Med stor kärlek till Kina
böcker | 2007-11-07 |
Ola Wong
När tusen eldar slickar himlen. Kinas väg mot framtiden.
Ordfront 2007
När jag först läste titeln på Ola Wongs reportagebok från Kina, tänkte jag genast på osande kolkraftverk och skorstenar som spyr sin giftiga rök över himlen. Ett par kapitel in i boken associerar jag till pengar som brinner; till kinesiska tjejer på tjugo-någonting som spenderar hela månadslönen på exklusiva designprodukter hos Luis Vuitton och säger: ”Jag har inga livsmål. Jag vill ha shopping som yrke”. Men titeln kan också tolkas som en metafor för de miljontals kineser som lämnat landsbygden för att söka lyckan i städerna, som sliter och släpar och brinner som eldar för att få vara med i det stora språnget mot framtiden. Som tror på det kinesiska ordspråket: "Det finns inga hinder på jorden en beslutsam människa inte kan övervinna".
Ola Wong är frilansjournalist och sedan 2002 baserad i Shanghai. ”När tusen eldar slickar himlen” består av ett antal reportage, flera redan tidigare publicerade. Lagda bredvid varandra bildar de en fascinerande mosaik av ögonblicksbilder från dagens Kina. Det är både högt och lågt, förtjusande och förfärande. Inledningen är entusiastisk, en nästan översvallande hyllning av framtidstro, hårt arbete och entusiasm. Men sedan blir det mörkare.
Arbetarna i ”världens verkstad” sliter med usla löner, omänskliga arbetsvillkor och förbud mot fackföreningar. Utvecklingen sker med en fruktansvärd miljöförstöring som följd, där varken natur, människor eller kulturarv skonas.
De sociala klyftorna är smärtsamt uppenbara i Wongs bok. På casinot i Macao är baccarat spelet på modet och hundratusentals dollar förloras utan att någon blinkar. I Guiyu växer barnen upp med svavelstickande luft och en gul himmel. Hit smugglas årligen miljontals ton elektroniskt avfall. PVC, bly, kvicksilver och kadmium hanteras utan minsta skydd för varken arbetare eller miljö.
Vi får följa med Wong på Shanghais första miljonärsmässa, där han provsitter en toalettstol överdragen med 24 karats guld. Och vi får träffa dingdong-flickorna, fattiga kinesiskor från landsbygden som lockats till städerna och nu ringer på hotellrummens dörrar för att där sälja sina tjänster till affärsmän och turister.
Fram träder bilden av ett samhälle där allt går i expressfart. Landet slår rekord i konsumtion, byggande och ekonomi. Men bland de utnyttjade och utsugna sjuder det, och fler och fler missnöjesyttringar sker. Majoriteten av landets befolkning lever fortfarande på mindre än två dollar om dagen. Ledarna har nu börjat tala om att skapa ”det harmoniska samhället”, där de svaga ska stöttas och där ekonomisk utveckling inte ska vara högsta prioritet. Men någon demokrati anses folket inte vara moget för.
Wong berättar med en stor portion kärlek till landet, och med respekt för de människor han möter, vare sig de är shoppingfrälsta Shanghai-tjejer, partifunktionärer eller Pekingbor som blivit tvångsförflyttade för att ge plats åt OS-arenor och hotell. Ämnesbredden är stor utan att det blir ytligt.
Två saker saknar jag dock i boken. För det första hade jag önskat att Wong hade träffat några ”kulturarbetare” – författare, konstnärer, skådespelare. Fokuset på ekonomiska landvinningar och siffror blir ibland något ensidigt. I ett land finns även de som skapar saker som inte kan mätas i dollar och procent men som kan ha stort inflytande på dess framtid. För det andra, och detta är mer allvarligt, är problemen med människorättskränkningar i stort sett frånvarande i boken. Partiets tal om ”det harmoniska samhället” tas upp lite väl okritiskt, och även om Wong i slutkapitlet skildrar ett bisarrt möte med enpartidiktaturen, så tycker jag att några siffror kunde få ge vika för en djupare skildring av vad som händer dissidenter och regimkritiker i ett land där råkapitalism och diktatur ingått allians.
Jenny Sjöö Saers
böcker | 2007-11-07 |