Ales Bialiatski: EU får inte sänka kraven på regimen i Vitryssland
1052 dagar. Så länge satt den vitryske människorättsförsvararen Ales Bialiatski fängslad innan han oväntat släpptes i juni i år. I en intervju med Amnesty Press berättar han om hur han tog sig igenom tiden i fängelset och om människorättssituationen i Vitryssland.
reportage | 2014-11-09 Av: Vera Häggblom Även publicerad i AmnestyPress #4/2014 |
Lukasjenko är inte ungdomars president, konstaterar Ales Bialiatski hoppfullt. Foto: Vera Häggblom
Den här oktoberkvällen på Orionteatern i Stockholm är det svårt att föreställa sig att mannen på andra sidan bordet bara några månader tidigare satt fängslad under svåra förhållanden i en vitrysk så kallad fångkoloni – den klarblåa blicken är fast, leendet nära till hands och utstrålningen stark. Om en liten stund ska han delta i 10-årsfirandet av Östgruppen,en organisation som har arbetat för hans frigivning.
– Jag kände hela tiden det moraliska stödet från omvärlden. Det innebar att det trots allt var ganska lätt att utstå de svåra prövningar jag utsattes för, säger Ales Bialiatski som år 1996 grundade Vitrysslands främsta människorättsorganisation Viasna.
Även Amnesty har aktivt engagerat sig i Ales Bialiatskis fall. År 2012 var han ett av fallen som lyftes fram i den globala kampanjen Write for rights (i Sverige kallad Skriv för frihet) och han beskriver inlevelsefullt hur det kändes att i fängelset ta emot vykorten från Amnestymedlemmar:
– Både vykorten och frimärkena var så vackra - dessutom var innehållet väldigt rörande.
Ales Bialiatski dömdes formellt för skattebrott år 2011. Oberoende bedömare menar dock att rättegången mot honom var politiskt motiverad och att den verkliga förklaringen till fängslandet ligger i att Ales Bialiatski och Viasna genom arbetet för de mänskliga rättigheterna varit en irriterande nagel i ögat på de vitryska myndigheterna.
Viasna som, förutom att dokumentera och informera om brott mot de mänskliga rättigheterna, även stödjer människorättsförsvarare och deras anhöriga på olika sätt, förlorade sin registrering redan 2003. Trots att myndigheterna därmed när som helst kan inleda en rättsprocess mot organisationen och dess medarbetare har arbetet hela tiden fortgått med oförminskad styrka, även då Ales Bialiatski satt fängslad.
– För mig var det väldigt viktigt att inte en enda inom organisationen lämnade Viasna medan jag var borta. Det visar att människor har en stark inre motivation att arbeta för de mänskliga rättigheterna även om de yttre omständigheterna är svåra, säger Ales Bialiatski.
Ales Bialiatski är Vitrysslands främste människorättsförsvarare. 1996 grundade han organisationen Viasna, där han fortfarande är verksam. Foto: Vera Häggblom
Att de yttre omständigheterna har varit svåra känns nästan som en underdrift: Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko kallas ofta för Europas sista diktator och landet är det enda i Europa där dödsstraffet fortfarande tillämpas. Efter presidentvalet i december 2010 förvärrades situationen ytterligare då regimen fängslade flera presidentkandidater och brutalt misshandlade och grep ett stort antal demonstranter som protesterade mot valfusket. En skärpt lagstiftning har sedan dess ytterligare försvårat situationen för regimkritiker.
– Vart man än pekar med fingret finns det problem, säger Ales Bialiatski allvarligt.
Därmed oroas han också över de röster han nu menar hörs från EU:s sida där man vill förbättra relationerna med Vitryssland:
– Vi ber EU att inte sänka kraven på regimen – det finns fortfarande politiska fångar och det pågår ständigt brott mot de mänskliga rättigheterna. Man har försökt taktiken att minska på trycket förut, vilket bara har slutat med att så fort aktiviteten i civilsamhället har gått upp så ökar repressionen igen.
En faktor som påverkar situationen i hela närområdet kring Vitryssland är krisen i grannlandet Ukraina. Lukasjenko har undvikit att officiellt ta ställning för någon av parterna i konflikten, men Ales Bialiatski menar att presidenten är allt annat än neutral och pekar på det starka ekonomiska och militära samarbetet mellan Ryssland och Vitryssland:
– Om han nu är neutral så borde han få bort de ryska militärbaserna från Vitryssland.
Samtidigt har president Lukasjenko i samband med konflikten uttalat sig om att Europas gränser inte bör ändras, vilket kan tolkas som att Vitryssland ändå till viss mån rör sig bort från Ryssland som i mars annekterade Krim. Ales Bialiatski menar dock att det är en högst specifik distansering:
– Den distansering som finns beror på en rädsla från Lukasjenkos sida att det land han har byggt upp kan drabbas av samma öde. Så av ren självbevarelsedrift har han distanserat sig, men det handlar enbart om frågor som rör Ukraina.
Ales Bialiatski och hustrun Natalja Pintjuk vid ett seminarium arrangerat av Civil Rights Defenders och Östgruppen. Foto: Vera Häggblom
Ytterligare en fråga som enligt Ales Bialiatski speglar Lukasjenkos inställning till hur landet ska styras är den som handlar om dödsstraffets vara eller icke-vara.
– Tyvärr landar den här frågan hos en enda person hos oss, som ser frågan som en del av sin ideologi. Lukasjenko ser sig själv som staten och om staten har makten att döda en människa så gör det honom själv stark.
Han menar också att det finns en risk att Vitryssland i framtiden inte kommer att vara det enda landet i Europa som tillämpar dödsstraffet.
– Vi är väldigt oroliga för att det inte är omöjligt att Ryssland också återinför dödsstraffet, påpekar han.
Trots alla inskränkningar av fri- och rättigheter för medborgarna finns det ändå de som stödjer Lukasjenko. Ales Bialiatski menar att stödet för presidenten ligger på omkring 20-25 procent av befolkningen och att det handlar om människor med en ”post-sovjetisk mentalitet” som har uppfattningen att det behövs en fast hand som leder dem.
– Ungdomar har en helt annan uppfattning; de är mer orienterade mot Europa, de förstår vad mänskliga rättigheter är, de följer sociala medier – Lukasjenko är inte deras president, anser Ales Bialiatski.
På morgonen den 21 juni fick Ales Bialiatski det överraskande beskedet att han fått amnesti och inte behövde avtjäna de 20 månader som återstod av hans fängelsestraff. Han fick en biljett till tåget och möttes på stationen i Minsk av sin familj. Foto: RFE-RL/AI
Något som känns slående med Ales Bialiatski är hans optimism, som tiden i fängelset inte lyckats knäcka trots att han utsattes för ett specialarrangemang som innebar att inga av de andra fångarna tilläts kommunicera med honom. Om det ändå skedde så fördes personen i fråga iväg till en annan avdelning.
– Men jag hanterade situationen ganska lugnt och skrev en hel del i fängelset. Så jag pratade med papperet, säger han med ett leende.
Idag arbetar Ales Bialiatski återigen för fullt på Viasna med att stärka civilsamhället och hans optimism sträcker sig också in i framtiden: inte på kort sikt – ”även nästa års val kommer vara riggat” – men i ett längre perspektiv:
– Jag är övertygad om att det kommer en tid då situationen i landet förändras till det bättre, på samma sätt som hände i Europa 1989.
Vera Häggblom
[email protected]
Läs mer om Vitryssland från Amnesty Press
Vitryssland - förtrycket fortsätter (9 juli)
Snart dags för hockey-VM i diktaturens Vitryssland (Amnesty Press 11 april)
Poeten som utmanade Lukasjenko och hamnade i husarrest (5 oktober 2013)
”Att vi förbjudits kommer inte att stoppa oss” – kampen för mänskliga rättigheter i Vitryssland fortsätter trots repressionen (Belarusdagarna 2013)
Vitrysk opposition vägrar ge upp hoppet om förändring (Amnesty Press 6 februari 2012)
Ideella organisationer i Vitryssland rapporterar till FN (1 mars 2010)
Åt vilket håll går Vitryssland? Tema Belarus på Bokmässan (Amnesty Press 24 september 2011)
Medietung protest mot vitrysk repression (Amnesty Press 11 januari 2011)
Journalistisk vardag i Minsk (Amnesty Press nr 2/2007)
Vitryssland: MR-rörelsen samlas i ett hus i skogen (4 mars 2004)
Vitryssland: Högsta domstolen ”likviderar” MR-organisation (29 oktober 2003)
reportage | 2014-11-09 Av: Vera Häggblom Även publicerad i AmnestyPress #4/2014 |