Honduras och Nicaragua: Centralamerikas nya diktaturer

För 20 år sedan hoppades man på fred och demokrati i Centralamerika efter årtionden av inbördeskrig och diktaturer. Nu är regionen återigen i svår politisk kris: Både i Nicaragua och Honduras förföljs och mördas oliktänkande av regeringarnas repressiva styrkor, institutionerna är satta ur spel och presidenterna fifflar med grundlagar för att kunna återväljas gång på gång.

reportage | 2019-06-28
Av: Erika Brenner

Joaquin Mejía pekar på att den unga generationen spelar en viktig roll i protesterna i Honduras och Nicaragua. Foto: Privat

– Båda länderna är diktaturer, slår Joaquín Mejía, människorättsexpert från den jesuitiska organisationen Eric-SJ i Honduras fast.

– Det handlar om att deras så kallade demokratier inte är legitima , fortsätter han. De har inte fria och rättvisa val och i båda länderna behåller styret makten med hjälp av polis och militär.

I bägge länder handlar det också om en kulmen på längre processer.

Under de första månaderna av konflikten i Nicaragua under våren 2018 var befolkningen på gatorna i historiskt stora protester. Nu har alla protester mot styret förbjudits och man kan fängslas eller dödas om man bär motståndets viktigaste symbol, den nicaraguanska flaggan. Foto: Erika Brenner

I Nicaragua har regeringen sedan en våldsam social och politisk kris, som bröt ut i april 2018, mördat, förföljt politiska motståndare, satt lagar ur kraft och hittat på nya lagar som går emot alla internationella bestämmelser. Stora delar av befolkningen kallar presidenten, Daniel Ortega, diktator och kräver hans avgång. Men alla försök på dialog eller att tidigarelägga val har hittills strandat.

Daniel Ortega var med och störtade Somozadynastins långa diktatur 1979 när den sandinistiska revolutionen tvingade bort Somoza. Nu förtrycker Daniel Ortega befolkningen enligt samma mönster som diktatorn han störtade.

Daniel Ortega. Foto: Fernanda LeMarie - Cancillería del Ecuador/Wikimedia

Enligt många analytiker handlar det om att den tidigare sandinistkommendanten och tillika presidenten på 1980-talet aldrig accepterade att han förlorade makten efter valnederlaget 1990.

Daniel Ortega ställde upp i de följande valen och 2007 blev det tredje gången gillt: Ortega fick 38 procent av rösterna – en låg andel som han genom underhandsavtal och pakter hade trumfat igenom – men tillräckligt för att bli vald.

Rosario Murillo är Nicaraguas vicepresident. Foto: Tavox13/ Wikimedia

Sedan dess har Ortega tillsammans med hustrun Rosario Murillo, sedan år 2016 också vicepresident, suttit vid makten, med hjälp av brott mot grundlagen och valfusk. Och den makten visar de ingen vilja till att ge ifrån sig.

I Honduras var gnistan till diktaturen statskuppen 2009 efter vilken institutioner gradvist satts ur kraft, allt politiskt motstånd slås ner av polis och militär och sedan 2014 även av president Juan Orlando Hernández (JOH) specialstyrkor. JOH har kunnat fortsätta vid makten i två perioder genom valfusk och fiffel med grundlagen.

Honduras har i stort sett kontrollerats av militären sedan självständigheten 1821 bortsett från perioden 1957–1963. På 1990-talet försökte man åter skilja militären från den civila makten – men det misslyckades med statskuppen.

– Regeringarna, vare sig de är ”höger” eller ”vänster”, militariseras igen för att kuva befolkningens protester, säger Joaquín Mejía.

Daniel Ortega använder en religiös-socialistisk retorik och är allierad med länder som Kuba och Venezuela:

– Ortega och Murillo försöker hålla liv i sandinistrevolutionen som av många ansågs vara ett exempel för hela världen men det handlar bara om bleka minnen, anser Joaquín Mejía. Nicaraguas regering har ingenting med vänster eller progressivitet att göra, i själva verket är den som en vanlig högerregering med en neoliberal ekonomi.

Löpsedlarna i Honduras skvallrar om det extrema våldet i landet. Foto: Erika Brenner

Honduras regering, däremot, har inte bara en högerorienterad fasad; den är helt och hållet neoliberal, anser han.

Under hela processen har dessa synbara antagonister och på ytan oförenliga varit allierade, säger Joaquín Mejía:

– Ortega hörde till de första som erkände JOH som president, trots valfusk. JOH igen, har följt i Ortegas fotsteg vad det gäller att kontrollera institutioner, rättsväsendet och att se till att bli återvald, trots att det strider mot grundlagen.

Under en av de största demonstrationerna i Nicaragua, den 30 maj 2018, dödades 18 demonstranter. Foto: Erika Brenner

Medan Nicaragua får mediernas uppmärksamhet och kritiseras och sanktioneras av det internationella samhället är det nästan total tystnad omkring – eller acceptans och till och med stöd till diktaturen i Honduras.

Det handlar om två saker, enligt Joaquín Mejía:

– Å ena sidan härskar högern och ultrahögern un både i USA och Latinamerika; därför angrips allt som luktar av vänster eller progressivitet. Å andra sidan stödjer USA diktaturen i Honduras direkt politiskt. De erkänner en president som har kommit till makten genom statskupp och valfusk och genom att finansiera militären.

Orsaken är att Honduras befinner sig på USA:s bakgård liksom resten av Centralamerika och centrala Karibien.

– Genom historien har USA kontrollerat regionen och en av metoderna är att stödja auktoritära regeringar som inte tillåter en opposition som äventyrar USA:s politiska intressen, säger Joaquín Mejía.

Marinkårssoldater från USA i Nicaragua 1932 då de stred mot Augusto César Sandinos styrkor. Foto: Uncredited US Marine Corps photographer/Wikimedia

Konsekvensen är militära regeringar eller stöd till en militär som är starkt förbunden med makten samtidigt som institutionerna är svaga och inte kan bevara den autonomi som behövs i en demokrati.

EU respekterar USA:s geopolitiska position och är antingen tysta vad angår Honduras eller väntar på USA:s utspel innan unionen uttalar sig.

När det gäller Nicaragua anser Adolfo Hurtado, nicaraguansk sociolog och Centralamerika-expert, att det är riktigt att landet genom historien har varit kontrollerat av USA. Under Somozadynastin var Nicaragua allierat med USA och efter sandinisternas seger 1979 inleddes snart ett tioårigt inbördeskrig då USA gav stöd till contras för att störta sandinisterna.

Adolfo Hurtado anser att de nuvarande problemen i Nicaragua främst beror på interna faktorer. Vad angår Honduras, har USA sedan slutet av 1800-talet spelat en avgörande roll politiskt, ekonomiskt och militärt och fortfarande gör det. Foto: Erika Brenner

Men sedan dess har USA snarare stött landets neoliberala ekonomiska politik, dess förmåga att dämpa en massmigration mot norr och Nicaraguas USA-vänliga kontroll av narkotikatrafiken, anser Adolfo Hurtado.

Situationen i Nicaragua ser Adolfo Hurtado snarare i ljuset av att landet aldrig har gjort upp med en politisk kultur som har sina rötter i kolonialtiden:

– Staten uppfattas som en outsinlig källa till berikning för den ledare – caudillo - som för tillfället är vid makten.

Joaquín Mejía tillägger att postkoloniala institutioner är svaga och befolkningens deltagande i det politiska livet lågt. Invånarna ser sig inte som rättssubjekt med rätt att kräva att staten uppfyller dess skyldigheter.

– Vi är fattiga både lagligt och materiellt sett, anser han.

Men allt detta håller de yngre generationerna på att göra upp med, både i Nicaragua och i Honduras.

– I centrum finns de unga, studenterna, kvinnorna och hbtq-rörelsen. De följer inte samma mönster som den traditionella oppositionen, arbetarrörelsen, och är därför svårare att kontrollera. Samtidigt är svagheten att deras krav är så breda, anser Joaquín Mejía.

Dessutom sätter sig delar av oppositionen ner vid förhandlingsbordet med regeringen eller försöker delta i valprocesserna fastän dessa är präglade av fusk och inte är legitima.

– I stället borde de försöka ändra spelreglerna, som är fundamenten i en demokrati, anser Joaquín Mejía.

Partiet Libre grundades av Manuel Zelaya, som avsattes som president 2009, och partiet har redan kandidater till presidentvalen 2022:

– De kommer ingen vart: USA kräver en auktoritär figur som JOH och EU kommer att hålla med, tror Joaquín Mejía.

Nytt hopp? El Salvadors nye president Nayib Bukele. Foto: Presidencia El Salvador

Inte desto mindre ser Joaquín Mejía hoppfullt på framtiden. I grannlandet El Salvador tillträdde den 37-årige Nayib Bukele presidentposten den 1 juni. I sin diskurs säger han sig vilja göra upp med de traditionella maktstrukturerna som han anser har ”lämnat landet i ruiner”.

Nayib Bukele var borgmästare i huvudstaden San Salvador 2015-2018 och tillhörde FMLN, vänsterpartiet som är arvtagare till gerillarörelserna under inbördeskriget. Han uteslöts från FMLN hösten 2017 och när han ställde upp i presidentvalet var det som kandidat för höger-centerpartiet GANA. Nayib Bukeles valseger innebar att det var första gången sedan inbördeskrigets slut 1992 som presidenten inte kommer från antingen FMLN eller högerpartiet ARENA.

– Bukele kan vara ett exempel för Honduras och resten av regionen. Men det kan bli svårt, han har starka konservativa krafter såsom kyrkan och näringslivet emot sig, liksom i hela regionen, befarar Joaquín Mejía.

Samtidigt medger han att man inte kan förutspå vad som ska hända i Honduras och regionen inom de närmaste åren, inte ens inom de närmaste veckorna eller dagarna:

– Här är allting oförutsägbart inte minst för att verkligheten i Centralamerika är så djupt förbunden med vad som händer i USA.

Erika Brenner
[email protected]

Läs mer

Läs mer om Honduras i Human Rights Watchs årsrapport (januari 2019)

Läs mer om Nicaragua i Human Rights Watchs årsrapport (januari 2019)

El Salvador: President Bukele pledges to respect human rights (24 juni 2019)

Honduras: Amnesty International warns President Hernández about the deployment of the Armed Forces during protests (21 juni 2019)

Nicaragua: The government of Daniel Ortega violates its commitment to release all detainees (Amnesty International 19 juni 2019)

Nicaragua: Targeted Sanctions, Justice Key to Curb Abuses (rapport från Human Rights Watch 19 juni 2019)

IACHR Brings Honduras Case before IA Court (IACHR 9 maj 2019)

Honduras: Authorities must recognize the work of human rights defenders during protests (Amnesty International 3 maj 2019)

IACHR and OHCHR-Honduras Reject Violence in Honduras (IACHR 30 april 2019)

Bakgrund/Nicaragua

Mellan åren 1912 och 1933 var Nicaragua den mesta tiden ockuperat av USA:s marinkår.

Augusto César Sandino (i mitten) mördades 1934. Foto: U.S. National Archives and Records Administration/Wikimedia

År 1934 beordrade Anastasio Somoza García att rebelledaren Augusto César Sandino skulle mördas. Somoza mördades själv 1956 varvid sonen tog över presidentposten. Den yngste sonen, Anastasio Somoza Debayle, blev president år 1967. Han mördades i exil i Paraguay år 1980.

Somozadynastin styrde Nicaragua från 1934 till 1979 men i slutet av 1970-talet ökade protesterna mot diktaturen. FSLN, den sandinistiska befrielsefronten, hade bildats redan 1961 och under 1978 växte dess styrka.

Den 10 januari 1978 låg Somoza bakom mordet på Pedro Joaquín Chamorro Cardenal, chefredaktör för liberala La Prensa, landets enda oppositionstidning. Mordet gjorde att delar av medelklassen i städerna nu vände sig mot Somoza.

1989: Tioårsfirandet av den nicaraguanska revolutionen. Foto: Tiarescott from Managua/Wikimedia

I juli 1979 tågade FSLN in i huvudstaden Managua och Somoza flydde. Daniel Ortega var den ledande kommendanten i FSLN och blev år 1984 vald till president.

Förhållandet till USA, där Jimmy Carter var president, var i början av sandinisternas styre formellt korrekt utan problem. USA ställde dock in sitt biståndsprogram då FSLN anklagades för att leverera vapen till FMLN-gerillan i El Salvador.

När Ronald Reagan efter valet 1980 blev president i USA gav han klartecken till CIA att organisera ett hemligt krig mot sandinisterna genom contras, högerrebeller som hade sina baser främst i Honduras. Contras anklagades för en rad övergrepp under kriget. USA minerade också den nicaraguanska hamnen Corinto varvid Nicaragua år 1984 vände sig till Internationella domstolen, ICJ, i Haag. Två år senare slog ICJ fast att USA inte hade rätt att minera hamnar i Nicaragua.

Contras-soldater 1987. De fick stöd av USA för att störta sandinisterna. Foto: Tiomono (talk)/Wikimedia

Sandiniststyret i Nicaragua anklagades för brott mot mänskliga rättigheter och behandlingen av flera urfolk, däribland miskitos, vid Atlantkusten fick stor uppmärksamhet. Under kriget mellan regeringen och contras försämrades Nicaraguas ekonomi trots stöd från östblocket och krigströttheten växte.

År 1990 utmanades Daniel Ortega i presidentvalet av Violeta Chamorro, änka efter Pedro Joaquín Chamorro. Hon hade stött FSLN 1979 men blev alltmer kritisk och tidningen La Prensa var kritisk mot sandinisterna.

Violeta Chamorro stöddes av koalitionen UNO och hon lovade att kriget, där omkring 30 000 personer beräknas ha dödats, skulle få ett slut. I UNO ingick både högerpartier, mittenpartier och två vänsterpartier. Sandinisterna förlorade valet.

De kommande valen förlorade Daniel Ortega och sandinisterna mot borgerliga politiker. Grupper bröt sig ur FSLN, däribland MRS under ledning av Sergio Ramírez, som varit vicepresident 1985-1990.

År 2006 allierade sig Daniel Ortega och FSLN med katolska kyrkan för att förbjuda abort, som hade varit lagligt under vissa omständigheter sedan 1891.

Trots att USA försökte påverka valet år 2006 blev Daniel Ortega vald till president med 38 procent av rösterna. FSLN fick 38 av 92 mandat i parlamentet. År 2011 återvaldes Ortega med 62 procent av rösterna. År 2014 ändrades konstitutionen så att Ortega kunde ställa upp igen.

Valet år 2016, då Ortega återigen valdes till president med 72 procent av rösterna, blev omstritt och oppositionen anklagade sandinisterna för valfusk. Ledamöter från liberala PLI och MRS hade före valet berövats sina platser i parlamentet. Det nyvalda parlamentet fick nu 70 ledamöter från FSLN, en kompakt majoritet.

FAD, den breda fronten för demokrati, hade uppmanat till bojkott av valet och hävdade att resultatet var ”en fars”.

Ulf B Andersson
(1 juni 2018)

Läs mer om Nicaragua från Amnesty Press

I Nicaragua kämpar hundratals politiska fångar för sin frihet (30 april 2019)

Repressionen fortsätter i krisens Nicaragua (23 april 2019)

Tillslagen mot journalister fortsätter i Nicaragua (16 januari 2019)

Allt fler flyr från Nicaragua men i Sverige blir det avslag på asylansökningar (20 december 2018)

Nicaraguas regering slår till mot regeringskritiska organisationer (20 december 2018)

”Bara ekonomiska sanktioner hjälper mot krisen i Nicaragua” (19 september 2018)

Ökad fattigdom och repression i krisens Nicaragua (19 september 2018)

Aktivister från Nicaragua vill ha internationellt stöd mot Ortega (1 juni 2018)

Ökade påtryckningar mot medier i Nicaragua – situationen jämförs med Somozadiktaturens år (18 maj 2018)