Amnesty tar plats på scen

I pjäsen »Bent« skildras homosexuell kärlek i fånglägret Dachau. Berättelsen utspelas under andra världskriget men handlar lika mycket om verkligheten idag. För att ingen i publiken ska missa det tar ensemblen hjälp av Amnesty.

Stockholmsgruppen Teater De Vill är en av de många ensembler i landet som spelar politisk teater. De är övertygade om att teater kan förändra världen, men vill inte bli sammankopplade med plakaten och propagandan från 1970-talet. De definierar sig inte ideologiskt och säger sig inte ha något manifest.

I informationen om pjäsen Bent som har premiär 30 mars kan man dock läsa att deras intention är att nå en ung publik och att upprätta en mötesplats för integration mellan alla klasser, raser och ideologier. De belyser konkreta händelser och fenomen i vår samtid och hoppas att de som tror sig kunna blunda för mänsklig orättvisa ska öppna ögonen för verkligheten.

– Politisk teater för mig är att presentera samhällsfenomen och skapa en diskussion mellan publiken och en organisation, säger Johan Bössman som spelar huvudrollen Max i »Bent«. Ingen får lämna rummet genom nödutgången att det bara är en pjäs. Genom att låta en organisation delta efter pjäsen får vi en brygga till dagens samhälle. Det hjälper oss att destillera informationen.

Johan Bössman spelar huvudrollen
i »Bent«.

– Teater ger en ögonblicksupplevelse, men det finns en överenskommelse i teaterrummet om att det inte är på riktigt, säger regissören Alejandro Vivanco. När man följer upp med ett samtal får publiken fundera på vad som egentligen är sant.

Redan när Teater De Vill väljer pjäs har de upplägget med verklighetsförankring och diskussion i åtanke. Mordet på den syndikalistiske fackföreningsmannen Björn Söderberg som begicks av nazister 1999 fick dem att välja Martin Shermans drama »Bent«.

Efter varje föreställning leder en organisation samtalet. Amnesty talar om tortyr, RFSL tar upp homosexualitet och avhoppade nazister från Fryshuset diskuterar främlingsfientlighet. Därtill kommer Läkare utan gränser, polisen och Röda Korset att leda samtalet efter några föreställningar.

Samarbetet med Amnesty började för tre år sedan med en pjäs om politiska fångar. 1999 spelade gruppen »Killer Joe« som bland annat handlade om dödsstraffet. 1 800 elever från högstadiet och gymnasiet såg uppsättningen. Brita Grundin var en av dem från Amnesty som informerade och höll i diskussionerna efter pjäsen. Hon har själv jobbat med teater och är imponerad av ensemblen:
– Teater kan skaka om på ett sätt som vi i Amnesty inte kan. Skådespelarnas absoluta närvaro på scen greppar tag om publiken. Jag hoppas att vårt engagemang också känns, men vi måste även komma med rena fakta.

Johan Bössman och hans motspelare Robert Jelinek repeterar slutscenerna i »Bent«. Med manus i hand tittar de allvarligt på varandra. Rollfiguren Max talar till den unga flicka som han låg med för att dölja sin homosexualitet då han kom till fånglägret. Hon är död, men dansar i Max tankar.

– Du får inte älska mig, säger han. Det är inte meningen att bögar ska bli älskade. Men vet du vem som faktiskt älskade mig? Han på tåget. Jag kommer inte ihåg vad han hette.

Bent är en krävande berättelse om liv och död i en omänsklig tillvaro. Men producent Jonas Kahnlund lovar att det finns hopp och att pjäsen också roar. Det viktigaste är dock att publiken blir berörd, funderar och tar med sig något hem.

Text och bild:
Teresa Lindstedt