Inför 25 januari: Ett litet hopp om fred i Syrien

Under rubriken ”Syrien – är freden möjlig?” anordnade Olof Palmes Internationella Center och ABF Stockholm ett seminarium i Stockholm med Thomas Hammarberg som samtalsledare. I snart fem år har inbördeskriget pågått i Syrien men den 25 januari är det meningen att fredssamtal ska inledas.

reportage | 2016-01-16
Av: Petter Svensson
Flyktinglägret Düziçi camp i provinsen Osmaniye i Turkiet den 1 november 2015. Hälften av Syriens befolkning beräknas ha tvingats på flykt och över fyra miljoner har lämnat landet.

Flyktinglägret Düziçi camp i provinsen Osmaniye i Turkiet den 1 november 2015. Hälften av Syriens befolkning beräknas ha tvingats på flykt och över fyra miljoner har lämnat landet. Foto: Amnesty International

Resolutionen från FN:s säkerhetsråd den 18 december,med en internationell plan för att påbörja en syrisk fredsprocess, innebar en strimma av hopp för att få stopp på det snart fem år långa krig som hittills dödat omkring 250 000 människor och tvingat halva befolkningen på flykt. Det svensk-italienska FN-sändebudet Staffan de Mistura har meddelat att samtalen ska komma igång den 25 januari. Den syriska regimen har sagt sig vara redo att delta i samtalen men agerar inte i enlighet med detta.

– De dagliga syriska och ryska bombningarna över civila områden som pågått sedan resolutionen antogs sker i strid med uttryckliga bestämmelser. Att få stopp på detta är nog en nödvändig förtroendeskapande åtgärd för att samtalen ska kunna komma igång. Det verkar som om man gör det avsiktligt för att göra det omöjligt för oppositionen att sätta sig vid förhandlingsbordet,sade Niklas Kebbon, ambassadör för Syrieninsatsen (tillika svensk ambassadör i Damaskus åren 2008-2014), vid seminariet i Stockholm den 9 januari.

De nyligen publicerade bilderna av utmärglade människor i staden Madaya till följd av regimens brutala isoleringsstrategi är en annan försvårande faktor för att en dialog ska kunna inledas. Röda korset fick nyligen tillstånd att leverera nödhjälp till befolkningen i Madaya, som belägras av den syriska regimen och befolkningen i Foah och Kefraya, två mindre städer i Idlib-provinsen som har belägrats av rebellstyrkor sedan mars 2015.

Rebellkontrollerade områden i Aleppo utsätts för regimens attacker. Vid en missilattack mot stadsdelen Salahideen den 3 april 2015 dödades fem personer.

Rebellkontrollerade områden i Aleppo utsätts för regimens attacker. Vid en missilattack mot stadsdelen Salahideen den 3 april 2015 dödades fem personer. Foto: Khalil Hajjar/AI

Det krävs även att den splittrade oppositionen, vars enda gemensamma nämnare är att man har samma fiende, kan hålla samman. I dagsläget har man dock bättre samordning än tidigare såväl politiskt som militärt, vilket främst illustreras av att man i Saudiarabiens huvudstad Riyadh i december till mångas förvåning lyckades enas om en plattform och en förhandlingsdelegation för samtal med regimen.

– Jag är ingen optimist, men om man ska identifiera den lilla, möjliga vägen mot en politisk lösning så måste vi stärka oppositionen och skydda den, ansåg Niklas Kebbon.

Men det finns alltjämt gränsdragningsproblem.
– IS och al-Nusra är inte med i FN-överenskommelsen, men man ska även ta bort andra grupperingar. Just nu är 167 olika grupperingar nominerade som anses vara så militanta att de inte kan vara med vid en förhandling, och som alltså fortsatt kan bekämpas vid eldupphör. Det är svårt att veta var man ska dra den gränsen, påpekade Johan Wiktorin, försvarsanalytiker.

Ett grundläggande problem är att så många aktörer är inblandade, på såväl internationell, regional som lokal nivå. På regimsidan märks särskilt Iran, Ryssland, libanesiska Hizbollah och shiamilis från Irak. Hittills har 15 olika stater intervenerat militärt i Syrien. Och regionen i stort är mycket ömtålig med stora spänningar i omgivande länder.

En skylt för Islamiska staten ligger på marken i norra Syrien.

En skylt för Islamiska staten ligger på marken i norra Syrien. Foto: Amnesty International

– Är man som part inte nöjd med utvecklingen i Syrien kan man öka trycket någon annan stans, exempelvis i den pågående konflikten i Jemen. Om det skulle finnas samförstånd på den internationella eller regionala nivån gällande Syrien räcker inte det om inte samma sak även sker på den lokala nivån, och tvärtom, säger Johan Wiktorin.

Den pågående bilaterala krisen mellan de regionala stormakterna och ärkefienderna Iran och Saudiarabien utgör kanske det enskilt största hindret för att nå en överenskommelse om Syrien. Krisen skärptes sedan Saudiarabien den 2 januari på en dag avrättade 47 personer, däribland den prominente shiamuslimske imamen Nimr Baqir al-Nimr som hade en ledande roll i protesterna i östra Saudiarabien under den Arabiska våren 2011.

Det shiitiska Iran och sunnitiska (wahhabistiska) Saudiarabien underblåser sekteristiska strömningar i regionen, men framförallt handlar det om ett geopolitiskt maktspel där Iran på senare tid stärkt sin position. Sedan houhtirebellerna i Jemen nått framgångar och intagit huvudstaden Sanaa har Saudiarabien, tillsammans med ett 10-tal länder, inlett ett flygkrig i Jemen. Flyganfallen har fått skarp kritik från bland annat Amnesty International då civila mål har angripits.

– Saudiarabien är skräckslagna över att se iranska lydregimer i sitt närområde; Hizbollah, Damaskus, Bagdad, och även i Jemen där Iran stödjer Houthirebellerna. Skräcken förstärks med USA:s roll, som närmat sig Iran i och med kärnenergiuppgörelsen. Dessa länder måste vara med vid förhandlingsbordet om Syrien då de stater som är en del av problemet måste vara en del av lösningen, sade Bitte Hammargren, journalist och Mellanösternexpert.

Samtalsledaren Thomas Hammarberg med Bitte Hammargren och Johan Wiktorin vid Syrienseminariet på ABF-huset den 9 januari.

Samtalsledaren Thomas Hammarberg med Bitte Hammargren och Johan Wiktorin vid Syrienseminariet på ABF-huset den 9 januari. Foto: Petter Svensson

Man ska dock komma ihåg att dessa stater, trots att det rör sig om extrema regimer, också kan agera som positiva katalysatorer i konflikten. Niklas Kebbon menar att Saudiarabien skickligt jämkade samma motstridiga linjer för att få samman oppositionen i Riyadh. Och Bitte Hammargren betonar att Iran var en konstruktiv kraft när Iraks premiärminister Nuri al-Maliki, vars hårdföra styre gentemot sunniter drev människor i famnen på IS, byttes ut till förmån för den mer inkluderande premiärministern Haider al-Abadi.

Den havererade relationen mellan Turkiet och Ryssland till följd av att Turkiet sköt ner ett ryskt plan i november är en annan försvårande omständighet. Detta har i sin tur påverkat den inrikespolitiska balansen i Turkiet då såväl den kurdiska väpnade rörelsen PKK som det pro-kurdiska partiet HDP har närmat sig Ryssland. En av HDP:s partiledare, Selahattin Demirtaş, besökte i december Moskva.

– Gränsen mellan Syrien och Turkiet har tidigare varit en 90 mil lång jihadistisk motorväg. Och Turkiet har använt IS indirekt genom att slå ner på PKK:s syriska gren för att kurderna inte ska få ett sammanhängande territorium, förklarade Bitte Hammargren.

En grundläggande sakfråga som riskerar att stå i vägen för alla möjligheter att uppnå någon form av överenskommelse är att det inte finns någon enighet om president Bashar al-Assads roll i ett framtida Syrien. För oppositionen är det otänkbart att låta själva symbolen för ett mångårigt förtryck sitta kvar vid makten, samtidigt ter det sig högst osannolikt att Iran och Ryssland skulle vara beredda att offra al-Assad vid förhandlingar.

Som om inte detta vore nog återstår frågan om Islamiska staten och dess kalifat. Seminariedeltagarna förefaller vara överens om att en seger över IS förutsätter att al-Assad försvinner som president. Man ska komma ihåg att det var just den nuvarande syriska regimen som såg till att jihadister kunde ta sig in i Irak via Syrien för att slåss mot amerikanska och brittiska trupper efter invasionen år 2003.

– För den syriska regimen är IS den perfekta fienden som man hoppas leder till att man välkomnas tillbaka in i värmen av det internationella samfundet som ”the lesser evil”. Därför har man valt att inte bekämpa IS för att istället bekämpa den opposition som skulle kunna bli en förhandlingspartner i den politiska lösning som man vill undvika. IS hotar att skymma sikten hos oss i väst att göra något åt grundkonflikten, säger Niklas Kebbon.

Förstört hem i byn Husseiniya i norra Syrien den 5 oktober 2015. Amnesty International anklagade i en rapport kurdiska styrkor från YPG för att ha förstört arabiska hem i byn när IS trängdes tillbaka.

Förstört hem i byn Husseiniya i norra Syrien den 5 oktober 2015. Amnesty International anklagade i en rapport kurdiska styrkor från YPG för att ha förstört arabiska hem i byn när IS trängdes tillbaka. Foto: Amnesty International

Enligt Johan Wiktorin är det inte någon god idé att västländer intervenerar genom marktrupper för att slå ut IS, vilket bombningar och strategiska drönarattacker inte förmår att göra, då det just är ett sådant scenario som IS eftersträvar:
– Det skulle också innebära stora logistiska problem, det är långt till hamnar och skulle ta månader att bygga upp. Detta är något som först och främst måste lösas av det syriska folket.

Petter Svensson
[email protected]

Bakgrund

  • Resolutionen från den 18 december innehåller en internationell plan, som förhandlats framtidigare under hösten i Wien, för att påbörja en syrisk fredsprocess. Den innehåller bland annat en vapenvila, samtal mellan syriska regeringen och oppositionen samt en tvåårsperiod för att skapa en samlingsregering och hålla demokratiska val.

  • Innan reella förhandlingar startar med den syriska regimen vill oppositionsgrupperna bland annat att regimens blockad av rebellkontrollerade områden avbryts, att alla avrättningar stoppas och att alla politiska fångar ska friges. Regimen måste också sluta tvångsförflytta människor och upphöra med att släppa bomber mot civila mål. Oppositionsgrupperna har vidare uttalat att man vill inrätta en demokratisk syrisk stat där alla grupper i landet inkluderas och där de statliga institutionerna behålls.

  • Förra året antog Sverige en ny form av biståndsstrategi för Syrien, 1,7 miljarder kronor ska fördelas under 5 år och syftar till att ge människor bättre möjligheter till att försörja sig utanför krigsekonomin och ge grundläggande samhällsservice, såsom skolor och sjukvård. Det är ett exempel på åtgärder som krävs för att öka möjligheterna till att en framtida fredsuppgörelse ska kunna hålla, menar Niklas Kebbon. Sverige har sedan år 2011 gett 1,9 miljarder kronor i humanitärt stöd genom FN-systemet. Sveriges diplomatiska strategi handlar om att agera för att få nyckelaktörer i konflikten att komma till förhandlingsborden och därmed få till stånd en politisk lösning. Allt annat är ju egentligen bara plåster på såren, konstaterar Niklas Kebbon.

Petter Svensson

Läs mer om Syrien från Amnesty Press
På flykt undan terrorn från IS mot homosexuella (22 december 2015)

Lösningen finns i Damaskus (Ledare i Amnesty Press nr 4/2015)

ALMEDALEN2015: Ny svensk strategi för Syrien – grannländernas börda ökar (6 juli 2015)

Oljefatsbomber sprider skräck i Syrien (Amnesty Press 3 mars 2015)

Nyanserat om kriget i Syrien (recension av Aron Lunds bok ”Syrien brinner” i Amnesty Press nr 4/2014)

Kobane – en symbol för frihet (krönika av Joakim Medin i Amnesty Press nr 4/2014)

Tidning ger röst åt kvinnor i krigets Syrien (Amnesty Press 25 november 2014)

BOKMÄSSAN: ”Assads regim i Syrien kommer att överleva ” (26 september 2014)

UNHCR slår larm (ledare i Amnesty Press nr 3/2014)

Kamp för att möta grundläggande behov i Aleppo (14 augusti 2014)

ALMEDALEN: Flyktingströmmar och nya kartor – Syrienkriget och konsekvenser för regionen (4 juli 2014)

ALMEDALEN: Syrien - ett högt pris för medierapportering kring kriget (3 juli 2014)

Häften av de palestinska flyktingar i Syrien på flykt undan inbördeskriget (1 maj 2014)

Libanon på bristningsgränsen (Amnesty Press nummer 3/2013)

På flykt undan kriget i Syrien - Amnesty Press i östra Libanon (25 juli 2012)

Syrisk oppositionsledare på årsmötet (6 maj 2012)

SNC-ledare på Sverigebesök: ”Tvång är det enda regimen i Syrien förstår” (23 maj 2012)

Syrien på randen till inbördeskrig (analys av Aron Lund i Amnesty Press nr 1/2012)

På flykt från Syrien (15 augusti 2011)

Syrien– försiktig optimism sedan Bashar tog över makten (13 februari 2001)

reportage | 2016-01-16
Av: Petter Svensson