Stark avslutning på Karin Smirnoffs triologi

Karin Smirnoff avslutar sin triologi om Jana på ett starkt sätt och det är en bok som är svår att lägga ifrån sig. Det stora är hur Karin Smirnoff elegant lyckas peka på hur identitet, genus, klass och urbanisering interagerar med varandra.

Karin Smirnoff. Foto: Bokförlaget Polaris

Bok: Sen for jag hem
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Bokförlaget Polaris

När jag öppnar boken och tar mig in i de första korta och raka kapitlen slår orden mig hårt i magen. Den tredje delen av Karin Smirnoffs trilogi är råare än de tidigare. Jag hade väntat länge på att köpa den sista boken, ville dra ut på det för att ha det goda kvar men kunde ändå inte hålla mig tills den kom ut i pocket. En bokstavlig cliffhanger i slutet av Vi for upp med mor gjorde sitt, och snart satt jag där med ångesten, hemtjänsten, alkoholen, männen och längtan i handen ändå. Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror var en sådan bok som inte gick att slita sig ifrån. Den sista i triologin; Sen for jag hem, är precis lika svår att lägga ifrån sig.

Efter att ha följt Jana genom en brokig tid av hemvändande och bror-stöd följt av modren-död och en tillvaro än längre norrut i en sektig religiös gemenskap i Norrbotten är vi i Sen for jag hem till en början än en gång tillbaka på kippo-gården i Smålanger.

I bakgrunden privatiseras och dör glesbygden och i förgrunden faller och dör brodern Bror. Jana handskas inte med sorgen, alls egentligen, utan fortsätter att tillbringa sina dagar i tankedialog med Bror eller sitt kritiska inre samtidigt som berättelsen fortsätter att servera trauman på rullande band.

Hon reser plötsligt mellan sina många långa pass på hemtjänsten till Stockholm för att på sin nyfunna dotters uppmuntran satsa lite på sin lerfigurskonst. I Stockholm träffar hon, förutom ett mörkt förflutet, sin avlidne bror och kanske första riktiga kärlek i konstnärsdottern Nikki. Trots det kan hon ändå inte hålla tillbaka åtrån till den våldsamme oberäknelige John därhemma, eller acceptera att den trygga famnen Jussi i Norrbotten träffat någon ny.

Foto: Bokförlaget Polaris

Men för mig är inte handlingen eller berättelsen det stora i Smirnoffs trilogi, trots att just den sista boken innehåller fler vändningar och nya karaktärer än vad jag väntat mig. För mig är det stora hur hon så elegant lyckas peka på hur identitet, genus, klass och urbanisering interagerar med varandra.

Den som läst de två första böckerna i Karin Smirnoffs trilogi om den nätta bistra opolerade ”janakippo” från den lilla orten Smålanger i Västerbotten vet att Smirnoff behandlar alla lika. Ord och namn skrivs alla med små bokstäver; djur, människor och omgivning beskrivs med samma raka ord; tankar och dialog blandas ihop och ingen får specialbehandling. Ändå, eller kanske tack vare det, lyckas hon trolla fram nyanserade stämningar och normöverskridande karaktärer som tvingar läsaren att ifrågasätta hur en handskas med skam och skuld eller vad det innebär att vara ett offer eller en förövare.

Jana är en sån som unnar få i sin omgivning något alls. En sån som desperat söker kärlek och bekräftelse, särskilt där den verkar som svårast och farligast att få tag på. En sån som stannar lite extra hos vårdtagarna när de ber henne. En sån som sen glömmer bort Gösta Grönlund som dör och lämnar Jana som sin enda arvtagare innan hon hinner säga hejdå - med schackpartiet lämnat där de avslutade det för flera månader sedan. En sån som blir kissad på i duschen. En sån som glömmer äta men ser till att insekten har lite sockervatten att sippa på. En sån som gör fel och en sån som kanske ändå ibland lyckas göra rätt.

Boken är tankar rakt av; finfula och ofärdiga, fyllda av skuld och minnen, utan fjäsk. Få karaktärer har något enda eftersträvansvärt drag, de flesta är rent osympatiska. Ändå har Smirnoff på ett så varmt och kärleksfullt sätt lindat in dem i sin omgivning och liksom förklarat varför de är som de är. Här är alla både starka och svaga, smarta och korkade, omtänksamma och själviska. Ofta på samma gång.

Emelie Isaksen