Visby!

I Visbys inre hamn har förbipasserande de senaste dagarna erbjudits flygningar med Air Torture. Det är Amnesty som med incheckningar, boardingkort och spypåsar, har satt fokus på systemet med utomrättsliga överföringar av människor, renditions, till tortyr och CIA:s omfattande system med kidnappningar och hemliga fängelser. Amnesty har också arrangerat flera seminarier under Almedalsveckan, en vecka som i antal programpunkter slagit tidigare rekord.

En förbipasserande erbjuds en flygtur med Air Torture.

Kina och OS: Påtryckningar i stället för bojkott

I augusti 2008 går startskottet för sommarolympiaden i Peking. Trots de kinesiska myndigheternas löfte, då de tilldelades OS-spelen, att detta skulle medföra en positiv utveckling för de mänskliga rättigheterna, har ytterst lite verkligen skett.
- Yttrandefriheten är mer begränsad i dag än den var för fem år sedan, berättar Maiping Chen, Kinakännare, författare och pressekreterare på Independent Chinese Pen Centre.
I ett fullsatt seminarium samlades på tisdagsförmiddagen ett 70-tal åhörare för att lyssna på en paneldebatt om de mänskliga rättigheterna i Kina inför OS 2008, arrangerat av Amnesty Business Group, ABG. Deltagare i samtalet var Birgitta Ohlsson (fp), Malin Eriksson från Rena Kläder, Maiping Chen, författare och aktiv i Pen, och Karin Mattson, ordförande i Riksidrottsförbundet.

Från vänster: Maiping Chen,__ Malin Eriksson, Birgitta Ohlsson och Karin Mattson.

Bruket av dödsstraff i Kina är i dag mycket omfattande. 7 500-8 000 avrättningar sker varje år. På Internetcaféer har övervakningskameror satts upp och den kinesiska regeringen har censurerat internetsidor med exempelvis sökorden "demokrati" och "mänskliga rättigheter". Under de olympiska spelen ska journalister få arbeta fritt, men det är inte säkert om detta även kommer att gälla de inhemska journalisterna och om yttrandefriheten kommer att råda i hela Kina. Formellt är Kina en flerpartistat, men inte i praktiken. Det förekommer inga nationella val och oppostionskrafterna tystas och fängslas.

Panelen var överens om att en bojkott av de olympiska spelen i Peking inte är en lösning för att situationen för de mänskliga rättigheterna ska förbättras.
- Jag tycker inte att det är bra att bojkotta OS, men vi måste ställa krav på Kina, sade Birgitta Ohlsson. Vi politiker måste våga tala klarspråk och stå upp emot makthavare som kränker de mänskliga rättigheterna. Både förra och den nuvarande regeringen i Sverige har varit alltför flata. Regeringen borde vika några extra miljoner för att främja demokratin och stödja de demokratiska grenarna i Kina.

Moderatorn Emma Ihre från Amnesty Business Group, underströk under seminariumet att man inte kan isolera idrotten och de olympiska spelen och se mellan fingrarna med att Kina dagligen kränker de mänskliga rättigheterna.
- Om man är neutral legitimerar man Kinas agerande och kränker därmed indirekt de mänskliga rättigheterna. Företag som sponsrar OS har en skyldighet att kräva och verka för att de mänskliga rättigheterna blir bättre. Alla som är med i de olympiska spelan ska påverka och har ett ansvar.
Karin Mattson höll med om att alla måste vara med och påverka, men menade att frågan inte är helt oproblematisk:
- Det är en svår balansgång mellan viljan att påverka och trycka på, och samtidigt ta hänsyn till och värna om idrottens särart. Idrotten är en väg för oss att komma in i de slutna länderna.

Karin Mattson ser optimistiskt på OS i Kina.

Karin Mattson är en av optimisterna som menar att ökat fokus på Kina i och med att Peking tilldelats de olympiska spelen, ska sätta press på myndigheterna att förbättra situationen för mänskliga rättigheterna.
- Vid internationella arrangemang ökar bevakningen och människors intresse och möjligheten att påverka blir större, sade Karin Mattson.

Men OS medför emellertid inte enbart möjligheten att skapa ett tryck på regimen utan används även som en förevändning till att "städa upp" gatorna från prostituerade, narkomaner och oliktänkande. Familjer tvångsvräks från sina hem för att ge plats åt olympiska arenor. OS kan även användas som ett propagandamedel för att befästa regimens grepp om landet och förstärka nationalismen.

Malin Eriksson från Rena Kläder betonade att villkoren i klädindustrin måste bli bättre och att Internationella Olympiska Kommittén (IOK) har en stark koppling till klädtillverkningen i sportindustrin.
- I dag har sportindustrin inga som helst etiska krav på sig och säger att "det här är inte vårt ansvar", sade Malin Eriksson.
Den Svenska Olympiska Kommittén (SOK) måste ställa tydliga krav på de företag som tillhandahåller sportkläder till våra idrottare, att de efterlever lagstiftningen och de mänskliga rättigheterna.

Under seminariumet propagerade även Birgitta Ohlsson för att Riksidrottsförbundet borde göra en PR-kampanj med fokus på frihet och erbjuda de svenska idrottsutövarna möjligheten att till exempel bära vita band för att demonstrera sina åsikter kring mänskliga rättigheter.
- Jag tror att det skulle få mycket positiv uppmärksamhet och bli en PR-succé. Och dessutom skulle det bli en nagel i ögat på dem som motsätter sig frihet och mänskliga rättigheter.

Text och bild: Emelie Ring

Inga ljuspunkter i Mellanöstern

När Almedalsveckan pågick i juli 2006 var läget i Israel/Palestina-konflikten allvarligt. Israel hade nyligen gått in i Gaza och det talades om en humanitär katastrof för den palestinska civilbefolkningen när israelerna bombade sönder infrastrukturen som hämnd för att en israelisk soldat hade kidnappats. Organisationer som Diakonia, Svenska Röda Korset och Amnesty tog då initiativ till Visbydeklarationen som fick stöd av riksdagspartierna. I den krävdes fred mellan Israel och Palestina byggd på folkrätten.
Sedan Visbydeklarationen antogs har Israel och Hizbollah utkämpat Libanonkriget sommaren 2006 och i Gaza har de palestinska grupperna Hamas och Fatah drabbat samman i inbördes strider som fört Palestina till randen av ett fullskaligt inbördeskrig. Israels ockupation av Västbanken, Golan och Gaza har fyllt 40 år och den palestinska befolkningen fortsätter leva i den nedåtgående spiral som innebär ökad fattigdom, dagliga umbäranden och ett fortsatt byggande av den mur/barriär som splittrar upp Västbanken i enklaver runt de bosättningar som ingen israelisk regering vill eller vågar dra tillbaka. I södra Israel har befolkningen i staden Siderot i veckor levt under ständig raketbeskjutning.
Libanon balanserar ständigt på gränsen till ett återfall i det inbördeskrig som rasade 1975-1991 och de senaste veckorna har den libanesiska armén utkämpat slaget om det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared för att driva ut en liten obskyr islamistisk grupp kallad Fatah al-Islam. En fred i Mellanöstern är lika avlägsen som 1948 eller 1967.

I det läget samlades riksdagspolitiker från samtliga partier utom moderaterna till ett frukostsamtal på Café Vinäger under ledning av Bengt Westerberg från Röda korset, för att under rubriken "Visbydeklationen 1 år" diskutera bland annat hur Sverige kan bidra till en rättvis fred byggd på folkrätten och vilket ansvar Sverige och EU har för att bidra till en lösning?
Några enkla svar gav inte samtal och med skicklig hand tvingade Bengt Westerberg samtalsdeltagarna att undvika alla försök till enkla svar på komplicerade frågor. Att omvärlden har ett ansvar och att ett ökat engagemang från det internationella samfundet är nödvändigt var deltagarna överens om, men hur detta ska se ut fanns det olika uppfattningar om.

Anita Brodén från folkpartiet ville se en frysning av den nuvarande situationen; ett stopp för allt våld, stopp för utbyggnad av Israels mur på Västbanken och ett stopp för alla våldshandlingar. Hon jämförde med katolska kyrkans modell för påveval och ville att EU inkallade till en fredskonferens där parterna inte skulle släppas ut innan en förhandlingslösning har uppnåtts. Hon berättade att hon i telefon hade samtalat med den palestinske parlamentarikern Mustafa Barghouti, en israelisk parlamentsledamot och en evangelisk pastor och att de gav en bild av läget som katastrofal. Omvärldens engagemang för att få fram en tvåstatslösning är nödvändig, menade hon.

Désirée Pethrus Engström (kd) såg gärna att Sverige tog initiativ till en internationell konferens.
- Men jag tror inte det räcker med EU som deltagare. Vi måste också få med oss USA, Iran och Arabförbundet. Jag tror att en sådan fredskonferens har möjligheter att lyckas om den kan erbjuda parterna tillräckligt mycket.
Hon ville se en "bombmatta" av positiva erbjudanden för befolkningen med jobb och utbildning, en Marshallplan som ska
Marshallplan som ska ge människorna framtidshopp.

Alice Åström från vänsterpartiet var pessimistisk inför framtiden och pekade på att så många FN-rapporter har kommit som talat om hur utvecklingen i palestinska områden blir alltmer katastrofal och att man i dessa rapporter talar om ett apartheidliknande system.
- Befolkningen på Västbanken berövas mark och kan idag knappt röra sig fritt.Vi har Internationella domstolens utslag om murbygget, men trots detta fortsätter Israel sitt byggande.
Alice Åström menade att situationen i Gaza nu är så kritisk att enda lösningen är utländsk militär närvaro.
- Jag tror att man måste använda militära medel och skicka dit FN-trupper, sade hon.
Hon pekade på att Israel aldrig har uttalat sig för en internationell militär närvaro, men att FN-soldater i Gaza skulle kunna förhindra att palestinska grupper skjuter raketer mot israeliska städer.
På Amnesty Press fråga om Alice Åström kan tänka sig att acceptera att EU skickar soldater till Gaza svarar hon eftertänksamt:
- Ja, om det är godkänt av FN:s säkerhetsråd. Jag är medveten om att det kan bli kritik inom partiet, men jag är beredd att säga ja till EU-trupp.

Socialdemokraten Carina Hägg efterlyste ett FN som talar med en röst och ville att omvärlden trycker på genom att ställa krav när parterna själva inte kan nå fram till en fredsuppgörelse. Hon menade att omvärlden genom FN måste vara berett att sätta militär och polisiär kraft bakom resolutioner.

Bengt Westerberg beskrev hur 1948 års flyktingar fortfarande är en stötesten i varje försök att nå en uppgörelse. De palestinier som fördrevs eller flydde när staten Israel bildades lever fortfarande som flyktingar och har inte gett upp drömmen om att få återvända hem. Från israelisk sida är detta krav oförenligt med den judiska statens identitet då den demografiska balansen då skulle göra att judarna blev en minoritet i Israel.
Carina Hägg ansåg att 1948 års flyktingar har rätt att välja var de vill bo, även om detta innebär rätten att återvända till Israel.
Anita Brodén sade att religion och stat egentligen bör hållas åtskilda och att staten bör vara sekulär och att på sikt är samexistens mellan palestinier och israeler inom en stat ett mål, även om det förefaller ouppnåeligt.

Kerstin Lundgren (c) pekade på att palestinska grupper har saboterat fredsprocessen med självmordsbombningar och raketbeskjutningar av Israel. Hon ansåg att den palestinske presidenten Abbas agerat konstitutionellt i den nuvarande palestinska krisen.
Det var knappast en analys som delades av Yvonne Ruwaida, svensk-palestiner och riksdagsledamot för miljöpartiet, som pekade på det stöd Israel och inte minst USA gett Fatah i den pågående maktkampen mellan Fatah och Hamas. Valet i januari 2006, som enligt samtliga bedömare genomfördes i god demokratisk ordning, resulterade i att Hamas vann en klar seger och därefter bildade regering. Omvärlden, förutom Norge, avbröt allt stöd till den nya palestinska regeringen
Ruwaida menade att 1948 års flyktingar måste ha en rätt att återvända, men hon pekade på att det bland palestinier själva pågår en diskussion för att kunna lösa problemet
genom ett kvotsystem. Idag lever många flyktingar i grannländer som Libanon och Jordanien där de saknar medborgerliga rättigheter. Att ge dem medborgarskap i sitt nya hemland skulle vara att ge upp kravet på rätten att återvända har man resonerat, men flyktingarna ses också i ett fall som Libanon som en orosfaktor då de skulle kunna rymma den konstitutionella ordningen från 1943 då en maktdelning enligt dåvarande befolkningssammansättning gjordes mellan de 17 statsbildande grupperna av folk och religiösa sekter.
- I den palestinska diasporan diskuteras att utgångspunkt från flyktingars egen vilja låta en del stanna i till exempel Libanon, medan andra kan flytta till en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken, förklarade Yvonne Ruwaida. Andra kommer vilja flytta till arabländer som Förenade arabemiraten eller till Väst, som är en lockelse för en del. Åter andra skulle tillåtas återvända till Israel. Jag kan kanske lättare än andra förstå israelernas vilja att ha en egen stat och om muren byggdes på israelisk mark skulle jag inte kritisera den.
Hon påpekade också att Israel redan idag har en arabisk eller palestinsk befolkning inom 1967 års gränser som uppgår till cirka 20 procent av befolkningen.

Vad har då omvärlden för påtryckningsmedel mot den starkaste parten i konflikten ? Yvonne Ruwaida ansåg att Sverige måste sluta importera vapen från Israel då detta ger Israel intäkter för att kunna hålla i gång sin krigsmakt. Hon förespråkade ingen total bojkott av Israel men menade att bojkott av till exempel produkter från ockuperat område är en väg att sätta press på Israel.
Carina Hägg ansåg att Sverige bör dra tillbaka den militärattaché som finns i Tel Aviv och använda mänskliga rättighetsklausulerna i Israels associations- och handelsavtal med EU som påtryckning.

Frågan om hur "vi kan stärka civilsamhället och bygga upp förtroendet för institutioner i Palestina" hann knappt beröras under samhället.
Yvonnne Ruwaida ansåg dock att svenska parlamentariker kan göra mer och nämnde att hon och socialdemokrater haft en videokonferens med palestinska parlamentariker
och pekade på hur modern teknik kan bidra till att bryta isoleringen.
Men som en påminnelse hur skört det civila palestinska är kan nämnas att beväpnade män på tisdagsmorgonen förde bort Shaher Sae’d, generalsekreterare i det palestinska facket PGFTU, från en restaurang i Nablus på Västbanken. De maskerade männen hotade honom och försökte tvinga honom att lämna posten som fackets ledare. Han vägrade dock och frigavs oskadd efter en halvtimme.
Den internationella fackföreningsrörelsen ITUC, där PGFTU är medlem, krävde i ett uttalande att "alla de som är involverade i försvaret och främjandet av mänskliga rättigheter, inklusive det arbetande folkets rättigheter, ska skyddas från hot mot sina liv". President Abbas uppmanades att se till att fackföreningsverksamhet kan bedrivas fritt från hot om våld eller tvång.

Text: Ulf B Andersson