Explosivt Somalia tar steget till globalt jihad

reportage | 2010-09-10

I Somalias huvudstad Mogadishu fortsätter striderna och de senaste två veckorna har enligt FN:s flyktingorgan UNHCR 230 civila dödats och 400 sårats. Den 24 augusti genomfördes en attack mot
Muna Hotel där minst 28 civila dödades. Bland de döda fanns fyra parlamentsledamöter. Den islamistiska rörelsen al-Shabab tog på sig ansvaret för attacken. Under augusti flydde ytterligare
6 500 somalier till Kenya. Efter att al-Shabab genom bombdåden i Ugandas huvudstad Kampala den 11 juli tog steget från lokalt till globalt jihad har omvärlden beslutat sig för att agera. Kritiker menar dock att det riskerar att bara förvärra situationen. Amnesty Press har besökt ”Lilla Mogadishu” i Kenyas huvudstad Nairobi, ett centrum för den somaliska exilen.

Beväpnade medlemmar i al-Shabab patrullerar på Bakara-marknaden i Mogadishu den 29 juni 2009. Strider i den somaliska huvudstaden de senaste veckorna har krävt minst 240 civila dödsoffer.
Foto: AP/PA Photo/Mohamed Sheikh Nor/AI

Det var bombningen i Ugandas huvudstad Kampala den 11 juli, bara två veckor innan Afrikanska Unionen, AU, skulle ha ett toppmöte i staden, som fick det internationella samfundet att reagera. 76 människor dog på två uteserveringar där de hade samlats för att titta på finalen i fotbolls-VM för herrar. Ugandiska medlemmar av al-Shabab, den militanta grupp som enligt uppskattningar kontrollerar 80 procent av Somalia, har arresterats för dådet.

Efter attacken i Kampala beslutade sig AU för att öka antalet soldater i Somalia med 2 000 soldater, från dagens 8 000 auktoriserade, varav cirka 6 000 är på plats. AU diskuterade att sända in så många som 20 000 soldater. FN ska öppna sitt kontor i Somalia igen, som varit stängt på grund av säkerhetsläget sedan FN-tjänstemännen jagades ut 1993.

Omvärldens intåg till Somalia applåderas av somliga.
- Vi behöver en kollektiv strategi från omvärlden, annars kommer inget att hända, säger Abdulkadir Hussein Maalin, somalisk humanitär aktivist, numera baserad i den kenyanska huvudstaden Nairobi.
Andra menar att en ökning av internationell närvaro – inte minst trupper - endast kommer att vara kontraproduktivt.
- Det kommer att spela al-Shabab rakt i händerna, säger Rashid Abdi, Somaliaexpert på International Crisis Group, i sitt kala kontor i Nairobi.
Han menar att al-Shabab kommer att utnyttja det motstånd som somalier känner mot utländska soldater för att öka sin egen supportbas.

Eastleigh, även kallad "Lilla Mogadishu", somaliernas stadsdel i Nairobi, som har världens största somaliska diaspora. Foto: Hanna Sistek

Den islamistiska rörelsen al-Shabab, eller ”Ungdomarna”, startade som en väpnad gren av de Islamska domstolarnas union, ICU, en inhemsk rörelse vars mål var att få ett slut på bråken mellan landets olika klanledare. I likhet med Afghanistans krigsherrar höll de somaliska klanledarna nationen som gisslan och gjorde successivt vardagen till en mardröm för befolkningen efter fallet av diktatorn Said Barre 1991. Droppen kom när några krigsherrar tillsammans med ett par ministrar formade en allians för ”upprättandet av fred och motverkandet av terrorism”, ARPCT, i februari 2006, för att kuva de islamska domstolarna, vars makt successivt hade ökat. ARPCT backades av Etiopien och USA.

Enligt International Crisis Group stödde den amerikanska underrättelsetjänsten CIA Alliansen för upprättandet av fred och motverkandet av terrorism, ARPCT, med 100 000 -150 000 dollar i månaden i juni 2006.
- De gick överstyr och började mörda folk till höger och vänster. Alla som var religiösa levde i fruktan, berättar en somalisk kvinnlig fredsarbetare, som numera bor i Stockholm och vill vara anonym.
Hon, liksom många ur befolkningen fnyste åt tanken på att krigsherrarna, som besvärat befolkningen i åratal, plötsligt skulle agera terroristpolis.

ICU, en brokig sammanslagning av lokala islamska domstolar som hjälpte befolkningen att lösa tvister i bristen av ett nationellt rättsväsen – en del strikt ortodoxa och andra mer fritänkande - lyckades mobilisera ett stort folkligt stöd för sin sak och slängde ut de somaliska krigsherrarna ur huvudstaden Mogadishu sommaren 2006.
ICU:s militära gren, al-Shabaab, bestod helt enkelt av vem som helst som motsatte sig krigsherrarna och var villig att hålla i en AK-47:a.

Abdulkadir Hussein Maalin, somalisk humanitär aktivist, numera baserad i Nairobi.
Foto: Hanna Sistek

Problemen började efter övertagandet av Mogadishu, då ICU fortsatte att slåss mot övergångsregeringens, TFG, styrkor. Regeringen har stöd av det internationella samfundet men dess kontroll över Somalia är begränsad till ett litet område i huvudstaden Mogadishu.

Att ha islamister vid makten på andra sidan sundet från Jemen, som räknas till ett av al-Qaidas fästen, var inte populärt varken i USA eller i det övervägande kristna grannlandet Etiopien. En del av Etiopiens befolkning är somalier och i Somalia finns fortfarande drömmar om ett Storsomalia på Afrikas horn. 1977-78 utkämpades Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia där somalierna inledningsvis hade stora militära framgångar innan Etiopien fick massivt stöd av Sovjet och Kuba.

Etiopien gick i slutet av 2006 in militärt och drev en 28 december 2006 ut ICU ur Mogadishu, med hjälp av somaliska regeringsstyrkor. Delar av ICU bildade 2007 en Allians för återbefriandet av Somalia (ARS) ledd av ICU:s högste befälhavare Sheikh Sharif Sheikh Ahmed.
Så småningom nåddes en fredsöverenskommelse i Djibouti i juni 2008 mellan delar av ICU och övergångsregeringen och Etiopien drog till sist tillbaka sina styrkor. I gengäld fick ICU 200 platser i parlamentet.

Nu är den tidigare ICU- ordföranden Sheikh Sharif Sheikh Ahmed Somalias president.
Men al-Shabab har inte låtit sig inlemmas i TFG och har helt ändrat karaktär de senaste två åren, anser International Crisis Group, ICG. Vad som började som en lokal motståndsrörelse har utvecklats till en allt mer centraliserad jihadistgrupp, styrd av somalier som återvänt från väst med en global agenda, enligt ICG.

Problemet, menar Rashid Abdi, är att förtroendet för Somalias övergångsregering är så lågt. Dels därför att de är uppbackade av USA och dels därför att Sheikh Sharif Sheikh Ahmed har misslyckats med att kommunicera vad han vill med landet.
- Vad står hans ”moderata islam” för egentligen? De har inte haft några diskussioner kring kvinnors rättigheter eller sharialagar. Sharif har inte bara misslyckats att övertyga allmänheten vad han står för, utan även sina soldater, menar ICG:s Rashid Abdi.

Abdulkadir Nur Arale, som jobbar i det somaliska parlamentet och tycker att hela pratet om moderata islamister och extremister är ett västligt påhitt som föga överensstämmer med verkligheten. Foto: Hanna Sistek

Inte heller har TFG lyckats få till en nationell försoningsprocess och detta av tre skäl, menar Abdi. Dels finns det en rädsla att maktdelning kan leda till ytterligare splittring, dels vill enskilda ministrar inte gärna släppa ifrån sig makt. Sist men inte minst är TFG:s västerländska allierade nervösa inför tanken på att fler ”radikaler” kommer till makten.

Trafiken är tät på eftermiddagen i Nairobis affärsdistrikt och miljökatalysatorerna få. Vill man träffa somaliska parlamentariker är Savannah coffee lounge den perfekta platsen. Det är här ledamöterna i parlamentet hänger.
En av dem, Abdulkadir Nur Arale, som jobbar i en parlamentarisk undergrupp, tycker att hela pratet om moderata islamister och extremister är ett västligt påhitt som föga överensstämmer med verkligheten:
- Det handlar inte så mycket om individernas religiösa tro, som deras politiska agenda. Hela systemet med moderata och islamister är väldigt flytande. Den som idag klassas som moderat kan imorgon ha gått över till extremisternas läger, säger han.

Abdulkadir Nur Arale pekar på just Sheikh Sharif Sheikh Ahmed som ett exempel, fast han gått i motsatt riktning ur omvärldens ögon, från ledare för ICU och därmed misstänkt ur västs synvinkel till president i dagens Somalia, uppbackad av väst.
Abdulkadir Nur Arale menar att felet ligger i att omvärlden lämnat Somalia åt sitt eget öde så snart en regering bildats på pappret. Vad som behövs är ett större stöd för att bygga upp landets institutioner, menar han:
- Du kan inte förvänta dig att landet kan ledas av någon inte har en susning om någonting, säger han.

Det argumentet går dock inte hem hos 76-årige Hussein Dhimbil Warsawe. Han är en av frihetskämparna från tiden då Somalia fick självständighet från Italien 1960 och det nya landet bildades genom en sammanslagning med dåvarande brittiska Somaliland.
- TFG är absolut värdelösa, allt de gör är att ta emot utländskt bistånd som de delar med grannländerna, säger han.

”Ned med de som låg bakom dessa mord”. Demonstration i Mogadishu den 7 december 2009 mot den bombattack som den 3 december dödade läkarstudenter, journalister och tre ministrar i övergångsregeringen. Foto: AP Photo/Mohamed Sheikh Nor/AI

Det faktum att Somalias regeringsstyrkor utbildas i Uganda menar Hussein Dhimbil Warsawe är slöseri med resurser.
- Vi hade kunnat träna 50 000-60 000 soldater i Hargeisa i Somaliland för de pengarna, fortsätter han.
När Siad Barres regim störtades 1991 bröt sig Somaliland ut ur Somalia och denna utbrytarrepublik, som inte har erkänts av omvärlden, har lyckats bevara lugn och stabilitet.
Hussein Dhimbil Warsawe är en älskvärd herre som röner stor respekt från den strida strömmen av människor som kommer förbi vårt bord för att hälsa. En av dem är den förre diktatorn Siad Barres son, en kraftig man med dubbelhakor och rejält handslag.

Hussein Dhimbil Warsawe har inte mycket till övers för Amisom, AU:s fredsbevarande mission i Somalia.
- De kontrolleras totalt av Addis (Etiopien, Somalias ärkefiende) och fjärrkontrollen finns i USA, säger han.
Han tycker att somalierna själva ska göra något åt situationen i landet och säger sig ha övertalat en av sönerna till Libyens ledare att inkalla de traditionella somaliska ledarna till en fredsjirga - något han påstår inte har gjorts tidigare - i Somaliland i höst.

Många analytiker håller med om historien visat att lösningen på Somalias problem inte kan vara militära insatser. En större FN-närvaro för att nå framsteg utpekas som en lösning.
Men då gäller det att insatserna främst är humanitära och väl förankrade hos befolkningen. Bara så kan de motverka al-Shababs nationalistiska populism.

Hanna Sistek
Nairobi, Kenya

Läs mer:

Civila måltavlor för attacker (Amnesty 26 augusti)

Deadly Uganda blasts condemned (Amnesty 13 juli)

Amnesty fördömer bombattack mot civila på hotell i Mogadishu (Amnesty 4 december 2009)

Amnesty Press om Somalia:

”Barnen är min energikälla”- journalisten Abdi-Noor Mohamed flydde från krigets Somalia (23 juli)

Radiostationer tvingas sluta spela musik (15 april)

Somalias befolkning i akut behov av humanitär hjälp (4 februari)

USA skickar vapen till regeringen (29 juni 2009)

Amnesty på turné med somaliska människorättsaktivister (21 november 2008)

När Rukio Hafow Ghedi fick sitt sjätte barn (Amnesty Press nummer 2/2007)