Michael Moore har tröttnat på kapitalismen

filmer | 2009-10-29

Michael Moore framför Kapitolium, Washington, sätet för USA:s kongress.

I sin senaste film går Michael Moore till storms mot kapitalismen. Inget nytt under solen men mycket underhållande.

Capitalism: A love story
Regi: Michael Moore

Land: USA

Liksom i Trainspotting inleds Michael Moores nya film i ett furiöst tempo med en sjungande, mässande Iggy Pop i bakgrunden, medan vi får se stötar mot olika kontor och banker tagna med övervakningskamera - som en sorts bekräftelse på den franske anarkistfilosofen J.P. Proudhons tes och sentens: la propriété, c'est le vol (”egendom är stöld”). Fast till skillnad från Danny Boyles film handlar det i Moores inte om heroin utan om en annan drog: pengar!

Efter att ha avverkat bilindustrin, vapenfetischismen, terroristskräcken och sjukvården, har nu stunden kommit till detta nästintill konstitutionella nordamerikanska politiska och ekonomiska system. Capitalism – A love story inleds med en jämförelse mellan romarriket och dagens USA och förutspår också följdriktigt dess fall. Eftersom det kapitalistiska systemet endast gynnar ett fåtal: Som i reklamfilmen där den snälla mamman serverar tre glassar till de barn som stojar kring henne i köket, tills man inser att…vänta nu… de var ju sex, sju, åtta barn.

Från Caesar går han vidare till USAs politiska historia, från Carter till Obama (den goda, demokratiska tiden) via Reagan och Bush (den onda, republikanska tiden) och konkluderar att plutokrati inte bara råder inom politiken utan även att plutonomi härskar i samhället. Det där ordet, plutonomi, är något nytt; Moore menar att det är ett slags samhällsskick. Pluto, förutom att vara en hund och en planet, var romarnas namn på Hades, underjordens gud, och kommer av grekiska ordet för rikedom: ploutos.

Folksamling när Michael Moore kräver svar vid New York-börsen, New York Stock Exchange.

I sedvanlig Moore-ordning betar han av ett par saftiga skandaler – som att de största nordamerikanska bankerna tjänar grova pengar på de i förtid döda och att den högsta försäkringspremien är på en ung, frisk kvinna. Sedan beger han sig till dessa berörda institutioner för att avkräva svar, och blir som vanligt bortmotad i dörren av vakt och polis. Slutligen spärrar han i ett slags civil olydnad av hela Wall Street med tejp textad: Crime Scene. För en europeisk betraktare framstår ibland Moores filmer mer som råd, rön och info riktad till en nordamerikansk publik, det är liksom intet nytt under solen, fast samtidigt väldigt, väldigt underhållande.

Och ingen Moore-film utan några ljusglimtar: präster och biskopar som tar bladet (oblatet) från munnen och likställer kapitalismen med ondskan, nyligen vräkta människor som ockuperar sina egna hus, arbetare sparkade utan såväl lön som vederlag och som tar över sin arbetsplats, och dessutom lyckas med det, ordningsmakter och lagböcker till trots. Det ger honom anledning att, med tanke på ovan nämnda skandaler och morbida försäkringar, utbrista och avsluta filmen med orden: ”Jag vägrar leva i ett sån’t här land! Och jag tänker inte lämna det!”.

Rikard Rehnbergh

Oktober 2009

filmer | 2009-10-29