Kampanjen är över - men arbetet mot tortyr fortsätter

Den 10 december avslutar svenska sektionen av Amnesty kampanjen mot tortyr. Men arbetet mot tortyr kommer att fortsätta i andra former.
Här summerar Andrea Bodekull, kampanjansvarig på sekretariatet i Stockholm, den drygt årslånga kampanjen.

I oktober 2000 inleddes Amnestys tredje världsomfattande kampanj mot tortyr. Den första kampanjen inleddes den 10 december 1972 och avslutades den 10 - 11 december 1973 då Amnesty höll sin första stora internationella konferens mot tortyr i Paris. Den andra kampanjen inleddes 1984 och i slutet av kampanjen antogs Konventionen mot tortyr den 10 december 1984.
Vid starten den 18 oktober 2000 genomfördes en rad aktiviteter runt om i världen. I Buenos Aires, Argentina, lindades justitiepalatset in i den speciella tejp som markerar tortyrfri zon. I Nepal inleddes ett motorcykellopp med mål att besöka alla polisstationer i landet och där uppmana polisen att inte använda tortyr. I Stockholm hölls en manifestation på Sergels torg med tal, musik och teater.

Under kampanjens gång har ett antal rapporter publicerats bland annat om den tortyr barn, kvinnor och sexuella minoriteter utsätts för, handeln med tortyrredskap samt hur rasismen blir en grogrund för tortyr. Den 19 november publicerades den senaste rapporten som lyfter fram det faktum att de flesta förövarna av tortyr går straffria.

Bland de mål som sattes upp för kampanjen fanns att få fler regeringar att ansluta sig till och förverkliga FN:s Konvention mot tortyr. Och där har Amnesty nått en bit på väg. Sedan kampanjen inleddes har flera stater anslutit sig till konventionen, senast Nigeria och Irland. I våras fick en svensk amnestygrupp svar från Somalia efter att ha skrivit till landets president om konventionen. I svaret ombads gruppen att per fax skicka en kopia av konventionen!

Ett annat mål är att kämpa mot den globala handeln med tortyrredskap.

– Den ökande internationella handeln med tortyrredskap måste stoppas, sade svenska Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh vid kampanjstarten i Stockholm. Vi ser med stor oro hur till och med den svenska polisen har imponerats av de elchockvapen som allt fler företag i världen tillverkar och säljer, ofta utan någon som helst reglering från staternas sida.
I april i år antog FN:s kommission för mänskliga rättigheter en resolution som uppmanar alla stater att vidta åtgärder för att förhindra och förbjuda produktion och handel med tortyrredskap. Kommissionen uppmanade också den specielle rapportören att genomföra en översyn av tillverkning och handel med syfte att finna vägar för att stoppa den.

Ytterligare ett mål är att tillsammans med lokala organisationer utveckla strategier för att få bort tortyren i några projektländer. Ett av dessa länder är Peru.

Amnestys peruanska sektion har tillsammans med andra peruanska människorättsorganisationer dragit igång ett utbildningsprojekt i flera departement i landet där tortyr varit vanligt. Kurser i mänskliga rättigheter med särskild inriktning mot tortyr kommer att hållas för polis, militär, domare och åklagare, men också för socialarbetare, medicinsk personal och organisationer som arbetar med föräldrar, barn och ungdomar. Myndighetspersoner informeras om sina skyldigheter gentemot de personer de ansvarar för, och representater för det civila samhället informeras om vilka rättigheter de har.

Syftet är att efter projektet deklarerera de platser där man hållit kurser för tortyrfria zoner. Särskilda civila kommittéer bildas för att övervaka att tortyr inte förekommer. Som en del av svenska sektionens arbete i kampanjen mot tortyr kommer detta projekt att stödjas ekonomiskt.
För andra året i rad arrangerade Amnesty i Peru, som ett led i kampanjen mot tortyr, ett maratonlopp för Livet, Sanningen och Friheten. Mer än tre tusen löpare, bland dem barn och ungdomar, gamlingar och funktionshindrade löpte genom Limas centrum en dag i början av november i år .

Under kampanjens gång har Amnesty tagit upp många enskilda fall. Ett exempel är en grupp asylsökande från Sudan som blev torterade i Libanon för att de skulle avstå från att söka asyl och lämna landet.

Amnesty utfärdade en blixtaktion samma dag kampanjen inleddes. Libanons regering skrev till Amnesty i London och bad dem att stoppa alla mail som kom: ” De kommer varannan minut, och fortsätter att komma medan jag skriver detta. Kan ni stoppa det? Vi har uppfattat budskapet”.

Andrea Bodekull