Biafrakriget med barnbarnets ögon

böcker | 2007-07-05

En halv gul sol
Chimamanda Ngozi Adichie
Albert Bonniers Förlag
Översättning: Joakim Sundström
2007

Den unga nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie ger i den kritikerrosade romanen En halv gul sol, ett underifrånperspektiv på Biafrakriget som pågick under 1967-1970. Hur känns det att vara offer i ett folkmord, att dödas på grund av sitt ursprung, och att tvingas bevittna hur släktingar, vänner och sina egna barn våldtas och mördas?

Mamman som bär sin dotters blodiga huvud i en kalebass när hon flyr undan en massaker är en bild som etsar sig fast.

En vanlig familjs upplevelser skildras, vardagsproblem – som äktenskapskriser och att inte kunna föda egna efterlängtade barn – såväl som världspolitiska intriger som påverkar händelseutvecklingen, vilket leder till att Nigerias östra provins bombas av centralregeringen med stöd av bland annat Storbritannien och USA.

Romanen är lång, nära 700 sidor, och det lite långsamma tempot, som bygger detaljrika skildringar, gestaltade efter nogranna efterforskningar och intervjuer med överlevande släktingar, gör att det känns som en realistisk släktkrönika som målas upp. Allt målat i Biafras kampfärger rött, svart, grönt och gult.

Huvudpersonen Olanna kommer från en nyrik affärsfamilj och är gift med Odenigbo, en revolutionär intellektuell som undervisar på universitetet i Nsukka, i östra Nigeria. Föräldrarna ogillar givetvis valet av äktenskapspartner.

Intressantast är det dock att få följa deras tjänstepojke, Ugwus, tankar och perspektiv på det som händer omkring honom. Han lyckas, tillsammans med Olannas tvillingsyster Kainene, få den mest mänskliga karaktären, medan de andra förblir lite av schabloner.

Ugwu lär sig skriva och ger i korta inflikningar i texten kommentarer på det politiska läget i Nigeria och beslutar sig, efter att själv deltagit i striderna som tvångsrekryterad soldat, att ge ut en bok om Biafrakriget med titeln: ”Världen var tyst när vi dog”.

Ett centralt tema i boken handlar om förlåtelse och försoning. En parallell handling utspelar sig mellan Olanna och hennes tvillingsyster Kainene vilka är väldigt olika varandra. Den väna Olanna är förlåtelsen personifierad, medan kärva Kainene inte gärna vänder andra kinden till. Olanna bedrar Kainene när hon med sin avundsvärda, hypnotiska skönhet en kväll lockar Kainenes pojkvän, engelsmannen Richard, att ha sex med henne – bara för att hämnas på sin egen make som haft ett förhållande med sin mors tjänsteflicka. Detta kan Kainene inte förlåta medan Olanna efter några veckor av vånda bestämmer sig för att återvända till sin man. Och hon tar till och med till sitt hjärta - som sin egen - den dotter som tjänsteflickan föder som resultat av förhållandet med maken.

Kainene veknar dock slutligen efter att ha bevittnat sin manliga betjänt dö under brutala former och hon säger med referat till morfadern att när man varit med om en större olycka så bleknar gamla oförätter.

Under Biafrakriget vände sig de olika folkgrupperna i Nigeria mot varandra av maktpolitiska skäl och årtionden av politiska och ekonomiska motsättningar. Lite förenklat har den politiska makten legat i de norra, muslimska delarna av landet, vilket utmanades av Igbofolket, som har sitt ursprung i den östra, oljerika, regionen. Igbofolket hade känt sig förfördelade sedan självständigheten 1960. Detta ledde till massakrer på Igbos i hela Nigeria, men främst i de norra delarna av landet, eftersom Yorubafolket i sydvästra Nigeria slog sig samman med Hausa-Fulanifolken i norr i jakten på de ekonomiskt framgångsrika Igbona.

Resultatet blev att Igbofolket utropade en självständig stat – Biafra – och deras flagga i den nya nationen, som erkändes av endast fyra länder, pryddes av ”en halv gul sol”.

Adichie beskriver stämningen på Freedom Square utanför univeristetet i Nsukka den 30 maj 1967, dagen då nyheten om utbrytningen spred sig via radioapparaterna,:

”Några unga män bar på en kista som de skrivit NIGERIA på med vit krita: de lyfte upp den med en spelad sorgsen min i ansiktet. Sedan drog de av sina skjortor och började gräva ett hål i marken. När de sänkte ned kistan i hålet steg ett jubel från folkmassan, det spred sig som ringar på vattnet, tills alla jublade unisont, tills Olanna kände att alla som var där hade blivit en.”

I de intellektuella samtalen som förs i Odenigbos hem innan kriget bryter ut, medan Ugwu förser dem med drinkar och lyssnar med stora öron, utkristalliseras de två olika hållningar som finns i Nigeria, och i flertalet afrikanska länder, i synen på nationstanken kontra ”stamidentiteten”, som många menar egentligen inte är en naturlig konstruktion. Se bara på Nigeria som har 250 olika språkgrupper men brukar delas in i enbart tre, fyra, större etniska grupper. Kungadömena i söder och de muslimska kalifaten i norr har också genom århundranden via krig och slavhandel osv tagit in nya individer i gruppen, och det existerar givetvis ingenstans etniskt ”rena” samhällen.

Husbonden, Odenigbo, säger under en diskussion:

”Självklart, självklart, men min poäng är att afrikanens enda autentiska identitet är stammen. Jag är nigerian eftersom den vite mannen skapade Nigeria och gav mig den identiteten. Jag är svart eftersom den vite mannen skapade svart som en rak motsats till vit. Men jag var igbo innan den vite mannen kom.”

Varpå hans universitetskollega, professor Ezeka, svarar:

”Men det var den vite mannen som gjorde dig medveten om att du var igbo. Hela panigboidén uppstod som en reaktion mot den vita överhögheten. Du inser väl ändå att dagens stam är en lika kolonial produkt som raser och nationer?”

I Västafrika är historieberättandet är en kvinnlig tradition och på så sätt går Adichie i sina äldre systrars fotspår, men de tidigare romaner jag läst av västafrikanska författare har alltid tryfferats med anekdoter och teman ur gamla folksagor – de är ju så man traditionellt fört arvet vidare – genom att återberätta samma sagor om och om igen, i mörkret vid eldstaden. Men Adichie känns väldigt västerländsk och har få ”afrikanska” inslag i sin roman förutom att vissa repliker är skriva på igbospråket.

En halv gul sol är en vacker och vindlande släktkrönika, skriven av ett av Afrikas nya författarhopp, en knappt 30-årig kvinna med ett nytt tilltal, som är väl värd att rekommenderas.

Solveig Hauser

böcker | 2007-07-05