Libanon på bristningsgränsen
I början av september rapporterade FN att antalet flyktingar från Syrien nu har passerat siffran två miljoner. Det största antalet flyktingar finns i Libanon där syriska flyktingar möter både hjälpsamhet och ökat motstånd.
Reportage | 2013-09-09 Av: Jenny Gustafsson Även publicerad i AmnestyPress #3/2013 |
Hundratusentals syrier arbetar i Libanon, främst inom byggnadssektorn och jordbruket. Foto: Karim Mostafa
Ett av de allra första tecknen var en handskriven banderoll som vajade över vägen i Bhamdoun, en liten stad i de libanesiska bergen. Det var förra sommaren och den uttryckte ett tydligt budskap till syrierna som arbetade eller sökt skydd undan kriget i området: Rör er inte ute på gatorna efter mörkrets inbrott. Invånarna i Bhamdoun tyckte sig se en ökning av småstölder och andra brott och skulden lades på syrierna. Liknande banderoller har sedan dess dykt upp på andra platser runtom i Libanon.
Flera byar och städer har infört utegångsförbud för syrier. I byn Chnaya i bergen norr om Beirut hänger en banderoll över gatan. "Strikt förbjudet för våra syriska bröder att gå ut efter klockan tio på kvällen" står det. Foto: Alia Haju.
Människorättsaktivister har protesterat och kallat det lagvidrig diskriminering. Andra har inte upprörts alls. I takt med att antalet syriska flyktingar i landet har ökat ifrågasätts deras plats och rättigheter i samhället.
Abir Wahib, en skulptör från Damaskus som sökt skydd i Libanon, berättar om hur syrierna ständigt måste vara på sin vakt. Många försöker dölja sin accent och andra kännetecken för att inte särbehandlas eller drabbas av våld. Hon berättar om en incident på en buss:
– Jag satt längst bak i bussen. Bredvid föraren satt en man med en aggressiv attityd. De var vänner och pratade med hög röst om hur han som satt bredvid hade varit i Syrien och stridit på regimens sida. Bakom dem satt en ung syrisk kille. Det var uppenbart då han hade han ett paket med underkläder i famnen av ett märke som bara säljs i Syrien. Han såg oroad ut av deras prat. När han skulle gå av lämnade han fram en sedel för att betala. Istället för att ge honom rätt växel tillbaka tog mannen i framsätet ett mynt och kastade på honom: ”Detta är vad du är värd, din syriske hund”.
Det finns många berättelser likt Abir Wahibs. Hot och misshandel är inte ovanliga och klaras sällan upp. I oktober förra året bröt sig polisen in i ett hus där migrantarbetare bodde och grep och misshandlade flera av dem. En av männen berättade för Human Rights Watch i Beirut att polisen kvarhöll dem i flera timmar utan anledning och misshandlade dem med elektriska batonger. I juni detta år skedde en attack på en buss i Beiruts utkanter. En grupp syrier på väg till en tv-inspelning stoppades av beväpnade män som misshandlade syrierna med knivar och käppar.
Libanon, med en yta mindre än Skåne, har idag den allra största gruppen syriska flyktingar. I början sökte människor främst skydd i byarna utmed gränsen men idag är flyktingarna spridda över hela landet.
Mohammed, 14 år, kom med sin familj från Syrien till Bekaa-dalen i Libanon förra sommaren. Nu säljer han färgglada kycklingar vid vägkanten. – Det var bättre i Aleppo. Människorna är inte snälla här, de svär åt mig och gör narr av mig. Jag känner mig inte säker här, jag hör inte hemma här, säger han Foto: Alia Haju.
Idag finns mellan 1 och 1,5 miljoner syrier i Libanon, ett land med strax över 4 miljoner invånare. En del, som arbetar för låga löner inom jordbruks- eller byggsektorn, har varit i Libanon länge. Av flyktingarna var drygt 718 000 personer den 3 september registrerade av FN:s flyktingorgan UNHCR. Fler syrier väntas komma till Libanon. FN beräknar att hälften av befolkningen i Syrien vid årets slut kommer att behöva humanitär hjälp.
I Libanon är problemen inte bara humanitära. Landet har en komplicerad gemensam politisk historia med Syrien sedan den ottomanska tiden och det franska kolonialstyret. Det finns djupt rotade förutfattade meningar om ”den andre”. För många libaneser är den typiske syriern antingen en fattig migrantarbetare från landsbygden eller en hårdhänt regimtrogen agent. Dessa föreställningar, starkt inpräntade i det nationella medvetandet, påverkar både synen på flyktingarna och bemötandet av dem. I augusti kom forskningscentret Fafo med siffror om libanesernas ställning i flyktingfrågan. Mycket är nedslående läsning. På frågan om de känner sig bekväma att dela en måltid eller bo granne med en syrisk familj svarade drygt två tredjedelar av de tillfrågade nej.
– Det vi ser nu är en blandning av gamla och nya fördomar. Det finns stereotypa bilder av syriska män, ofta relaterad till brottslighet och att de tar jobb ifrån libaneserna. Föreställningarna om kvinnor är ofta sexualiserade, de målas ut som att de saknar moral och etik. Detta påverkar förstås hur människor blir behandlade, säger Cathrine Thorleifsson från Fafo. – Här i Libanon har de palestinska flyktingarna länge levt som andra klassens medborgare. Nu är syrierna på väg att ta deras plats, påpekar hon.
Anklagelserna om att flyktingarna tar jobb ifrån lokalbefolkningen baseras ofta på faktiska erfarenheter, menar Cathrine Thorleifsson. Syrierna har främst bosatt sig i fattiga områden på landsbygden, där konkurrensen om jobben är hård. Inga formella läger har byggts upp, i motsats till Jordanien och Turkiet. Istället lever flyktingarna i egenhändigt byggda tält, i små rum eller hemma hos libanesiska familjer. Norra Libanon, dit den största delen flyktingar tagit sig, är också landets mest utsatta. Arbetslösheten är hög, sjukvård och infrastruktur undermåliga och fattigdomen är mer utbredd än på andra ställen. Ashraf Alhafny, en syrier från Damaskus, arbetar med psykologisk support till flyktingar i Tripoli.
– Det ekonomiska läget är otroligt tufft. Hyrorna har blivit höga medan lönerna dumpats. Många syrier, desperata att mätta sina barn, tar jobb för 100 dollar som en libanes vill ha 1 000 dollar för. Det skapar ilska och leder till kidnappningar, attacker och ett agg gentemot syrier. Jag vill inte se att vi blir fiender, säger han.
Um Mohammed bor tillsammans med sin man och tre av sina sex barn i ett enkelt tält i en liten by i Bekaa-dalen. De har förlorat allt. – Vi jobbar med att ta hand om getter här och bor på marken gratis. Libaneserna hjälper oss allt de kan. Det värsta är att syrierna börjat bli rädda för varandra. Foto: Alia Haju.
Rötterna till en sådan animositet finns redan. I mitten av 1970-talet ingrep Syrien i det libanesiska inbördeskriget, vilket blev starten på en 29 år lång ockupation. Många negativa föreställningar om syrier grundar sig på vad som skedde under dessa år. Att de flesta flyktingarna idag flyr undan just denna förtryckande regim, och därför delar samma utsatthet, ändrar inte läget.
– Mycket hat byggdes upp under åren av syrisk ockupation. Människor var inte säkra någonstans. Ifrågasatte man saker riskerade man att fängslas och torteras. Och de syriska soldaterna hade ett carte blanche att agera precis som de ville i Libanon. Nu tänker många att det är dags att återgälda allt ont som Syrien gjorde då, säger Reem Harb, som arbetar för UNHCR.
Samtidigt finns många libaneser som har en annan inställning. Mycket av hjälpen till de syriska flyktingarna kommer från icke-offentliga initiativ. Det handlar om privatpersoner som öppnar sina hem för okända flyktingfamiljer och eldsjälar som jobbar för en ökad förståelse. UNHCR och andra organ vill öka sitt stöd även till libanesiska familjer i flyktingtäta områden men pengar saknas. Hittills har FN bara fått en fjärdedel av det internationella stöd som har utlovats.
Sally Samaan är en syrisk konstnär som flytt till Beirut från Damaskus. – Jag håller en låg profil när jag går ut, försöker att inte prata så mycket. Det är bättre att inte skylta med att jag är syrier. Foto: Alia Haju.
– Som det ser ut idag kan vi omöjligt hjälpa både syrierna och libaneserna. Det betyder att alla dessa problem kommer öka för landet är på bristningsgränsen nu, säger Joelle Eid från UNHCR.
Trots allt finns det också gott som kommit utav kriget. Situationen har fört syrier och libaneser närmare varandra och de har visat nya sidor av varandra. Raghad Mardini, en före detta Damaskusbo och byggnadsrestaurerare, berättar om en oväntad förändring.
– Kriget visar libaneserna en annan sida av oss syrier. Många i Libanon visste inte ens att vi har intellektuella och hade en spännande konstscen. Nu frågar folk mig: ”Var har ni gömt er under alla dessa år?”. Men vi har inte gömt oss, det är bara det att ingen letat, säger hon.
Text: Jenny Gustafsson
Reportage | 2013-09-09 Av: Jenny Gustafsson Även publicerad i AmnestyPress #3/2013 |