”Att vara journalist i Belarus är att vara medborgarrättsaktivist”

Bötfällning, smutskastning och ett ständigt överhängande hot är vardagsmat för vitryska frilansjournalister. Trots det fortsätter vitryska frilansare att rapportera från en verklighet som känns avlägsen för svenska journalister. Amnesty Press har mött några av dem.

reportage | 2016-10-25
Av: Vera Häggblom

Andrus Klikunou från fackförbundet Belarusian Association of Journalists (BAJ) befarar att det till synes minskade förtrycket kommer att slå tillbaka med förnyad styrka. Foto: Vera Häggblom

För tillfället kännetecknas förhållandet mellan EU och Vitryssland av en tövädersperiod. I februari hävdes de flesta av sanktionerna mot landet permanent och förtrycket i landet har minskat – i alla fall på ytan. Men enligt de vitryska frilansjournalister som nyligen har varit på Sverigebesök för att utbyta erfarenheter med sina svenska kollegor kvarstår grundproblematiken i landet som brukar kallas Europas sista diktatur.

– Jag är tyvärr övertygad om att dagens liberaliseringstendenser används på samma sätt som inför presidentvalet 2010: för att se hur stark oppositionen är, hitta de mest relevanta aktörerna och sedan slå till, säger Andrei ”Andrus” Klikunou från fackförbundet Belarusian Association of Journalists (BAJ) till Amnesty Press.

Vitryssland har sedan länge hamnat långt ned på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, och befinner sig enligt den senast sammanställningen på plats 157 av 180 länder. Yttrandefriheten garanteras visserligen i den vitryska konstitutionen, men verkligheten ser helt annorlunda ut. Särskilt frilansjournalister är hårt drabbade.

– Huvudproblemet är att frilansjournalister saknar laglig status. Enligt vitrysk lagstiftning är en journalist en person som är anställd av eller har ett kontrakt med ett mediehus, så frilansjournalister existerar i princip inte i myndigheternas ögon, säger Andrei Klikunou.

Därmed kan frilansare inte heller få den officiella ackreditering som myndigheterna kräver, vilket skapar stora problem i arbetet. Två frilansjournalister som har drabbats hårt är Konstantin ”Kastus” Zjukouski och Larysa Sjtjyrakova, som båda kommer från Vitrysslands näst största stad, Homel, nära gränsen till Ukraina och Ryssland. Båda arbetar för den Polenbaserade satellitkanalen Belsat, som vill ge en alternativ bild till de statliga tv-kanalernas rapportering.

Enligt BAJ bötfälldes Larysa Sjtjyrakova och Kastus Zjukouski under perioden januari till april 2016 på en total summa av motsvarande 3 150 Euro. Det kan jämföras med snittlönen i Vitryssland som ligger på omkring 400 Euro. Praxisen att bötfälla frilansjournalister som arbetar för utländska medier utan ackreditering, genom en godtycklig tillämpning av paragraf 22.9 i den vitryska förvaltningslagen, tog fart år 2014. Innan dess var officiella varningar ett vanligare sätt att hantera regimskritiska journalister.

Larysa Sjtjyrakova bärs in i en piketbuss efter att ha filmat en protest där människor har visat sitt missnöje med Lukasjenko-regimen genom att klappa händerna. Foto: Vera Häggblom

– Regimen ville väl sätta ett avskräckande exempel för andra frilansare samtidigt som de drog ned på antalet som blev bötfällda för att ge sken utåt av att förtrycket hade minskat, kommenterar Larysa Sjtjyrakova koncentrationen av böter mot henne och Kastus Zjukouski under 2016.

Det är dock inte bara bötfällning som drabbar vitryska frilansjournalister – myndigheternas sätt att förhindra ovälkomna granskningar är minst sagt kreativa. I en video som visas under ett seminarium på frilanskontoret Blå Kontoret i Stockholm blir Larysa Sjtjyrakova inburen i en piketbuss efter att ha filmat en demonstration där människor klappar händerna i protest mot regimen, vilket var vanligt för några år sedan. I ett annat klipp förbereder sig Sjtjyrakova och Zjukouski för att intervjua en rullstolsbunden man som utför en enmansprotest i en liten vitrysk stad. Plötsligt dyker civilklädd säkerhetstjänst upp och några minuter senare kommer en ambulans och hämtar upp mannen under förevändning att han måste tas till sjukhuset för en hälsoundersökning.

Larysa Sjtjyrakova har också fått se sin skilsmässa bli avhandlad på en sajt som KGB satt upp, där hon har beskrivits som en girig person. Hon har även blivit uppringd av män som har velat träffa henne efter att ha sett de nakenbilder som säkerhetstjänsten lagt ut på en dejtingsajt tillsammans med hennes telefonnummer. Sedan kunde man på KGB-sajten läsa om vilken lösaktig kvinna hon var som la ut nakenbilder på sig själv.

– Men jag kan leva med lite smutskastning. Det värsta är att polisens enda mål är att hindra oss i vårt arbete, säger Larysa Sjtjyrakova.

Varför uppfattas just frilansjournalister som ett så stort hot av regimen?

– Det är svårare för myndigheterna att kontrollera frilansare än andra journalister. Dessutom täcker vi de frågor som är mest känsliga för regimen, som exempelvis arbetslösheten och den ekonomiska krisen, säger Larysa Sjtjyrakova.

Larysa Sjtjyrakova, Anton Surjapin och Kastus Zjukouski har alla utsatts för den vitryska regimens förföljelse av frilansjournalister. Foto: Vera Häggblom

Ibland kan det räcka med ett fotografi för att KGB ska stå vid dörren – bokstavligen. Det fick den då 20-årige journaliststudenten Anton Surjapin erfara då han blev först med att lägga ut ett foto på sin blogg på några av de hundratals teddybjörnar med yttrandefrihetsbudskap som den svenska PR-byrån Studio Total släppte över den vitryska huvudstaden Minsk den 4 juli 2012.

På morgonen en vecka senare knackade KGB på dörren till Anton Surjapins studentrum. De utförde en husrannsakan och samma kväll fördes han till säkerhetstjänstens ökända häkte. Vad som hände under månaden han hölls frihetsberövad får Surjapin inte tala om då han är belagd med yppandeförbud, men händelsen har satt djupa spår i honom.

– Jag blev nedstämd och fick svårt att jobba under en period. Nu tänker jag inte på det dagligen, men jag kan känna en sorg över allt som hänt, säger Anton Surjapin till Amnesty Press.

Teddybjörnarna som också orsakade en diplomatisk kris mellan Sverige och Vitryssland. Foto: BNP.by

Anton Surjapin misstänktes för att ha hjälpt svenskarna att ta sig in på vitryskt luftrum och riskerade att dömas till upp till sju års fängelse. Efter att ha släppts ur häktet fick han reserestriktioner och tilläts inte lämna hemstaden Slutsk utan tillstånd från säkerhetstjänsten.

– Det var förödmjukande att behöva ringa till KGB för att få lov att resa någonstans, som om jag vore ett barn som måste be om tillåtelse, säger Anton Surjapin.

Ett år efter händelsen lades åtalet mot Surjapin ned, och han arbetar idag som frilansjournalist.

– Men KGB har fortfarande inte uttryckligen erkänt att de gjorde något fel, säger Anton Surjapin.

Från Studio Totals film om aktionen den 4 juli 2012 då ett litet plan lyfte från Litauen och flög in över Vitryssland med teddybjörnar. Foto: Youtube

Trots den svåra situationen är skratten många bland de vitryska frilansar som besöker Stockholm, även då samtalet handlar om allvarliga saker. Larysa Sjtjyrakova påpekar att humorn gör det lättare att orka med situationen. Även uppmärksamheten från omvärlden är något som ger kraft till frilansarna. OSSE:s representant för mediefrihet, Dunja Mijatovic, har upprepade gånger uppmanat myndigheterna att upphöra med förföljelsen av journalister, och frilansarnas situation har tagits upp i Europaparlamentet.

– Trycket utifrån är antagligen det enda som kan hjälpa oss, då vi lever i en odemokratisk stat. Men tyvärr är jag ganska pessimistisk då Lukasjenko, precis som alla diktatorer, har målat in sig själv i ett hörn och kommer att göra allt för att hålla sig kvar vid makten, säger Andrei Klikunou.

Kastus Zjukouski berättar om sina erfarenheter för svenska frilansjournalister på Blå Kontoret.De vitryska frilansarna deltar i "Frilanshandboken", som leds av Fredrik Nejman och Mikael Bergling och finansieras av Svenska Institutet. Till vänster tolken Veronika Menjoun. Foto: Vera Häggblom

Kastus Zjukouski vet vad det är som ger honom kraften att orka fortsätta med journalistiken. ”Pengarna” skämtar han först. Sedan blir han plötsligt allvarlig.

– Det handlar om ambitioner. Jag kan tjäna pengar genom att använda händerna, jag är en duktig byggnadsarbetare. Men jag vill förändra något i mitt land. Att vara journalist i Vitryssland handlar om mer än journalistik – det handlar också om att vara medborgarrättsaktivist och människorättsförsvarare, säger han.

Vera Häggblom
[email protected]

President Lukasjenko kör en Harley-Davidson i täten för en internationell motorcykelfestival i Minsk 24 september 2016. Foto: The Press Service of the President of the Republic of Belarus

Läs mer om Vitryssland från Amnesty Press

Belarusdagarna: ”Tappa inte fokus på Vitryssland” (21 april 2016)

Belarusdagarna: "Lukasjenkoregimen håller på att bli rumsren" (8 april 2015)

Ales Bialiatski: EU får inte sänka kraven på regimen i Vitryssland (9 november 2014)

»Jag stannar i Vitryssland« (Amnesty Press nr 3/2014)

Vitryssland - förtrycket fortsätter (9 juli 2014)

Snart dags för hockey-VM i diktaturens Vitryssland (Amnesty Press 11 april)

Poeten som utmanade Lukasjenko och hamnade i husarrest (5 oktober 2013)

”Att vi förbjudits kommer inte att stoppa oss” – kampen för mänskliga rättigheter i Vitryssland fortsätter trots repressionen (Belarusdagarna 2013)

Belarusdagarna 2012

Ideella organisationer i Vitryssland rapporterar till FN (1 mars 2010)

Medietung protest mot vitrysk repression (Amnesty Press 11 januari 2011)