Kusligt om Ungern
Regeringen i Ungern ser inga hinder att manipulera med sanningen och Medin skildrar den frenesi och besatthet som används för att bekämpa George Soros
böcker | 2018-08-24 Av: Ulf B Andersson Även publicerad i AmnestyPress #3/2018 |
Foto: Verbal förlag
Bok: Orbánistan. Rädsla och avsky i det illiberala Ungern
Författare: Joakim Medin
Förlag: Verbal förlag
Det finns inte mycket hopp i Joakim Medins ”Orbánistan”, en detaljerad och mycket läsvärd beskrivning av utvecklingen i Ungern under premiärminister Viktor Orbáns styre. I april vann Orbáns parti Fidesz valet för tredje gången. Medin skildrar oron hos organisationer som ungerska Amnesty, judar som är rädda, romer som diskrimineras, journalister som sparkas och en opposition som är hopplöst splittrad och inte har några chanser att återfå förtroendet hos väljarna efter vanstyret som ledde till Orbáns jordskredsseger år 2010.
Det högerextrema partiet Jobbik har rört sig mot mitten medan Fidesz idag är ett parti som framstår som föredöme för Europas nationalkonservativa krafter. Det är till Ungern som sverigedemokrater flyttar när de lämnar politiken i SD och här samlas också öppna fascister och nazister. Fast när förintelseförnekaren Horst Mahler i maj 2017 sökte asyl i Ungern valde Orbán att skicka tillbaka honom till Tyskland. Mahler började sin politiska bana i kommunistiska RAF-gerillan och blev sedan en av de ledande nazistiska ideologerna.
Regeringen i Ungern ser inga hinder att manipulera med sanningen och Medin skildrar den frenesi och besatthet som används för att bekämpa George Soros, judisk finansman med ungersk bakgrund som stödjer organisationer inom civilsamhället.
Ungerns medlemskap i EU har inte hindrat regeringen från att bygga barriärer mot Balkan för att stoppa migranter och asylsökande eller att manipulera med allt det som brukar kallas demokrati och rättssäkerhet. Medins bok är en kuslig påminnelse om hur snabbt ett land kan förändras i auktoritär riktning.
Ulf B Andersson
böcker | 2018-08-24 Av: Ulf B Andersson Även publicerad i AmnestyPress #3/2018 |