AMNESTY60ÅR: En annan tid – en miljon kom till konserterna 1988

Amnestys turné för mänskliga rättigheter genomfördes under en tid när världen snart skulle förändras. Genomslaget var enormt.

Reportage | 2021-06-28
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2021
Offentligt möte i FN-högkvarteret, organiserat av Amnesty International, den 27 oktober 1988 för att främja ratificeringar av människorättsavtal:På scenen Andres Aguilar, ordförande i IACHR, Javier Pérez de Cuéllar,FN:s generalsekreterare och Ian Martin, generalsekreterare för Amnesty International.

Offentligt möte i FN-högkvarteret, organiserat av Amnesty International, den 27 oktober 1988 för att främja ratificeringar av människorättsavtal:På scenen Andres Aguilar, ordförande i IACHR, Javier Pérez de Cuéllar,FN:s generalsekreterare och Ian Martin, generalsekreterare för Amnesty International. Foto: UN

Amnesty Internationals musikturné ”Human Rights Now!” var en gigantisk satsning som under hösten 1988 förde ut budskapet om mänskliga rättigheter till över en miljon människor i fyra världsdelar med hjälp av artisterna Bruce Springsteen, Sting, Peter Gabriel, Tracy Chapman och Youssou NʼDour.

Genomslagskraften för de 19 konserterna var enorm i massmedier runt om i världen och den 10 december 1988 överlämnades över tre miljoner namnunderskrifter från över 130 länder, däribland 204 000 namn från Sverige, till FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar, med krav på att världens regeringar skulle respektera mänskliga rättigheter.

En tre timmar lång film om konsertturnén och arbetet för mänskliga rättigheter sändes den 10 december 1988 i över 50 länder, däribland Sverige. Amnesty beskrev i sin årsrapport 1989 hur medlemsantalet ökade i en rad länder, däribland Argentina, Brasilien, Costa Rica, Grekland, Indien, Italien, Japan och Spanien.

Bevakningen av kampanjen ”Human Rights Now!” i Amnesty Press hösten 1988 är ett tidsdokument från en annan tid. Det var en tid då järnridån ännu delade Europa, apartheidsystemet var kvar i Sydafrika och i Latinamerika styrde ännu Augusto Pinochets militärregim i Chile.

I artiklarna berättas om hur omkring 20 000 sydafrikaner reste till konserten i Zimbabwes huvudstad Harare där 75 000 besökare dansande krävde frihet för Nelson Mandela och alla politiska fångar i Sydafrika.

Vid presskonferensen inför konserten i São Paulo krävde Sting att den brasilianska regeringen omedelbart skulle se till att regnskogarna skyddas och ett slut på övergrepp mot fattiga bönder i marktvister.

 Peter Gabriel och Sting sjunger ”They dance alone” (Ellas danzan solas) tillsammans med mödrarna vid Plaza del Mayo vid Amnestys konsert i Buenos Aires 15 oktober 1988.

Peter Gabriel och Sting sjunger ”They dance alone” (Ellas danzan solas) tillsammans med mödrarna vid Plaza del Mayo vid Amnestys konsert i Buenos Aires 15 oktober 1988. Foto: Youtube

I Costa Rica bad kyrkoledare till Gud för att konserten skulle ställas in då artisterna påstods uppmuntra till knarkande och satansdyrkan. President Óscar Arias, som 1987 hade fått Nobels fredspris, välkomnade dock konserten. I Argentina, USA och Kanada hölls två konserter och i Indiens huvudstad New Delhi stärkte konserten den indiska sektionens arbete. I Elfenbenskusten beskrevs konserten i Abidjan som ”halleluja för mänskliga rättigheter”.

Till konserten i Mendoza i västra Argentina kom minst 10 000 besökare från Chile. Konsertens höjdpunkt var när Sting tillsammans med chilenska och argentinska ”mödrar” i vita sjaletter och porträtt av sina anhöriga sjöng ”They dance alone”, en hyllning till de kvinnor som i militärdiktaturernas Argentina och Chile förlorat sina män som ”försvunna”.

I slutet av 1980-talet var Viktor Orbán en ung liberal.

I slutet av 1980-talet var Viktor Orbán en ung liberal. Foto: Twitter

Amnestys turné genomfördes i en tid då förhoppningarna om att stärka de mänskliga rättigheterna var starka. I samband med konserten i Ungerns huvudstad Budapest uttryckte flera av de som intervjuades av Eva Li-Johansson i september 1988 förhoppningar om att Amnesty snart skulle tillåtas verka i Ungern.

Den 27 juni 1989 öppnades järnridån mellan Österrike och Ungern och den 9 november 1989 var Berlinmurens tid över. Den 14 december 1989 hölls fria val i Chile och i mars 1990 lämnade Pinochet makten. I februari 1990 frigavs Nelson Mandela och de sydafrikanska befrielserörelserna ANC och PAC blev åter lagliga.

I dagens Ungern finns Amnesty kvar men är under hårt tryck från Viktor Orbáns nationalkonservativa regering som styrt sedan 2010. Viktor Orbán var i slutet av 1980-talet ledare för student- och ungdomsrörelsen Alliansen av unga demokrater.

Den 26-årige Orbán höll den 16 juni 1989 tal vid återbegravningen av Imre Nagy, ledaren för den ungerska revolutionen 1956, och det gav eko över hela världen när den unge liberalen krävde fria val och att de sovjetiska trupperna skulle lämna Ungern.

Den 14 juni 2021 samlades 10 000 demonstranter utanför parlamentet i Ungerns huvudstad Budapest för att protestera mot den nya lag som gör det förbjudet med  sexualundervisning, filmer och reklam som ””främjar könsidentitetsmässiga avvikelser, könsbyte och homosexualitet ” för personer under 18 år.

Den 14 juni 2021 samlades 10 000 demonstranter utanför parlamentet i Ungerns huvudstad Budapest för att protestera mot den nya lag som gör det förbjudet med sexualundervisning, filmer och reklam som ””främjar könsidentitetsmässiga avvikelser, könsbyte och homosexualitet ” för personer under 18 år. Foto: Marton Monus/Reuters/TT

Idag är det tveksamt om Amnesty skulle få tillstånd för en konsert för mänskliga rättigheter på Ferenc Puskás-stadion, som Nepstadion numera heter.

Ulf B Andersson

Läs mer om konserten

AMNESTY60ÅR: Älskad för sina sånger om frihet och mänskliga rättigheter: Med János Bródy sjunger hela Ungern (28 juni 2021)

AMNESTY60ÅR: Frihet, Amnesty och Rock i Budapest (17 juni 2021)

Läs också

AMNESTY60ÅR: En svår balansgång i föränderlig värld (4 juni 2021)

AMNESTY60ÅR: Svenska Amnestys barndom (2 juni 2021)

AMNESTY60ÅR: 60 år av engagemang (1 juni 2021)

Reportage | 2021-06-28
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2021