Amnesty och kriget

Frågan om Amnesty ska kunna motsätta sig militära interventioner eller stödja användandet av militärt våld för att förhindra att allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter sker har varit föremål för en lång diskussion och ambivalens inom rörelsen. I sommar har Amnesty krävt både aktivt ingripande (Darfur) och vapenvila (Israel-Libanon).

I somras enades man om nya riktlinjer på Amnestys ordförandeforum, vilket ska precisera det internationella rådsmötets beslut från augusti 2005 (se Amnesty Press nummer 3/2005).

Det beslutet ger Amnesty möjlighet att vid exceptionella omständigheter kunna motsätta sig militära interventioner, kräva vapenvila eller uppmana parterna till förhandling. Riktlinjerna innefattar även den mer kontroversiella rätten att kräva att väpnade trupper ska sättas in för att skydda civila om allvarliga kränkningar mot mänskliga rättigheter äger rum, till exempel folkmord och brott mot mänskligheten.

För att Amnesty ska kunna kräva att fredsbevarande styrkor sätts in måste tre villkor uppfyllas: att den väpnade styrkan är förenlig med internationell rätt, att styrkan ges mandat att använda det proportionella våld som är nödvändigt för att skydda mänskliga rättigheter och att uppmaningen från Amnesty begränsas till fredsbevarande FN-styrkor eller styrkor med liknande mandat.

Grundpositionen är dock att Amnesty aldrig tar ställning för eller emot i konflikter förutom att kräva att alla inblandade måste respektera internationell och humanitär rätt.

Christine Pamp, ordförande i svenska Amnesty, menar att det är en positiv förändring:
– Jag tror att det kan stärka Amnestys position i internationella människorättssammanhang, att vi inte bara är mot saker utan att vi också kan kräva att man gör saker för att förhindra brott mot mänskliga rättigheter.
Åtagandet är i ständig förändring, påpekar Stefan Johansson, sammankallande i Amnestys internationella kommitté:
– Amnesty är idag ganska långt ifrån den organisation vi var för, säg, 20 år sedan. Vi är en väldigt aktiv aktör i princip i alla frågor som rör mänskliga rättigheter, vilket gör att det känns naturligt att Amnesty är med i diskussionerna om militära interventioner.

Två situationer i år har på ett mycket konkret sätt prövat de nya riktlinjerna; konflikten i Darfur och kriget Israel-Libanon. Amnesty uppmanade i augusti FN:s säkerhetsråd att skicka fredsbevarande trupper till Darfur. Tidigare i augusti krävde Amnesty, för första gången i rörelsens historia, eldupphör i en konflikt (Israel-Libanon).

Det finns alltid risker med att göra aktiva ställningstaganden, enligt Stefan Johansson. Amnesty kan förlora trovärdighet om man trampar snett men det är ändå naturligt att Amnesty är med i dessa diskussioner, som med kravet om eldupphör i Libanonkriget:
– Det kravet ligger ganska nära Amnestys traditionella arbete och de flesta anser nog att det är logiskt att Amnesty försöker få till stånd en vapenvila i en sådan situation.

Christine Pamp tar upp problemet med konflikten i Darfur i västra Sudan:
– I Darfur har vi länge velat göra något. Vi har bokstavligen fått se på när människor i tusental dött och våldtagits. Det har varit en hemsk situation där vi verkligen känt oss bakbundna.

Christine Pamp betonar också att Amnesty måste vara försiktig i sitt ställningstagande:
– Det är en otroligt delikat fråga där man måste göra bedömningar från fall till fall. Jag tror absolut inte att Amnesty i tid och otid ska gå in och kräva militär intervention. Det vi har sett i sommar är två undantag.
Tydligt är att det är en komplicerad fråga som inte ger några enkla svar.

Text: Robert Udén

Definition av militära interventioner
Situationer där militära styrkor går över internationella gränser och där den relevanta myndigheten motsätter sig att styrkorna, det vill säga att det sker ett påtvingat intrång in i ett territorium mot viljan av staten eller myndigheten. De flesta av FN:s operationer genomförs efter godkännande av de inblandade parterna.