ÅRSMÖTE2017: Isoleringsstraffet kunde inte knäcka Albert Woodfox och Robert King

Albert Woodfox är den person som suttit längst tid i isoleringscell i USA – nästan 44 år. Han släpptes fri på sin 69-årsdag i februari 2016. Tillsammans med Robert King och Herman Wallace är han en av ”Angola 3” – tre svarta män som alla sattes i isoleringscell 1972, dömda i Louisiana för mord efter bristfälliga rättegångar. Robert King släpptes 2001 och Herman Wallace släpptes 2013, några dagar innan han gick bort i cancer. För de andra två fortsätter kampen för rättvisa och för att förändra det amerikanska rättssystemet. Den 6 maj talar de på Amnestys årsmöte.

Robert King och Albert Woodfox fick mycket styrka från varandra under tiden i fängelset och fortsätter kämpa tillsammans. Foto: Lisa Olsson

Amnesty Press träffar Albert Woodfox och Robert King när de besöker Stockholm. På lördagskvällen den 6 maj ska de delta i svenska Amnestys årsmöte med ett anförande. Dagen innan kom de från Danmark där de också har träffat Amnesty och gjort intervjuer. Robert King skämtar om att ”Albert har lite att ta igen på intervjufronten”. Själv har han kampanjat sedan han släpptes för 16 år sedan. Det är tydligt att de trivs i varandras sällskap och under åren i isoleringscell var vänskapen något som hjälpte dem att kämpa.

– Vi fick mycket styrka från varandra. Tillsammans bestämde vi oss för att använda vår tid till att kämpa mot den rasism, brutalitet och korruption som förekommer i amerikanska fängelser. Att ha några som Robert och Herman i mitt liv hjälpte mig att överleva i isolering och att stå upp för det jag tror på. De kunde hålla oss åtskilda men vi var ändå alltid tillsammans och även om vi inte fysiskt kunde röra varandra fanns det alltid ett band mellan oss, säger Albert Woodfox.

Albert Woodfox och Herman Wallace dömdes till livstids fängelse år 1972 för mordet på en fängelsevakt. Robert King dömdes för mordet på en medfånge. De placerades alla tre i isoleringscell. Rättegångarna mot dem var bristfälliga och har kritiserats. De har hela tiden vidhållit att de är oskyldiga och att de straffats för sitt engagemang i Svarta Panter-partiet. Albert Woodfox dom har upphävts flera gånger men det överklagades gång på gång av åklagarsidan.

– Självklart har jag varit arg över att bli åtalad för någonting jag inte har gjort och att sitta oskyldigt fängslad i så många år. Mitt största brott var att jag är en svart man. Ilskan tog fram envisheten hos mig, inte en chans att de skulle få krossa oss. Envisheten har jag ärvt från min mamma. Jag har fått så mycket från henne även om jag inte förstod det när jag var ung. Ett tag trodde jag att jag fick min självrespekt från böcker och män och kvinnor i historien, men det fanns hela tiden där. Min mamma gav mig den gåvan, säger Albert Woodfox.

Han förlorade aldrig hoppet om att han en dag skulle släppas fri och det gjorde inte Robert King heller, som kampanjat för sina kamrater sedan han själv släpptes fri.

– Jag visste att det skulle hända förr eller senare, men jag höll förväntningarna på en lagom nivå och var beredd på att det kanske inte blev den här gången heller. För mig tog det tre gånger innan jag släpptes fri. Men jag blev så glad för Alberts skull när han äntligen släpptes, säger Robert King.

– Tack vare Robert, Amnesty och många andra blev jag fri flera år tidigare än jag trott. Och flera år tidigare än vad de som ville hålla oss kvar där hade trott. Jag är säker på att de förväntade sig att vi alla tre skulle dö i fängelset, säger Albert Woodfox.

Albert Woodfox satt i isoleringscell i amerikanskt fängelse i nästan 44 år. Foto: Lisa Olsson

Den 19 februari 2016 var dagen då han fick lämna fängelset som en fri man. Varje gång någon har frågat honom vad det första han ville göra när han kom ut var har han haft samma svar – att besöka sin mammas grav. Mamman gick bort i cancer år 1994 och han förvägrades att gå på begravningen. Att inte få ta ett ordentligt farväl blev en börda för honom. Frisläppandet blev försenat två timmar så när han tillsammans med sin bror kom till kyrkogården var den stängd.

– Jag ville hoppa över staketet, men min bror sade åt mig att det skulle vi inte göra. Istället åkte vi till en annan kyrkogård för att besöka min systers, svågers och en barndomsväns grav. Dagen efter fick jag äntligen säga farväl till min mamma och det var en lättnad.

Albert Woodfox har haft en hel del stöd utifrån och Amnesty har arbetat aktivt med fallet under många år. Men det fanns också en period när de tre i ”Angola 3” kände sig helt bortglömda, när Svarta Pantrarna splittrades.

– Bara vår närmaste familj brydde sig om oss. Men vi blev inte bittra för det. För oss var Svarta Panter-partiet bara ett verktyg som gav oss ett fokus. Vi gick med i kampen, inte bara i partiet, säger han.

Affisch från Amnesty Internationals kampanj ”Skriv för frihet” år 2015. Foto: Amnesty International

När Amnesty lyfte fram hans fall i kampanjen ”Skriv för frihet” år 2015 blev det fullt pådrag. Vid det tillfället satt han i ett mindre stadsfängelse och Albert Woodfox fick så mycket brev att fängelsedirektören personligen kom till hans cell för att fråga om han kunde få sin post skickad någon annanstans. De kunde helt enkelt inte hantera mängden, vilket Albert Woodfox och Robert King nu skrattar gott åt.

Stödet utifrån betydde mycket och fick honom att fortsätta kämpa. Plötsligt fick han ett erkännande från världen efter att under lång tid kämpat själv.

Kampen och engagemanget fortsätter. De båda ser det som att de har fått en plattform som de vill använda för att hjälpa andra människor.

– Vi vill vara en röst för dem som inte har en röst, säger Robert King.

Första året i frihet har Albert Woodfox ägnat mycket tid till att återförenas med sin familj. Han har en dotter, tre barnbarn och fyra barnbarnsbarn, som är mellan 3 och 11 år. Han bor en halvtimmes bilfärd från dottern i New Orleans och de träffas ofta.

– Jag fick aldrig en chans att vara en direkt influens för min dotter eller för mina barnbarn, men jag kan vara det för mina barnbarnsbarn. Jag tillbringar så mycket tid som möjligt med dem och tar med dem på olika tillställningar.

Resten av tiden ägnar han åt att engagera sig i kampen. Han reser mycket tillsammans med Robert King, främst i USA men även i Europa.

– Så länge de fortsätter att sätta fångar i isoleringscell för att det är bekvämt för dem så kommer jag fortsätta kämpa, säger Albert Woodfox.

Det första året i frihet var också det år som Donald Trump blev vald till president, vilket har fått Albert Woodfox att fundera på om det egentligen har skett några förändringar i USA överhuvudtaget.

– Jag har kommit fram till att de förändringar som har gjorts bara var på ytan och de har ingen ordentlig grund. Nu har vi en öppet rasistisk och sexistisk president i Vita Huset, vilket visar att det är okej att en svart man skjuts ihjäl varje vecka.

Albert Woodfox och Robert King har träffat Black Lives Matter-rörelsen vid flera tillfällen. Det är en rörelse som kämpar mot rasism och polisvåld. De två Svarta Panter-veteranerna har gett sitt stöd till rörelsen, men också varnat dem för att inte samma sak ska hända med dem som med Svarta Pantrarna.

– Jag vill att de ska vara medvetna om Cointelpro, ett projekt som hade som syfte att splittra Svarta Pantrarna inifrån. Att decimera medborgarrättsrörelsen är fortfarande en del av regeringens agenda. Jag tror att Black Lives Matter har en stor potential och vi försöker dela med oss av vår erfarenhet. Men de måste också hitta sin egen väg, säger Albert Woodfox.

En minnesmarsch i New Orleans i oktober 2013 sedan Herman Wallace avlidit i cancer två dagar efter att han släppts fri från fängelset i Angola. Amnestymedlemmar, Angola 3 – koalitionen och familjer och vänner gick till högsta domstolen i delstaten Louisiana. Foto: Angola3/AI

Fängelsevakten som Albert Woodfox och Herman Wallace blev dömda för att ha mördat hette Brent Miller. Det senaste året har Albert Woodfox träffat hans änka Teenie Rogers flera gånger. Hon trodde att han och Herman Wallace var oskyldiga.

– Jag har stor respekt för henne. Hon var modig och gick tillbaka och undersökte de så kallade bevisen som användes i rättegången och insåg att hon blivit lurad. Det undersöktes till exempel aldrig vem det blodiga fingeravtrycket tillhörde (det tillhörde inte någon av de dömda). Hon hade lätt kunnat lägga det bakom sig, istället kom hon fram till att vi var oskyldiga och hon var inte rädd för att säga det högt. Den som mördade hennes make ställdes aldrig till svars och har varit en fri man i mer än 40 år.

När Amnesty Press träffade Robert King i januari 2015 sade han att han skulle fortsätta kämpa tills de erkände att de har gjort fel.

– De kommer aldrig säga orden rakt ut, men att de har backat ser jag som ett slags erkännande. Och att domen har upphävts flera gånger är förstås också ett erkännande, säger Robert King.

Robert King satt i isoleringscell i 29 år och har kampanjat för att få sina kamrater fria sedan han själv släpptes 2001. Foto: Lisa Olsson

De tre männen i ”Angola 3” blev undantaget som bekräftade regeln om vad isoleringsstraff gör med människor. Inte bara överlevde de utan de utbildade sig och läste på för att kunna överklaga sina domar.

– Isoleringsstraffet ska krossa människor, göra dem galna och få dem att skada sig själv. Men vi gjorde tvärtemot vad de ville. Vi överlevde där inne i flera decennier och vi förbättrades och fick tydliga värderingar och en moralisk kompass. Jag är glad över att ha gjort dem besvikna, säger Albert Woodfox med ett leende.

Men isoleringen påverkade ändå Albert Woodfox på det sätt att han fick klaustrofobi och panikattacker. Sedan han släpptes fri har han dock drabbats färre gånger. Han har inte sökt någon hjälp för det utan han ”går av sig” obehaget.

Amnestys rapport om Angola 3. Foto: Lisa Olsson

Under fängelsetiden var det viktigt vilken bild han visade av sig själv och särskilt när han hade med säkerhetsvakter att göra. Han använde sin styrka till att inte visa känslor som rädsla och osäkerhet som förstås ändå fanns där. Nuförtiden är han inte lika kontrollerad men han känner sig bara riktigt avslappnad när han är med Robert eller med sin familj.

– Jag har känt mig trygg med Robert i över 40 år. Han har alltid varit där för mig. Av naturen är jag introvert, men med den här kampanjen är det ett måste att vara extrovert och det kan jag vara om jag bestämmer mig för det.

Den närmaste framtiden ser likadan ut som det senaste året har sett ut. Förutom att träffa familjen kommer Albert Woodfox och Robert King fortsätta sin kamp som de ser som ett livsengagemang.

– Så länge någon är intresserad av vad jag har att säga kommer jag fortsätta med det här. Vi har ett ansvar för de som sitter i fängelse. Jag har varit en aktivist i 45 år och kommer att fortsätta vara en aktivist tills förfäderna kallar hem mig, säger Albert Woodfox och får medhåll av Robert King:

– Det är klart att vi blir trötta, men precis som Albert kommer jag fortsätta tills de kallar hem mig eller jag kallar hem mig själv.

Lisa Olsson

[email protected]

Fotnot: En kortare version av denna text publiceras också i nummer 2/2017.

Läs mer från Amnesty Press

Fri efter 43 år (24 februari 2016)

Över 100 år i isoleringscell – och i Louisiana sitter Albert Woodfox kvar (18 januari 2015)

Amnesty Press på årsmötet i Stockholm

ÅRSMÖTE2017: Amnesty i förändring – men hur ska rörelsen styras ? (10 maj)

ÅRSMÖTE2017: ”Allt går åt fel håll i Kambodja” (8 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Brett stöd för utökad abortpolicy (8 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Narkotikapolicy ska diskuteras på Amnestys internationella rådsmöte (7 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Amnesty kräver att somaliska flyktingars rättigheter respekteras (7 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Stående ovationer för Woodfox och King (7 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Svårt år för mänskliga rättigheter (6 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Kränkningar av utsatta EU-medborgare i Sverige ska utredas av Amnesty (6 maj 2017)