”Barnen är min energikälla”- journalisten Abdi-Noor Mohamed flydde från krigets Somalia

Han är journalisten, författaren och poeten som fick fly för sitt liv från krigets Somalia. Här skriver han mest på natten när barnen sover. Barnen är hans outsinliga energikälla. Och han följer än i dag sin fars råd: ”ha alltid med dig penna och papper”. Möt Abdi-Noor Mohamed som bor mitt i Småland.

Solen vräker ner över lilla Braås, ungefär mitt i Småland. Här bor sedan ett år Abdi-Noor Mohamed med sin familj. Men vägen dit har varit krokig. Han är uppvuxen i Jowhar, några mil norr om Somalias huvudstad Mogadishu. Han berättar gärna om sin far, en man med starka idéer.
Under kolonialtiden arbetade fadern en tid för italienarna och fick då möjlighet att gå ”night school” och lära sig läsa och skriva. Det gav honom en konkurrensfördel när han sedan öppnade affär och han blev snart en välbärgad man.
- Allt var inte svart med italienarna och kolonisationen, säger Abdi-Noor. Visst, de förstörde vår kultur och tog våra råvaror. Men det fanns också ett ljus och min far hade turen att få ta del av det ljuset.
Ljuset hette utbildning. Och fadern tog som sin livsuppgift att ge sina barn utbildning. Det var kontroversiellt i 1950-60-talets Somalia. Inte minst att han sände även sin dotter till skolan.
- Det var bara en flicka som gick i skolan. Min syster! Så min far bröt ett tabu. Många retade henne och skrek: du kommer att bli en hora eller du älskar en vit man! Men hon fick gå kvar, berättar han.

Abdi-Noor Mohamed. Eller "Eagle of Hope" som är hans signatur när han skriver. Foto: Jan Björkegren

Sedan kom amerikanska missionärer och öppnade skola i Jowhar. Abdi-Noors storebror fick börja där. Det var inte mindre kontroversiellt. En dag angreps skolans rektor och knivskars till döds på öppen gata. Extremisterna hotade att också döda eleverna.
Fadern hade alltså brutit mot två tabun: 1) att sätta sin dotter i skola och 2) att sätta sin son i en skola som drevs av kristna. Han blev hårt ansatt men vek sig inte. Han ansåg sig själv vara en god muslim som vallfärdat till Mecka och han hade inga problem med de kristna missionärerna.
- Min far sade att när Allah en gång frågar honom: Hur tog du hand om dina barn? Då kan han svara: Jag såg till att de fick utbildning!
Så blev det också. Alla 13 syskonen har minst gymnasieutbildning. Och den där systern är i dag läkare i Manchester. Abdi-Noor utbildade sig till lärare, först på grundskolenivå, senare i kemi och matematik på gymnasienivå. Efter ett tiotal år som lärare började han jobba för UNICEF. Sedan, 1991, kom kriget.

Som platschef i Kismayo i södra Somalia hamnade han i hetluften när flyktingar från UNICEF:s huvudkontor i Mogadishu strömmade in i staden. Hela banksystemet hade kraschat men Abdi-Noor lyckades genom att föra valuta över gränsen till Kenya och utnyttja växelkursen klara situationen, något som han än i dag tycker är hans ”bästa idé”. Ja, faktum är att det är en idé som fortsatt fungera in i våra dagar.
1993 började han skriva på allvar. Artiklar, romaner, filmer, poesi. Oftast om människoöden i ett land där mänskliga rättigheter är en bristvara. Till exempel ”A cargo of guilt” som är ett slags Romeo och Julia-historia i skuggan av klansamhällets klassbarriärer. Eller ”Of war and love”, en kärlekshistoria som börjar just när kriget bryter ut. Ingen av historierna är dock helt svart. För Abdi-Noor är det viktigt att alltid se strimmor av ljus i mörkret. Det återkommer han ständigt till.

Islamistiska al-Shabab genomför en militärövning i stadsdelen Suqaholaha i Mogadishu den 1 januari. Foto: AP/PA Photo/ Farah Abdi Warsameh/Amnesty

2006 tog kriget en ny vändning när etiopiska trupper ingrep på övergångsregeringens sida. Han var vid den tiden journalist i Mogadishu och skrev bland annat för den stora kenyanska tidningen Daily Nation.
Regeringstrupper, islamister, krigsherrar och etiopier krigade. De var inte överens om någonting utom en sak, påpekar Abdi-Noor och skrattar: de hatade journalister! De började jaga, gripa och döda journalister. Abdi-Noor förlorade flera kollegor.
- En dag kom de till mitt hus. De misshandlade min svärfar så att han senare dog av skadorna. De tog mina datorer och alla mina filer. Och det var regeringstrupper. De gick runt till alla hus där de visste att journalister bodde. Hade jag varit där så hade jag troligen dödats.
Men Abdi-Noor hade redan flytt till Hargeisa i nordligaste Somalia. Det är ett område som under namnet Somaliland sedan 1991 i praktiken har självstyre och där situationen varit betydligt lugnare än i övriga Somalia. Det var i Hargeisa han fick inbjudan av en människorättsorganisation att komma till Stockholm och tala och det tackade han ja till. I november 2007 satte han för första gången sin fot på svensk mark.

Demonstranter i Mogadishu den 7 december 2009 fördömer dem som utförde en bombattack mot en ceremoni för nyutexaminerade läkare. Al-Shabab anklagades för attacken där studenter, regeringsföreträdare och läkare dödades. Bland de döda fanns också journalisterna Hassan Zubeir Haji Hassan, kameraman hos nyhetskanalen Al Arabiya och Radio Shabelle-reportern Mohamed Amin Adam Abdulle.
Foto: AP Photo/Mohamed Sheikh Nor/Amnesty

Under tiden i Sverige fick han rapporter om att journalister hade börjat gripas också i Hargeisa. Regimen i Hargeisa ville hålla sig väl med etiopierna och anklagade journalisterna för att skriva negativt om Etiopien.
- Jag kunde inte åka tillbaka. Det enda jag kunde göra var att söka asyl, förklarar han.
Det var verkligen ”a moment of pain”, berättar Abdi-Noor. Familjen väntade ju på att han skulle komma tillbaka. De lyckades under stora svårigheter ta sig till Etiopiens huvudstad Addis Abeba, men hade en svår tid. Först i juni 2009 kunde familjen återförenas i Sverige och flytta in i en lägenhet i Braås.

Här bor nu Abdi-Noor tillsammans med hustrun Fadumo Ahmed Weheliye och barnen Maria, Huriya och Ahmed mitt i det lilla småländska industrisamhället. Abdi-Noor har läst ”peace and development” på universitetet i Växjö och ska i höst fortsätta med ”human rights and media”. Mänskliga rättigheter är fortfarande det han brinner för. Det och skrivandet.
- Det här är inte slutet på min kamp för fred och mänskliga rättigheter. Jag kämpade inte bara för mina egna barn utan för barn i hela världen. Barnen ger mig oavbrutet energi. På natten när jag ser barnen sova så tryggt och så tyst; då börjar jag skriva.
Han skriver poesi, artiklar, inlägg på till exempel websidan AuthorsDen.com. Genom internet har han kontakt med författare över hela världen. Inte minst amerikaner, berättar han. Det finns de som velat be för honom hemma i sin kyrka.
- Det är okej, sa jag, ni får gärna be för mig. Jag kan be för er i moskén.
Abdi-Noor talar mycket om att bygga broar. Och han är rädd för en utveckling som tvärtom innebär att människor fjärmar sig från varandra.
- Det verkar som om världen är på väg att delas upp efter ras och religion. Den här svagheten i demokratin underminerar mänskligheten och främjar krig. Någonting måste göras innan det är för sent. Världen måste globaliseras. Men den globaliseringen får inte bli endimensionell, bara från ett håll. Om vi får allt från väst, det är inte globalisering, det är nykolonialism. Globaliseringen måste vara mångdimensionell. Något ska komma från väst till Afrika, men också något från Afrika till väst.

Abdi-Noor med barnen Maria, Huriya och Ahmed. Hans aldrig sinande energikälla. Foto: Jan Björkegren

En dag ringde de från Amnesty på Irland. De hade läst vad Abdi-Noor skrivit om kvinnlig könsstympning och ville nu att han skulle bli en ”strong voice” för mänskliga rättigheter i allmänhet och mot kvinnlig könsstympning i synnerhet. Det gjorde han gärna för det är ett ämne han tidigare engagerat sig i.
- I min hemstad var det helt normalt, så normalt så att ingen talade om det. Det var tabu. Men jag talade om det och jag räddade mina flickor från att bli utsatta för det.
Så är vi tillbaka till barnen igen. Barnen som symbol och energikälla för kampen för en bättre värld.
- Grunden för mänskliga rättigheter, grunden för frihet, grunden för fred är barnet, slår Abdi-Noor fast. Det är där som allting börjar. Det är grunden!
Och han skickar en tacksamhetens tanke till sin gamle far i sin himmel. Han som gav sina barn det bästa råd han kunde komma på: ”Om du ska lyckas i livet: ha alltid med dig penna och papper!” Det är ett råd som Abdi-Noor följt. Även om nu pennan och papperet ofta byts ut mot en dator.

Text: Jan Björkegren

Läs mer:

Journalists under attack in Somalia as government steps up media crackdown (Amnesty 22 juli 2010)

Inget slut på lidandet för civilbefolkningen (Amnesty 25 mars 2010)