”Lämna oss inte med bara ord och retorik”

Foto: Emma Lundström

Khin Ohmar, mottagare av Anna Lindh-priset 2008, är tillbaka i Stockholm. Tillsammans med Burmas exilregering och som koordinator för projektet ”En annan Utveckling för Burma” har hon kommit för att tala om möjliga vägar för dialog, demokrati och utveckling i Burma.

Med anledning av militärregimens planer på att utlysa ett nationellt val 2010 vill Khin Ohmar engagera det internationella samfundet mer aktivt för att få till stånd en politisk förändring. Dagen innan vi träffas har hon och sina kollegor hållit ett seminarium som arrangerats av Dag Hammarskjöld Foundation i samarbete Den Svenska Burmakommittén och Riksdagens Burmanätverk i riksdagshuset i Stockholm. Hon är i Sverige tillsammans med Burmas exilregering för att informera om de utmaningar det kommande året som Burma står inför och om deras arbete för en nationell försoning. Sömndrucken slår hon sig ned en klar och krispig fredagsmorgon i lobbyn på Akademi hotellet i Uppsala. Om fyra dagar är det två år sedan saffransrevolutionen bröt ut. Khin Ohmar tar sats:

• Vad vi behöver nu är att FN och det internationella samfundet verkligen lyssnar på oss. Det är mycket viktigt att de agerar kollektivt och strategiskt innan regimen iscensätter valet 2010. Militärjuntan har lärt sig från de misstag de gjorde när de förlorade valet 1990 och kommer inte att upprepa dem, säger Khin Ohmar.

• Om det internationella samfundet inte kan göra något för att ändra på premisserna inför det kommande valet kommer militärregimen att till varje pris att fortsätta i samma spår som de gör nu och de har redan börjat förbereda sig. Till exempel: trots att det fortfarande inte finns något lagligt ramverk inför valet eller förekommit någon partiregistrering har regimtrogna organisationer redan omvandlats till partier och börjat mobilisera sig och göra sig synliga ute bland folket. Detta medan oppositionen inte tillåts att verka ute i det offentliga, säger Khin Ohmar.

Senast Khin Ohmar var i Stockholm, när hon kom för att ta emot Anna Lindh-priset, var hon uppskakad. Cyklonen Nagris hade precis svept över Burma och tagit över 84 000 människoliv. Närmare 54 000 människor saknas dessutom och hela områden runt floden Irrawady ödelades. Detta vid samma tidpunkt som det skulle folkomröstas om den nya konstitutionen som tagits fram av militärmakten.

• Trots den humanitära katastrofen drev juntan fram den nya konstitutionen. Människor som inte hade någonstans att ta vägen och som sökt skydd i buddisttempel och skolor drevs ut av armén under vapenhot eftersom dessa skulle omvandlas till röstlokaler. Senare hävdade juntan att över 500 000 röstade i katastrofområderna. Men hur är det möjligt att komma upp med en sådan siffra med tanke på hur många som fortfarande saknades? Enligt juntan röstade 92,4 procent för den nya konstitutionen. Vidare hävdar de att i princip hela Burmas befolkning gick och röstade, och detta för en konstitution som utestänger många etniska grupper från viktiga beslutsprocesser och som ger militären 25 procent av stolarna i parlamentet, säger Khin Ohmar.

Frågestund med Burmas exilregering i riksdagshuset.
Foto: Emma Lundström

• Juntans hänsynslösa agerande under cyklonen Nagris skakade om mig i grunden. Humanitär hjälp blockerades och räddningsarbetare fick inte komma in i de drabbade områdena. Och den hjälp som kom in i landet kom aldrig fram till de behövande då juntan lade beslag på det mesta. Burmeser som ville in i katastrofområderna greps och sattes i fängelse. Naturkatastrofen dödade många men fler kunde ha räddats om regimen tagit ansvar för Burmas folk.

Khin Ohmar, som hör till den så kallade 88-generationen (som fått sitt namn efter det studentledda folkupproret 1988), tvingades tillsammans med tiotusentals andra politiskt aktiva att fly landet efter studentupproret men har sedan flykten fortsatt sitt politiska arbete i exil. En stor del av hennes arbete går ut på att jobba med ett projekt som hon kallar för ”En Annan Utveckling för Burma” som syftar till att utbilda lokala och etniska grupper.

• De jobbar med miljö och hälsa och har tränats att jobba som utbildare i frågor som berör mänskliga rättigheter och samlar data om tvångsarbete, barnsoldater och våldtäkter mot kvinnor som tillhör olika etniska grupper. Men projektet är också ett medvetandegörande som syftar till att skapa självtillit och kraft. De som jobbar med detta tar en stor risk genom att i hemlighet utföra sitt viktiga arbete. Det är många gånger deras arbete ligger till grund för de resolutioner som FN organ två gånger om året antar. Dessa resolutioner handlar alltid uteslutande om brott mot mänskligheten av regimen.

• Vi har haft 15 år av resolutioner nu men inget handlingskraftigt agerande från det internationella samfundets sida. Inget händer bortom orden. Burma har inte blivit bättre. Därför har vi det senast året försökt att få till en mer handlingskraftig resolution vilket i klarspråk skulle vara att få en resolution från FN:s säkerhetsråd. Vi försökt uppmärksamma det internationella samfundet att titta på vad som faktiskt hände under cyklonen Nagris och vid saffransrevolutionen, att titta på vad som har hänt med de över 2 000 politiska fångar som sitter i fängelse och på alla de vidrigheter som armén systematiskt begår mot etniska grupper. Folk är desperata och vill ha förändring.

Och förändring är något som Khin Ohmar upplever att många i armén också vill ha. Hon berättar om ständiga avhopp från armén.

• De kan tillslut inte överleva i armén och många deserterar. Det blir ohållbart med allt dödande, nedbrännande av byar och alla de brott som begås mot andra människor. Många i armén har inte råd att försörja sin familj, så deras mödrar och fruar måste ut på gatan för att sälja i princip vad som helst och några av dem tvingas sälja sina kroppar. Men samtidigt kan de inte hitta något annat för att överleva, de har inga andra försörjningsalternativ.

• Många buddister i armén fick sig en tankeställare efter att ha tvingats till att brutalt slå ned saffransrevolutionen. Att döda en buddistmunk blir när allt kommer kring detsamma som att döda en närstående person som de har viktiga band till i egenskap av att vara buddister. Under de senaste 10 åren har vi gradvis kommit att förstå att det finns ett missnöje inom armén. Och alla är inte onda. Visst, de lyder order och är del av av de brott som begås mot de mänskliga rättigheterna i Burma men de är också offer för den makt som styr.

Enligt Khin Ohmar står Burma inför en historisk möjlighet. De olika nationaliteter som lever i Burma och som tidigare varit splittrade har nu enats. De vill ha demokrati, fred, utveckling och försoning.

• Vi sträcker nu ut en hand och vill inbjuda till dialog med regimen. Vi är villiga att samarbeta med dem för att skapa de nödvändiga förutsättningarna till försoning och fria val och tillsammans jobba för en övergång. Men om en demokratisering ska kunna realiseras måste de politiska fångarna friges, övergreppen upphöra och den nya konstitutionen revideras eftersom den utgör ett hinder för en sann demokratisering – en konstitution som för övrigt ger armén immunitet mot alla de brott de begått mot de mänskliga rättigheterna i Burma. Men tyvärr har regimen ignorerat oppositionen helt. De har hittills inte varit intresserade av att jobba med oss.

• Men samtidigt är det fler och fler höga militärer som känner sig obekväma med vad som händer i landet. Ett exempel kan vara den senaste rättegången mot Aung San Suu Kyi, där många generaler och affärsmän blev upprörda. De visste att det internationella samfundet skulle reagera och åter sätta Burma i dålig dager genom att rikta sitt fokus mot det brutala styret. Och när reaktionen kom så kom den kollektivt och kraftfullt. Men för oss var det samtidigt också frustrerande: lämna oss inte med bara ord och retorik: agera!

En fredlig demonstration utanför Burmas ambassad i Manilla. Foto: Amnesty International

Khin Ohmar suckar och säger plötsligt: ”visste du att misshandel hemma och på gatan har blivit socialt acceptabelt?”. Att jobba med mänskliga rättigheter kan vara påfrestande. För mindre än tre veckor sedan greps hennes bästa vän och människorättsaktivisten Kyaw Zaw Lwin som arbetar för den thaibaserade kampanjgruppen ”Forum för Demokrati i Burma” när han försökte ta sig in i Burma på laglig väg.

• Kyaw Zaw Lwin är min yngste 88-broder och vårt förhållande är mycket speciellt. När vi var studenter var det hemma hos hans mor – som nu sitter i fängelse – vi träffades i hemlighet för att diskutera Burma. Hans mamma tog hand om oss. Som aktivist har han alltid varit mycket fokuserad och han har varit ett stort stöd till andra människor, speciellt till de yngre.

• Men han bröt ihop när hans mor sattes i fängelse. Och i fängelset har hon stundtals varit sjuk utan att få den sjukvård hon behöver. I Burma är det så att det är familjemedlemmarna som måste betala för den sjukvård och medicinering som de anhöriga kan tänkas behöva i fängelset. Under den tid hon varit i fängelse har hon kollapsat två gånger och jag tror att det var en stark bidragande orsak till att han försökte ta sig in i Burma. Det krossade mitt hjärta när han sade att ”min mor lever och är beroende av mig och nu kan jag inte göra något för henne”, säger Khin Ohmar.

Khin Ohmar talar om den frustration som hon delade med sin vän Kyaw Zaw Lwin och som de många gånger samtalade om – frustrationen om att befinna sig i utanför Burma samtidigt som det dagligen förekommer övergrepp i landet. Hon vet att förändring primärt bara kan komma inifrån landet och det är där de känner i stunder av vanmakt att de måste vara. Som människorättsaktivister känner de sig därför många gånger otillräckliga. Om Kyaw Zaw Lwins resa visste hon inget. Dagen innan hade han varit på middag hos henne.

• Jag vet inte hur jag ska känna längre, säger Khin Ohmar.

Under den tid hon berättar om sin vän stockar sig rösten flera gånger och till slut brister hon i gråt. Hon uttrycker rädsla för att de kan ha torterat honom. Hon vet att politiska fångar torteras. Och hon plågas av att inte veta och känner att hon är långt borta. Nu väcks hon av mardrömmar mitt i natten. Hon berättar om flera fall av tortyr som hennes andra personliga vänner råkat ut för. En del av dem håller nu på att dö i fängelse.

• Men för mig är det bara att kämpa vidare, säger Khin Ohmar skakat, osjälviskt och beslutsamt.

För hon vet att hon är en av dem som, med Aung San Suu Kyis ord, kan använda sin frihet för att främja andras.

Text: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel