»Jag stannar i Vitryssland«

Ihar Tsikhanyuk är öppen med sin homosexuella läggning i Vitryssland och har inga planer på att gå i exil. Nu har han flyttat från sin hemstad Hrodna efter polisens misshandel när Ihar Tsikhanyuk var med om att försöka registrera Gay Belarus som organisation.

Ihar Tsikhanyuk misshandlades av polisen men har inte fått rättslig upprättelse. Foto: Nana Håkansson

– Vad tycker du om Minsk?
– Det är en trevlig stad.
– Ja, om polisen inte vore så jävlig.

Hbtq-aktivisten Ihar Tsikhanyuk, med sin knallgula t-tröja med Amnesty-logga, sticker ut i folkmassan utanför det statliga varuhuset Zum. Formellt sett existerar inte Amnesty i Vitryssland. Sedan många år tillbaka finns det bara en enda, av myndigheterna erkänd, människorättsorganisation i landet och det är inte helt ofarligt för Ihar Tsikhanyuk att bära den där t-tröjan. Och att vara aktiv i en icke-erkänd organisation är olagligt i Vitryssland.

Jag träffar Ihar Tsikhanyuk, 27 år, en stekhet försommardag i den vitryska huvudstaden. I februari 2013 misshandlades han av polis på grund av sin hbtq-aktivism.
I december 2012 hade organisationen Gay Belarus stormöte på Vitrysslands enda gayklubb 6A.
Ett 70-tal personer slöt upp och registrerade sig som medlemmar. Gruppen skickade sedan en ansökan till det vitryska justitiedepartementet om att få organisationsstatus.

Det blev föga oväntat avslag. Men det blev inte bara avslag. Under veckorna och månaderna som följde gick polisen systematiskt igenom medlemsförteckningen som hade skickats in i samband med registreringsförsöket. Samtliga medlemmar kallades till förhör. Brottsanklagelserna var lika vaga som polisens budskap var tydligt: håll tyst, sluta med era aktiviteter och lämna landet.

Den som råkade värst ut var Ihar Tsikhanyuk som låg inlagd för magsår på ett sjukhus i sin hemstad Hrodna när han blev arresterad. Polisen talade om någon form av stöld som Ihar Tsikhanyuk skulle ha gjort sig skyldig till och tog honom till polisstationen.

– Jag försökte förklara för dem att det de höll på med inte var lagligt men de skrek åt mig att hålla käften och drog in mig i ett förhörsrum och låste, berättar han. Jag bad om att få ringa ett samtal men det fick jag inte och jag bad dem att förklara exakt vad jag var anklagad för. När jag sedan sträckte mig efter min telefon blev jag slagen.

Det var uppenbart att det var hans engagemang i Gay Belarus som var problemet. Ihar Tsikhanyuk vägrade konsekvent att svara på frågor och fick ett slag för varje uteblivet svar. Till slut låg han på golvet, oförmögen att resa sig. Poliserna drog upp honom om och om igen. Han misshandlades svårt.

Ihar Tsikhanyuk har inga planer på att lämna Vitryssland. Foto: Nana Håkansson

Flera av slagen riktades mot den redan av magsår ömma magen. Efter en timmes ”förhör” fick Ihar Tsikhanyuk återvända till sjukhuset. Han tror att de hade hållit honom längre om det inte hade varit för att sjukhusets överläkare hade hört av sig.
– Jag har försökt driva en process mot polisen för det olagliga gripandet och deras metoder men jag har precis fått avslag i högsta instans. Det säger att polisen har rätt att utöva våld när det gäller den här typen av förhör.

Ihar Tsikhanyuk har flyttat till Minsk. Han vågar inte bo kvar i Hrodna, säger han. Det kommer snart att vara en stor kulturfestival i Hrodna då bland annat diktatorn Aleksandr Lukasjenko kommer att komma på besök.
– Då är det för farligt för mig att vara kvar där, konstaterar Ihar Tsikhanyuk.

I Minsk arbetar han som frisör och make up-artist. Då och då uppträder han som dragqueen. Han uppträder bara i väldigt begränsade kretsar men det beror snarare på nattklubbsägare än på honom själv.
– Jag är väldigt orädd. Även när jag skriver brev till myndigheterna och klagar på hur jag har blivit behandlad så inleder jag alltid med ”Hej, mitt namn är Ihar Tsikhanyuk och jag är homosexuell”.
Folk förstår inte att jag kan vara så öppen. Jag svarar att jag älskar Vitryssland, jag vill leva här och jag vill vara öppen med vem jag är. Men det är väldigt ovanligt att man beter sig så här. Som djupt troende tycker han att det vore en synd att ljuga om sin sexuella läggning.
– Ibland kommer det fram folk på stan och frågar om jag är bög. Och då säger jag ”ja”. Då blir de alltid så chockade att de går därifrån, skrattar Ihar Tsikhanyuk.

Hur har den här händelsen påverkat ditt liv?
– Jag var väldigt rädd när det hände eftersom jag hade hört att folk kommit ut ur förhörsrum med livslånga handikapp. Efteråt fick jag gå hos en psykolog i tre månader och mitt magsår förvärrades. Jag hade alltid älskat mitt land men jag tappade tron på allting. Men nu lever jag som innan. Jag har en väldigt starkt gudstro och tror att allt som händer är enligt Guds plan.

Fast Ihar Tsikhanyuk är inte längre medlem i den ortodoxa kyrkan, även om han fortfarande kallar sig ortodox:
– De vill inte ha med sådana som mig att göra. I Hrodna har de till och med förbjudit mig att gå in i kyrkorna. De jagar bokstavligen ut mig om jag går dit. Kyrkan stödjer homofobin och homofoberna gläder sig naturligtvis över detta. Kyrkan har också en väldigt stark koppling till regimen.

Den enda Prideparaden hittills i Vitryssland var en promenad på en cykelbana år 2011. Foto: Nana Håkansson

Situationen för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner i Vitryssland har aldrig varit bra. Homosexualitet avkriminaliserades visserligen 1994, ironiskt nog samma år som Aleksandr Lukasjenko första gången valdes som president, men det är först på senare år som det överhuvudtaget har funnits något form av organiserad hbtq-rörelse.

Hösten 2011 genomfördes landets första, och än så länge enda, Pride-parad: 15 personer i en manifestation som var över på tre minuter. Det låter som en obetydlig händelse men var en viktig milstolpe för Gay Belarus; att utan att bli misshandlade av polis och motdemonstranter kunna gå med regnbågsflaggor 200 meter längs en cykelbana i Minsks utkanter.

Efter det som hände vintern 2013 har Gay Belarus legat lågt med sin verksamhet. Flera medlemmar har hoppat av, organisationens ledare Siarhei Androsenka och flera andra har flytt utomlands och gayklubben 6A har stängts av myndigheterna. Polisen har fortsatt att förfölja och hota aktiva hbtq-aktivister.

Ihar Tsikhanyuk har dock inga planer på att lämna landet:
– Man måste vara väldigt stark för att stanna kvar. Det är lätt att åka men vem ska då göra Vitryssland bättre? Jag skulle kunna få politisk asyl i 25 olika länder men jag stannar här. Jag behövs här.

Nana Håkansson

Fotnot: Ihar Tsikhanyuks fall lyftes år 2013 fram i Amnestys globala brevskrivningskampanj som i Sverige kallas ”Skriv för frihet”. 168 000 brev skickades till myndigheterna i Vitryssland och över 4 000 stödbrev skickades till Ihar Tsikhanyuk från människor över hela världen.
I december 2013 reste Ihar Tsikhanyuk till Frankrike och Ukraina där han bland annat träffade Amnestyaktivister liksom människorätts- och hbtq-aktivister. Även 2014 avslog myndigheterna en begäran om att få hålla Pride-firande i Minsk.