Ryssland: Tragedin i Beslan sätter fokus på Tjetjenienkonflikten

reportage | 2004-09-22

Han ber om ordet och reser sig upp. Mikrofonen skickas till honom och han presenterar sig som Ivan Romanov från Ryssland. Han kallar det ryska försvarsministeriet för det ryska försvarsmysteriet och kriget i Tjetjenien för ett maffiakrig i kommersiellt syfte.

Ivan Romanov sitter i publiken på ett seminarium anordnat av Palmecentret i Stockholm den 15 september. Diskussionsämnena är barnen i Beslan, rysk nationalism och politiskt våld. Åtta experter på åtta olika områden sitter i panelen och debatten blir tyvärr ofta rörig och spretig. Men Ivan Romanov talar klarspråk. Han beskriver ett korrumperat samhälle där ”den tiggande babusjkan på gatan måste betala polisen för den plats hon sitter på”.

Han säger att 54 procent av Rysslands BNP försvinner i 16 individers fickor och att Ryssland behöver det tjetjenska kriget för att folk ska glömma bort de icke utbetalda lönerna och den organiserade brottsligheten, vars utövare är själva staten. Johan Öhman, medverkande i panelen och Rysslandsexpert på Lunds universitet, bekräftar Romanovs nedslående beskrivning av det ryska samhället och konflikten i Tjetjenien.

Öhman ger en kort bakgrund av konflikten som tog fart 1991 då Sovjetunionen splittrades och Tjetjenien utropade sig självständigt från Ryssland, som utvecklades till ett krig 1994 när ryska trupper gick in i Tjetjenien, och som efter en vapenvila som skrevs under 1996 återigen trappades upp till ett krig 1999. Han beskriver den anti-muslimska, i många fall av staten underblåsta propagandan i Ryssland och oron hos en stor del av den ryska befolkningen för att muslimer kommer att utgöra majoritet i federationen inom 10-15 år.

Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Svenska Journalistförbundet, säger att de ryska myndigheterna underminerar även journalisternas arbete vilket har sin grund i det gamla sovjetiska sättet att se på journalister. Detta gör att det blir allt svårare att bevaka dessa områden. Hon beklagar detta framför allt med tanke på att bristande rapportering ofta leder till maktmissbruk.

Bosse Lindwall, utrikeskorrespondent på TV4, håller inte med Agneta, utan säger att han hittills inte nekats tillträde till något krisområde under sin journalistiska karriär. Han rapporterade även direkt från Beslan under själva gisslandramat.
- Det var oerhört svårt eftersom jag som journalist förväntades gilla mitt arbete, samtidigt som det jag skulle skildra var det absolut värsta jag sett.

Lindwall beskriver Beslan som ett lantligt samhälle som dock inte ger ett fattigt intryck. Eftersom det inte finns några hotell i staden var han hänvisad till privat boende, och på det sättet fick han möjlighet att komma in i samhället. Han berättar om de starka bilderna dagen efter att gisslan hade släppts, uttryck av hopplöshet i människors ansikten och om mötet med en sjuårig pojke som vårdades på sjukhuset efter gisslandramat.
- Man kunde inte spåra några tecken på lättnad i hans ansikte. Pojken var helt avskärmad, säger Lindwall.

Cecilia Modig som arbetar på Rädda Barnen har lång erfarenhet om barns situation i världen.
- Det är inget nytt att barn är indragna i krig. Barn var även en självklar del av Förintelsen. Under 90-talet har det dock blivit mer påtagligt, till exempel under Bosnienkriget. Att använda barn är det effektivaste sättet att föra ett krig. Repliker som ”Om du inte gör som jag säger våldtar jag din dotter!” har blivit allt vanligare.

Thomas Hammarberg, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Centrum, tycker att informationen om Tjetjenienkonflikten uppvisar skrämmande brister. Han pratar om terrorism i Ryssland, nämner flygkapningarna och drar en parallell till terroristattackerna i New York den 11 september 2001. Han säger att terrorismen har ökat och att det finns flera unga människor som söker sig till dessa grupper.
-Vi måste dränera den pool av missnöje som gör det möjligt att rekrytera till dessa terroristgrupper, säger han och fortsätter:
- Vi får inte vara rädda för att diskutera det faktum att kriget mot terrorismen faktiskt har misslyckats och hittills snarare fyllt på missnöjespoolen.

Thomas Hammarberg, generalsekreterare på Palmecentret

Arne Ruth från Demokratiinstitutet i Sundsvall, som kallar sig själv för ”en politisk amatör som inte ens kan ryska”, erkänner att Ryssland och Tjetjenienkonflikten inte har varit högt upp på hans politiska dagordning.
- Det är cyniskt att det måste till grymheter av sådan dignitet för att vi ska förstå allvaret, säger han.
Han tycker att händelsen i Beslan påminner mycket om dramat i skolan i Colombine då ett antal elever dödades av två kamrater – fast i kubik. Den utlösande faktorn i sådana attacker är desperation som leder till desperata handlingar.

Marie Hellner, psykolog på BUP som jobbar med asylsökande barn, tycker att det är viktigt att barn som har blivit drabbade får all hjälp de behöver. Enligt henne visar forskningen att 50 procent av de barn som har upplevt en stor kris kan hantera den bra beroende på tidigare erfarenheter och den hjälp de får efteråt. Hon betonar den viktiga rollen organisationer som UNICEF och Läkare utan gränser spelar i dessa barns liv.
- Vi har en kontinuerlig ström av människor från det gamla Sovjetunionen som söker skydd i vårt land. Jag har mött barn som berättar om fruktansvärda erfarenheter. ”Vi har sett en hel stad som har blivit utsatt för fasansfull terror”, har barn sagt. Dessa barn behöver hjälp och i många delar av världen finns det kunskap om hur man ska gå tillväga.

Arne Ruth tycker att vi i Sverige om cirka ett halvår borde bjuda in folk från Beslan för att visa intresse och för att de ska kunna berätta om sina upplevelser. Han avslutar med orden:
-Jag är inte hoppfull i det stora perspektivet, men inte alltför drabbad av hopplöshet i det lilla perspektivet.
Man kan inte låta bli att önska att det var tvärtom.

Nadja Odobasic
Sara H Ångström
praktikanter, Amnesty Press och media

reportage | 2004-09-22