ILGA höll världskonferens i Stockholm – 450 deltagare diskuterade kampen för hbt-rättigheter

450 deltagare från 103 länder deltog när det internationella hbtqi-nätverket ILGA höll världskonferens 10-16 december på ABF-huset i Stockholm. Statsminister Fredrik Reinfeldt och EU-minister Birgitta Olsson talade på konferensen och båda underströk att hbtq-rättigheter är mänskliga rättigheter. Amnesty Press var på plats under konferensen.

Fredrik Reinfeldt invigningstalade den 12 december och blev därmed den första regeringsschef som har deltagit i en konferens hos ILGA, International lesbian, gay, bisexual, trans and intersex association. I talet sade han bland annat att det återstår mycket arbete för hbtq-rättigheter i Sverige och att tvångssterilisering vid könsbyte ska avskaffas så fort som möjligt. Dagen efter, på torsdagen, talade Birgitta Olsson om kampen för i bland annat östra Europa för att homosexuella, bisexuella och transpersoner ska ha samma rättigheter som övriga medborgare och inte utsättas för diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

– Det är mänskliga rättigheter och inget annat, sade hon och förklarade också att hon hoppades att hennes dotter när hon är vuxen ska kunna välja identitet helt fritt.

Högerextremister attackerade hbt-aktivister när de den 10 mars 2011 protesterade mot diskriminering i den bulgariska staden Pazardzhik. På ett av plakaten står det "Ni är inte välkomna i Pazardzhik". Foto: Deystvie /A__I

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon skickade en hälsning till ILGA-konferensen. Han sade att 80 länder har lagar som förbjuder hbtq-folk att vara sig själva, förbjuder dem från att älska eller se ut på ett visst sätt, och att i ännu fler länder är homofobiskt våld vanligt. ”Ert jobb som förkämpar för mänskliga rättigheter är viktigare än någonsin. Förenta Nationerna står vid er sida när ni uppmärksammar fortsatta övergrepp, undanröjer diskriminering och insisterar på inget mindre än frihet och jämlikhet för alla”, sade han i hälsningen som framfördes under konferensen.

I seminarier, på möten och i worskhops diskuterades framgångar och motgångar och en rad teman som till exempel hur hbtq-arbetet kan bedrivas genom internationella organisationer som FN eller genom rättsprocesser i regionala domstolar. I två dagar diskuterades också transfrågor ur olika infallsvinklar. Dessutom genomfördes flera regionala möten, bland annat med aktivister från Mellanöstern och Nordafrika (Mena), liksom från östra Europa. I årets konferens deltog också 60 aktivister från olika afrikanska länder vilket är fler än tidigare.

Durga Thapa__ från Nepal. Foto: Bella Frank

Ett land som framhålls som ett gott exempel är Nepal som efter att för fyra år sedan övergått från monarki till republik har hunnit med flera förändringar till det bättre vad gäller mänskliga rättigheter. Landets första öppet homosexuelle politiker Sunil Babu Pant valdes 2008 som ledamot av Nepals konstituerade församling. Sunil Babu Pant tillhör CPN (U), Nepals förenade kommunistparti, ett av de mindre kommunistpartierna vid sidan av CPN-UML, det stora kommunistpartiet som suttit i regering flera gånger sedan demokratiseringen 1990 och CPN (Maoist), som 1996 inledde ett väpnat uppror vilket ledde till drygt tio år av inbördeskrig innan vapnen tystnade. Sunil Babu Pant är också grundare av landets enda hbtq-organisation Blue Diamond Society som 2007 drev ett rättsfall som ledde till att Nepals högsta domstol i ett domslut deklarerade att hbtq-personer har rätt till skydd och medborgerliga rättigheter. Men enligt Durga Thapa från Blue Diamond Society återstår mycket arbete. Själv kastades hon ut från Nepals armé då det framkom att hon var lesbisk.

– Det finns ingen uttalad hållning mot homosexuella inom armén men om de får reda på det ser de till att hitta skäl för att kasta ut dig, sade hon när hon talade på ABF-huset den 15 december.

Blue Diamond Society grundades 2001 och i en undersökning för organisationen om våld mot hbtq-kvinnor kom Durga Thapa fram till att mer än hälften hade sparkats ut från sin familj, att många hade utsatts för hot och våld, och att en del tvingas att ta sitt eget liv. För kvinnor är problemen särskilt stora - eftersom patriarkala synsätt fortfarande präglar Nepal har de mindre frihet än män och svårare att klara sig på egen hand och kan ifråntas sin arvsrätt.

Blue Diamond Society jobbar med att sprida information om hbtq-rättigheter, för sexuell hälsa och mänskliga rättigheter, dokumenterar våld mot hbtq-personer, bidrar med juridisk hjälp samt har jourer där krisstöd erbjuds. Lokalgrupper finns i omkring 50 städer runt om i Nepal, de bjuds in för att tala i skolor och har också tv-sändningar. Sedan 2005 arrangerar de årligen en Pridefestival och i år hölls den i Pokhara, Nepals näst största stad:

– Över tusen personer deltog. Pride hålls i olika städer för att sprida information över hela landet, berättar Durga Thapa.

Åhöraren Gloria Careaga, en av ILGA:s två ordförande som återvaldes under konferensen, menade att det fanns likheter med situationen för hbtq-personer i Mexiko:

– I den internationella mediebevakningen har Nepal beskrivits som en framgångssaga. Du visar att det är mer komplicerat, som inom familjen. Så är det också i Mexiko men där spelar också religionen större roll, sade hon.

I Turkiet har samkönat sex varit lagligt sedan 1855 och Pridefirande har hållits i Istanbul sedan 1994 (bilden från 2009). Diskriminering, försök att förbjuda hbtq-organisationer och våld, inte minst mot transpersoner, förekommer dock i stor utsträckning. Foto: Ruzgar /AI

Om Nepal har setts som det goda exemplet så har Jamaica länge varit det motsatta. På ABF-huset berättade Gareth Henry om sin kamp som hbtq-aktivist på Jamaica, sin flykt till Kanada och varför han nu söker rättslig prövning av de lagar som tillämpas mot homosexuella i landet.

– Homofobi kommer inte att försvinna om vi är tysta. Vi måste vara synliga och stå upp i solidaritet. Jag är fri i Kanada men jag är inte fri på riktigt förrän lesbiska och homosexuella i hela världen är fria, sade Gareth Henry, som berättade att hans mor och syster också tvingats fly då de har vägrat ta avstånd från honom.

Det var för fyra år sedan som Gareth Henry sökte asyl i Kanada efter att han året innan hade överfallits av poliser som misshandlade honom brutalt, en misshandel som sannolikt hade lett till hans död om det inte hade varit för att en brittisk polis på plats hade ingripit. I oktober i år lämnade han och en annan person med stöd av organisationen Human Dignity Trust in en ansökan om rättslig prövning till interamerikanska kommusionen för mänskliga rättigheter, en motsvarighet till Europadomstolen inom det amerikanska samarbetsorganet OAS. Lagen han vill få prövad härstammar från den brittiska kolonialtiden och förbjuder inte uttryckligen homosexualitet men kan användas för att döma personer i upp till tio års fängelse. Liknande lagar från den brittiska kolonialtiden finns kvar i en rad länder – cirka hälften av de länder som har sådan lagstiftning är före detta brittiska kolonier. I Indien infördes till exempel paragraf 377, som förbjöd könsligt umgänge i strid med naturens ordning, redan 1860 och avskaffades först år 2009. Den lagen blev förebild för liknande lagstiftning på många håll i det brittiska imperiet. I en del länder där lagen från början bara gällde samkönat sex mellan män har den sedan kompletterats till att även omfatta kvinnor som har sex med kvinnor.

Även om lagstiftningen inte är det enda problemet i länder som Jamaica gör den att det i princip råder straffrihet för homofobiska hatbrott. Både lesbiska och homosexuella riskerar att mördas, mord som polisen ofta vägrar behandla som hatbrott utan ser som svartsjukebrott. Gareth Henry berättade om lesbiska som begravts på sina egna bakgårdar.

– Ändå säger regeringen och polisen att homofobi inte existerar, sade han.

Jonathan Cooper från Human Dignity Trust förklarade att de håller på att utarbeta en strategi för att genom rättstvister utmana lagstiftning som på olika sätt kriminaliserar homosexualitet. Han underströk att även om det i sig inte är hela lösningen så är avkriminalisering en avgörande fråga. För att kunna driva sådana tvister måste dock flera villkor vara uppfyllda, bland annat att säkerhet kan garanteras för kärande i målen och att det finns ett samarbete med lokala organisationer.

– Ska man driva rättsfall i Jamaica på grund av den roll som landet spelar? Om du kan ändra i Jamaica så får det betydelse på många andra ställen också. Kamerun och Singapore kanske inte är ideala länder att driva rättsfall i men där finns det åtal, sade Jonathan Cooper och fortsatte:

– De allra flesta länderna avkriminaliserar inte utan rättsprocesser.

Anna Kirey pratar med professor Douglas Sanders som var där som åhörare. Foto: Bella Frank

Det juridiska hbtq-läget behandlades i flera andra seminarier och föreläsningar. Under lördagen presenterades en första version av en rapport om den juridiska situationen för transpersoner världen över. Anna Kirey, ordförande för hbtq-gruppen Labrys i Kirgizistan har för ILGA:s räkning samlat in data från 126 länder runt om i världen, bland annat 23 afrikanska länder, 14 länder i Mena-regionen och 30 europeiska länder.

– En slutsats är att det inte finns klara procedurer för könsbyte eller tillgång till sjukvård i ett övergångsskede, sade Anna Kirey som också sade att i många fall var lagstiftningen vag eller saknades helt.

Hon förklarade att i Ryssland så tolkas samma lag på väldigt olika sätt i olika regioner. I vissa regioner krävs en könskorrigerande operation för att få könsbytet erkänt juridiskt, i andra regioner krävs ett domstolsbeslut och i några regioner ställs inga medicinska krav. I andra länder är crossdressing, könsöverskridande klädsel, kriminaliserat som i Kuwait och Guyana i Sydamerika.

– I Kuwait har polisen rätt att gripa den som de tycker har ett utseende som tillhör det andra könet, sade hon.

I en rapport från Human Rights Watch anklagas myndigheterna i Kuwait för att godtyckligt gripa, trakassera och tortera personer som anses ha fel klädsel.

Det faktum att det i många länder inte finns en klar juridisk process för transpersoner att gå igenom är problematiskt, men det är inte heller självklart att driva krav för lagstiftning på området eftersom sådana lagar inte nödvändigtvis blir transvänliga.

– Faran är att om vi lobbar för tydligare förfarande så kan vi hamna i en situation där resultatet inte blir i enlighet med mänskliga rättigheter, sade hon och förklarade också att rapporten kan ses som ett komplement till en annan rapport om transpersoners rättigheter, Transrespect vs Transphobia.

I ett panelsamtal under lördagen lyftes situationen för hbtq-folk i Tunisien och Algeriet upp. I Algeriet kan en person som döms för ”onaturligt sex”, enligt lag 333, dömas till böter eller upp till fem års fängelse. Samtidigt förnekar regeringen att homosexualitet existerar i landet. Många homosexuella kan heller inte acceptera sin läggning. Andra ser det inte som homosexualitet:

– De reducerar det till sex, många män ser sig som straighta män som har sex med män. De flesta lesbiska gifter sig till slut med män, vid 30 år måste en kvinna vara gift. Om familjen upptäcker att hon är lesbisk kan hon bli gängvåldtagen för att ”korrigeras”, sade en kvinna från den algeriska organisationen Abu Nawas som jobbar för att avkriminalisera homosexualitet i landet genom att häva de två lagarna 333 och 338 i den algeriska brottsbalken.

I grannlandet Tunisien har läget ur hbtq-synpunkt två år efter att gnistan till den tunisiska revolutionen tändes, vilket också blev inledningen till den arabiska våren, kraftigt försämrats och många känner att det enda alternativet är att lämna landet. Det islamistiska regeringspartiet Ennahdas minister för mänskliga rättigheter, Samir Dilou, har i tv sagt att homosexuella är sjuka.

– Under revolutionen hoppades vi först att vi skulle kunna jobba mer öppet men efter valet hösten 2011 har diskursen blivit helt islamistisk och trycket har ökat. Om du som homosexuell blir attackerad kan du inte göra något för om du vänder dig till polisen kan du själv bli fängslad i upp till tre år. Du har inga rättigheter, förklarade en av de två kvinnliga aktivisterna från den tunisiska organisationen Arken.

Den svenska ministern Birgitta Ohlsson och den argentinske
transaktivisten Mauro Carbral. Foto: Bella Frank

I kontrast till den negativa utvecklingen i Tunisien har Argentina visat att det också går att på kort tid ta stora steg i motsatt riktning. Landet införde könsneutrala äktenskap för två år sedan och blev därmed det första landet i Latinamerika att ta det steget, och det tionde landet i världen. Dessutom har landet infört en progressiv lag vad gäller erkännandet av nytt juridiskt kön. Dessa två förändringar var också motiveringen till att landets president Christina Fernández de Kirchner tilldelades pris av ILGA i år.

För att förstå hur lagen kring könsbyte har tillkommit är det viktigt att förstå Argentinas mörka historia under juntatiden 1976-1983 menar transaktivisten Mauro Cabral. Nyfödda barn stals då från fängslade mödrar och adopterades bort till militärfamiljer.

– Bara omkring ett hundratal har kommit tillrätta. Rätten till sin identitet är hjärtat för mänskliga rättigheter i Argentina, säger Mauro Cabral från Argentina och organisationen Global Action for Trans Equality till Amnesty Press.

ILGA:s ena ordförande Renato Sabbadini,Argentinas senator Aníbal Domingo Fenandéz, ILGA:s andra ordförande Gloria Careaga och Argentinas vice president Amado Boudou. Foto: Maria Makar

Mauro Cabral menar att det är bra att hbtq-rörelsen har tagit till sig transrörelsen på riktigt men att det också kan finnas en risk i att transpersoners egna röster inte kommer till tals. Mauro Cabral understryker också att det inte heller går att förutsätta att personer inom hbtq-rörelsen har gemensamma erfarenheter:

– Mycket handlar om klass, hudfärg, utbildningsgrad, men om du jämför situationen för en homosexuell man i Argentina har han enklare då han kan röra sig överallt. Vi måste börja förstå att inte bara heteronormativitet är ett problem utan även homonormativiteten.

Text: Bella Frank

Läs mer

Ilga står för International lesbian, gay, bisexual, trans and intersex association och bildades 1978 och har i dag över 700 medlemsorganisationer världen över. På deras hemsida finns bland annat fakta och bakgrund till situationen över hela världen.

Ban Ki-moons uttalande kan du läsa här

Expo och TCO släppte under Ilgas konferens rapporten Threatening visibility – Radical right homphobes in European Parliaments 2012 och finns här

Transrespect vs Transphobia hittar du här.

På Ilgas blogg finns bevakning av konferensen.