Pjäs om våld mot kvinnor väckte frågor

reportage | 2005-09-28

Teatergruppen Tage Granit har för vana att arbeta med frågor som rör den lilla människans utsatthet i samhället, och pjäsen Mottagningen är inget undantag. Salongen är fullsatt inför den sista föreställningen på Teater Giljotin. Pjäsens tema diskuteras redan mellan bänkraderna. En kvinna viskar till en annan hur chockad hon blev när hon fick veta att en vän, nja snarare en bekant, blev slagen. De verkade ju hur vanliga och normala som helst.
- Men man har ju faktiskt ingen aning om vad som händer när ingen ser, tillägger hon, riktigt otäckt när man tänker efter.
Lamporna släcks och publiken tystnar. Föreställningen kan börja.

Blåslagna Jessica (Ulrika Lindberg) blir omhändertagen av grannen Berit (Susanne Lindberg).

Pjäsen Mottagningen utspelar sig på en vårdcentral i förorten. Läkaren Anna (Helen Lindahl) har precis avslutat arbetsveckan när två kvinnor kliver in, den ena blåslagen och omtöcknad. Läkaren hänvisar dem till akuten, men efter uppmaningar beslutar hon sig för att ta en titt på skadorna. Ett sår på kinden, ett sprucket revben och en troligtvis skadad mjälte. Jessica (Ulrika Lindberg) säger att hon klantat sig som vanligt, gått in i en dörr och sedan ramlat över en stolsrygg. Publiken suckar. Efter en stund samlar hon mod till sig och berättar vad som verkligen hänt, maken blev arg och den här gången gjorde han verklighet av hoten. Så plötsligt hörs skrik och svordomar i väntrummet, Christer (Jakob Isberg) sparkar upp dörren.

Efter timmar i samma rum berättar Christer (Jakob Isberg t.h.) till sist om varför han tappade kontrollen.

Pjäsen skildrar på ett skickligt sätt en ovanlig konfrontation mellan offer och förövare. Det ovanliga är att Jessica inte är ynklig utan arg, förbannad och med stöd från de andra ställer hon maken mot väggen. När han slutligen inte orkar försvara sig mer börjar han berätta. Om känslan att vara åsidosatt, rädslan för att hennes komvuxstudier ska ta henne ifrån honom. Hur vännerna på jobbet retar honom, skämtar om att hon snart hittar någon bättre är en knegare som honom. Han tycker att Jessica blivit fin i kanten, hon driver med honom och använder ord han inte förstår. Samtidigt förstår han att han är problemet, att det är han som måste förändras. Jessica lyssnar tålmodigt, men står på sig efter uppmaningar från grannen att vara försiktig med att förlåta. Det spelar ingen roll vad han säger, de måste gå skilda vägar.

Efter en bensträckare är alla som vill välkomna tillbaka in i salongen för en diskussion kring våld mot kvinnor med kvällens panel. En tredjedel av publiken antar erbjudandet, nästan alla kvinnor. Annika Flensburg, från organisationen Kvinna till Kvinna och tillika representant för Amnesty, hälsar alla välkomna och frågar panelmedlemmarna vad de tyckte om pjäsen.
- En bra spegling av ett problem som tyvärr alltid är aktuellt. Det var skönt att Jessica beslutade sig för att lämna maken, men jag önskar att pjäsen hade slutat med att hon gjorde en polisanmälan. Det är så viktigt när det gäller våld i hemmet, säger Jan Gustafsson från Manligt Nätverk.
- Jag håller med. Det finns också ett klassperspektiv i pjäsen som skickar lite märkliga signaler. Christer är lågutbildad och bor i förorten, en arbetare som slår sin kvinna för att hon vill förkovra sig. Det är viktigt att framhålla att våld mot kvinnor sker i samhällets alla skikt, säger Ninna Mörner från Brottsofferjouren.
Någon i publiken frågar hur det kommer sig att vissa män tar till knytnäven när argumenten tryter.
- Det är en jämställdhetsfråga, en struktur i samhället. Det är klart att psykisk sjukdom och alkoholproblem spelar roll på individnivå, men i grund och botten är problemet strukturellt, säger Gun Heimer, överläkare och chef för Rikskvinnocentret.
- Ja, man ska komma ihåg att det är inte så länge sedan det var tillåtet för män att slå och våldta sina fruar. Det sågs som en legitim handling. Det finns alltså en bakgrund till kvinnoföraktet och våldet, ett arv som förmedlar att det är okej, säger Karen Leander från projekt Operation Kvinnofrid.

Annika Flensburg (t.v) var moderator när Jan Gustafsson, Gun Heimer, Ninna Mörner och Karen Leander diskuterade varför vissa män slår.

Under en diskussion kring könsroller och typiskt manliga och kvinnliga beteenden visar det sig att vissa i publiken upplever den misshandlade kvinnan i pjäsen mer provocerande än maken.
- Jessica har inte de typiska offeregenskaperna, hon är vare sig liten eller rädd. Hon är arg och chockad, förmodligen eftersom det var första gången han slog henne. Hon är stark och därför kan det vara svårt för vissa att veta hur de ska förhålla sig till henne, säger Gun Heimer.
Någon i publiken frågar sig hur Jessica skulle bemötas inom vården och polisen. Tas en misshandlad kvinna på allvar om hon visar ilska istället för rädsla?
- Det är något som man måste vara medveten om när man arbetar med misshandlade kvinnor, att alla reagerar olika och att det ena är inte mer rätt än det andra, förklarar Gun Heimer.
Annika Flensburg avslutar diskussionen med en sista fråga till panelen. Pjäsen Mottagningen skrevs av Bengt Bratt och Roland Jansson för femton år sedan, hur långt har Sverige kommit i arbetet mot våld mot kvinnor sedan dess?
- Inte alls särskilt långt, tycker Jan Gustafsson.
- Femton år är relativt kort tid när det gäller att förändra attityder och strukturer i samhället. Jag brukar säga så här, arbetet mot kvinnovåld är ett maraton och vi måste vara uthålliga. Förändringarna kommer, sakta men säkert, säger Karen Leander.

Emmy Magnusson
Praktikant, Amnesty Press och media

reportage | 2005-09-28