Kampen för det fria ordet slutade i exil

Den kubanske oberoende journalisten och poeten Raúl Rivero dömdes i april 2003 till 20 års fängelse för ”kontrarevolutionära handlingar”. I april i år tilläts han gå i exil till Spanien, efter starka internationella påtryckningar.

Raúl Rivero dömdes till 20 års fängelse för att ha agerat mot den kubanska staten.

–Det jag känner mest bitterhet över i allt det här, är min rättegång. Eller, snarare den cirkus som den var, berättar Raúl Rivero. En av domarna sov under delar av den, en annan satt mest och lekte med sin penna.

Under den sex timmar långa rättegången mot Raúl Rivero och Ricardo González Alfonso, även han journalist, yttrade sig rättens ordförande vid två tillfällen. Båda gångerna för att påminna om att stämningen bör vara högtidlig i en rättsal. Bland åhörarna satt de åtalades respektive fruar samt en hel klass på studiebesök från den statliga säkerhetsskolan. Bevisen som fördes fram mot Raúl Rivero beskriver han själv som förolämpningar snarare än fakta. Vittnen påstod att han var både amerikansk spion och alkolist. Sin statliga försvarsadvokat hade han fått samtala med i drygt tio minuter innan rättegången.

Raúl Rivero dömdes till 20 års fängelse, bland annat för ”agerande mot den kubanska självständigheten och försök att splittra den kubanska territoriella enheten”. Han är en av de 75 kubanska dissidenter som våren 2003 dömdes till långa fängelsestraff för att på olika sätt ha agerat mot och kritiserat staten. 61 av dem sitter fortfarande kvar i fängelse.

Började som statlig journalist

Raúl Rivero arbetade på 1970-talet som journalist på den statliga nyhetsbyrån Prensa Latina. Mellan 1973 och 1976 var han byråns utrikeskorrespondent i Moskva och han beskriver det som en tid då han började komma till insikt. Sovjetunionen var då förebilden, dit det kubanska samhället strävade att komma.
–Livet i Sovjetunionen var inte alls som jag hade fått beskrivet för mig. Tvärtom såg jag istället mycket rädsla, hyckleri och desinformation.

Tillbaka på Kuba började Raúl Rivero allvarligt tvivla på samhället han levde i. Han kände sig alltmer ensam.
–Jag var rädd att uttala det jag tänkte högt. Både för risken att bli avslöjad, men också för att bli kallad galen.

Han fortsatte att arbeta för statlig media ända fram till början av 1990-talet och skrev under tiden också poesi. 1991 fick hans liv en radikal ändring. Tillsammans med nio andra framstående kulturpersonligheter på Kuba skrev han ett öppet brev till Fidel Castro, ”La carta de los diez intelectuales” (brevet från de tio intellektuella). I den texten bad de Castro att frige landets samvetsfångar samt göra flera grundläggande förändringar i den socialistiska regimen. Dagen efter blev hans hustru avskedad från sitt jobb i en statlig trädgård och nästa gång hans mor försökte hämta ut sin pension så var hon dödsförklarad i det officiella registret. Raúl Rivero slutade arbeta för den statliga mediaverksamheten, vilken han menar är en fars som rapporterar om ett land som inte existerar.

• Livet på Kuba är som en enda stor teaterföreställning. Alla vet vilken roll de ska spela och Castro är den maktfullkomliga regissören. Ett socialt laboratorium, det är vad det är.

Några år senare grundade han den oberoende mediabyrån Cuba Press tillsammans med ett dussintal andra journalister. Genom sitt arbete där kom han vartefter att bli den mest kände av Kubas oberoende journalister. Något som med största sannolikhet bara kunde sluta i fängelse, exil eller tystnad.

Sin tid i kubanskt fängelse beskriver Raúl Rivero som "en övning i ödmjukhet och tålamod".

Hårda tag mot meningsmotståndare

Under åren 2002 och 2003 lämnades sammanlagt 25 000 namnunderskrifter in till den kubanska staten. Underskrifterna var insamlade genom projektet Varela och syftet var att få till en folkomröstning, något som landets konstitution kräver att 10 000 medborgare står bakom. Över 25 000 kubaner hade alltså med sina namn öppet ställt sig bakom Varela-projektets krav på en folkomröstning om förenings- och yttrandefrihet, en ny vallag, privat företagande och amnesti för politiska fångar. Det var en av de absolut största oppositionella aktionerna i landet någonsin. 2003 var också året då tre personer avrättades då de kapade en båt för att fly från landet, de första avrättningarna på tre år. Det var också året då de 75 meningsmotståndarna, främst journalister och aktiva inom Varela-projektet, fängslades. Några av åtalen yrkade på dödsstraff, andra på livstids fängelse. I snitt dömdes de till 19,5 års fängelse var.

På eftermiddagen den 20 mars stod Raúl Rivero med sin mor ute på balkongen. Bara två dagar innan hade han skrivit artiklar om de första gripandena.

• Jag misstänkte att jag också skulle gripas, men jag var inte säker. Jag trodde nog att jag hade en 40 procents chans att klara mig. Kanske var jag inte på listan den här gången.

Vid femtiden såg han den första polisbilen. Sin dom fick han bara ett par veckor senare.

Starka internationella påtryckningar

I november 2004 släpptes Raúl Rivero från fängelset. Sin tid där beskriver han som ”en övning i ödmjukhet och tålamod”, miljön som ”ett kylskåp utan fönster”. Den officiella förklaringen till frigivningen var hans vacklande hälsa och han skulle få sitta av resten av straffet i hemmet. De starka internationella påtryckningar som bidragit till att han slapp ur fängelset, gav honom ett halvår senare också möjligheten att gå i exil. Nu bor han i Madrid och skriver för El Mundo, en av Spaniens största dagstidningar. Men, han är inte en fri man, utan har fortfarande fängelsedomen på sig. Trots det så tror han att han en dag kommer att återvända till sitt hemland, där hans tjugoåriga dotter fortfarande bor.

Lisa Hanson, praktikant Amnesty Press och media